Att Mikael kunde vara backup, och mer än det när jag hade gjort slut på energin, vilket tog 40 min och då låg jag mest i sängen och lekte med henne, var suveränt. Tillgång till bebis utan att jag förstör mig själv. Fast det gör jag ju såklart ändå, men inte på långa vägar så mycket som om han inte hade varit med. Jag blir jätteledsen för att jag inte kan passa henne en timme om dagen, det skulle jag gilla, men jättetacksam för att jag kommer att kunna träffa henne mer än några gånger om året, eller vart tredje år, som vi ser min amerikanska familj. (Fast ändå ropar de Uncle Mikael! när de ser honom i rutan på familjeskypningar, han orkar gunga dem och sånt och det minns de.)
Men jag tänker på Mikael. Han säger jämt att han inte är empatisk men han ser då alltid när jag är ledsen, folk kommer och pratar med honom som en som bryr sig osv. Så han har reviderat sin syn på empati med åren, kanske har han tränat upp förmågan. Men så kom jag på den gången vi kom som första bil efter en olycka på motorvägsavfarten till Ellen & Robs hus. Jag blev superstressad för att det såg ut som en människa hängde livlös över mitträcket, vi hade kört över nåt stort som vi inte visste vad det var och det var förfärligt, och där jag stod och väntade så var det bara motorväg och det är rätt obehagligt att stå så nära bilar som kör så fort. Man tror inte det är så fort förrän man står oskyddad i mörkret två meter från där de kör. Jag kunde inte stänga av mitt adrenalin på hela kvällen och grät i flera timmar. Det var inte så farligt som det såg ut, Ellen skötte kontakten med ambulansen och Mikael kollade på de skadade. Ingen dog och det var inga svåra skador de hade fått, som man kunde se i alla fall. Så det var inte så farligt som man kunde tro på min reaktion. Då blev jag verkligen påmind om att jag är sjuk, processerna i min kropp är sjuka, min hjärna är sjuk. Den kanske rentav inte kan bryta ner adrenalin som andra och att det är därför jag kan gråta i timmar när andra redan slutat. Och orsaken till att Mikael är så lugn och metodiskt i kris och olyckor är nog för att han kan koppla bort empatin. Inte så att han inte bryr sig om de lever eller dör, men så att han inte distraheras i sin triage av att det är synd om dem.
Och jag tror det är samma med Emmi. Han kan koppla bort empatin när hon skriker och bete sig som om hon inte gör det, och då slutar hon. Jag har läst att en av de många saker som småbarn måste lära sig är att self-soothe, eller trösta sig själva. Nu börjar hon säkert skrika av nån anledning men jag vet inte om hon faktiskt kan bestämma sig för att sluta skrika eller om hon behöver hjälp att "luras" att sluta. Jag tror inte hon har lärt sig att styra sina känslor ännu, så hon behöver den vuxnes ledning. Och han har fått tyst på Emmi mycket fortare än jag sett många andra vuxna med barn. För jag tror att han bara utstrålar lugn snarare än lite stressad empati, som jag gör. Jag tänker ju att hon är jätteledsen och det är ju hemskt för henne och det måste vi fixa omedelbart. Vid ett tillfälle pratade han med henne och sa vänligt Men då lägger vi dig här på min mage så kan du skrika eller låta bli, det går bra. Och vips så var det tyst. Han är the baby whisperer! En annan gång tog han henne från mig när hon skrek och jag inte orkade vyssja henne och så satte han henne på höften med ena handen och berättade vad han gjorde. Nu öppnar jag asken med köttbullar, det var svårt med en hand, men ser du. Och så höll han på, lugn som en filbunke, och hon glömde av att gråta. Om de gråter för att nåt verkligen är fel fortsätter de ju, men om de bara inte ville vara åt ett visst håll kan de ju börja skrika för det och sen inte veta hur man slutar. Det är lite som Cesar Milan, som säger att hundägaren ska vara i ett calm and assertive mood, och hunden i ett calm and submissive. Jag har inte lärt mig att var assertive mot bebisar, för det måste man vara helt ordlöst, och så skiner min empatistress igenom. Mikael är coolare och säger Det är inte farligt för dem att skrika. En timme är en sak, men en minut en annan. De ska ju inte vara olyckliga och inte ges hjälp såklart. Men jag blir stressad av att de lider, medan han inte blir stressad pga sin "brist på empati" och då blir bebin influerad av lugnet. Fy vilken intressant insikt! Jag är ju barnkär men inte lika barnvan som en förälder, även om jag passat ovanligt mycket barn i mina dar. Jag passade t o m barn en gång i Schweiz och jag var glad att jag kunde säga Zähne putzen. Deras mamma var vanlig tysk, inte schweizare, så de förstod mitt sätt att prata. Det var ju först mot slutet jag kunde prata schweizertyska. Och det är så olika att små schweizerbarn som är på Disneyfilm dubbad till högtyska behöver tolk. Men jag kunde passa barn på tyska!
Men det var väldigt romantiskt att passa barn med Mikael. Tror inte det är så romantiskt om man har dem hos sig hela tiden, så dum är jag inte. Det är bara möjligtvis romantiskt att byta blöja en gång och då får det bara vara brimmelibrimm, inte brummelibrum.
Men jag älskar ju Mikaels barn och är helt tokig i hans barnbarn. Fyra av de första, tre av de andra, vilken rikedom! TKJJ, NBE. Och mina syskonbarn BMOB och JG. Älskade ungar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar