Stolt!

Vi har frysen precis full men ingen vidare ordning på vad vi har. Jag har egentligen gjort en receptlista enligt huvudingrediens där jag tänkte att stoppa receptet i ett fodral som jag fick av Jonte som är till spelkort, men då kunde man klistra på en lätt beskrivning av rätten så att man kan kolla om man har allt hemma och förbereda matlagningen. Det går så mycket lättare om man har lagat maten i sinnet först, vet att man har allt hemma och vad som behövs. Så idag klarade jag av att värma färdiga järpar i micron (hurra!) och göra varm potatissallad till.

Men jag ökade dosen på min sköldkörtelmedicin igår, första höjningen blev jag hög av, andra mådde jag ME-pest och kunde bara klä på mig och ta piller, men med denna höjningen kände jag ett uns mer energi, och eftersom Mikael hade hittat vad som hade orsakat massa problem i ett av hans jobb och det var nån annans fel än han, så fick jag instinkten att baka en kaka. För att fira och för att jag var pigg. 

Men vet ni vad, jag lyckades tänka följande fantastiska tanke: Det är lätt att tänka på kaka nu när allt jag gjort än är att ta ut potatisen ur kylen. Det är bättre att jag tar det lugnt, för Mikael uppskattar nog mer om jag kan laga middag någon annan dag (från i lördags till och med söndag den här veckan är han upptagen morgon, middag och kväll med undantag av fredag kväll) och jag ska inte tro att jag är oövervinnerlig bara för att jag känner ett uns mer energi. 

Men energi är som en drog. Jag är helt klart beroende. Att inte ha vaknat utvilad på 25 år och att ha varit trött hela tiden gör ju att man blir som tio Pavlovs hundar, man dreglar ohejdat om nåt får en att känna sig bara pyttelite bättre. Och då är ens instinkt, påeldad av många års längtan, att dra nytta av energin och göööööööra saker. Men vis av de tre vansinnesdagarna jag hade vid första höjningen så att jag tog ut mig fullkomligt och antagligen var me-kraschad resten av tiden, så inser jag att om jag får ett uns mer energi ska jag inte behandla den med instinkt utan med planering. Vad vill jag helst, inte vad vill jag nu.

Och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv att jag kunde ha den där långa konversationen med mig själv och tala mig till rätta utan att bli besviken utan stolt!

Och jag vet att ibland blir det too much information, men när jag hade sådär mycket energi de tre dagarna blev jag lös i magen, och idag också. Att man har för låg ämnesomsättning gör att man blir trög i magen och jag har mediciner för det. Så när den biten kommer igång lite själv så är det ett bevis på att jag inte bara inbillar mig att jag mår bättre, det händer saker i kroppen. För det konstiga med ME, för mig i alla fall, att trots att grunden i min hela tillvaro är att känna efter och inte göra för mycket, så stänger jag så ofta av den känslan och gör ändå, plus att man börjar betvivla sig själv till slut ibland för att symptomen är så konstiga. Som exempel hade jag arbetsterapeut här idag och fick bra hjälp men jag koncentrerade mig, satt upp och pillade med anteckningar och ortoser, och som resultat av det har jag haft kramper i ryggen av och till, sen har jag haft massa hörselhallucinationer (det låter så läskigt men jag tror inte att tinnitus är rätt ord för jag har inte en tjutande ton i örat hela tiden, jag hör saker som inte hörs, som mobilalarm, ibland glassbilen, och jag upplever ljudet i hjärnan snarare än i örat så tinnitus är nog inte rätt). Det tror jag är att hjärnan är trött och inte funkar, för det blir värre när jag överansträngt mig. Sen har jag också, och det var längesen, blivit varm i högra skinkan och neråt, som om jag kissat ner mig. Jag var tvungen att känna efter om jag var blöt. Såna konstiga symptom är just precis vad som har skapat så mycket problem för patientgruppen, för "det finns ingen sjukdom som ger så varierande symptom". Så då tror man ju nästan att man inbillar sig.

Men jag tror jag kom bort från ämnet, men vi sätter punkt där. Jag känner mig i alla fall försiktigt optimistisk. En vän till mig som är Heilpraktikerin säger att även om effekten av själva pillret Lio kommer fort och stannar i fyra timmar, så kan man ha haft saker som inte är som de ska i kroppen under många år, och så har det ju minst sagt varit för mig. Och då tar det tid att få rätt på allt. Och dagens mående, trots att jag fick massa överansträngning symptom, var ju bättre än vanligt. Men jag ska vara försiktig med att ta ut mig tills allt har stabiliserats. Jag har tålamod.

1 kommentar:

Sara sa...

Jag är också stolt över dig.
Pacing like a pro!