Mikael kom hem från Carpe diem (nån sorts helgaktivitet för singlar) och berättade om ett nytt par som just har skiljt sig. De har barn mellan 4 och 15. De är i min ålder. Jag blir så ledsen!
Det är som en löpeld som går genom samhället, genom kyrkan. Folk hittar andra (och ordet hitta tycker jag innebär att man letar, även om det inte är politiskt korrekt att säga så), folk ger upp och orkar inte kämpa, folk är inte lyckliga (även om det inte är ens partners uppgift att göra en lycklig). Jag vet att det inte är så enkelt som det låter, men samtidigt måste det vara så enkelt. Man måste ha väckarklockan inställd på nåt starkt ljud, och reagera så fort den ringer. Aldrig snooza på sitt äktenskap.
Jag fick min bästa kärleksförklaring nyss. M satte sig i sin TV-fåtölj med en glass och sa, nästan med en lättnadens suck: Vad jag är glad att jag inte vill vara där på Carpe diem och dansa med nån. (Jag har alltså varit hemma ikväll, om det inte har framkommit. Han kan gärna dansa med mig, annars, det har han inget emot.)
Vi har satt väckarklockan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar