Idag såg jag hur ett svart föremål flög i hög hastighet rakt emot mig ca en decimeter från mitt ansikte. Jag blev såklart rädd för att det var en geting. Men när den flög vidare såg jag att den flög som en fluga och inte som en geting. Vi har som väl är inte haft så varmt i sommar och har inte haft nån enda geting inomhus! Men den där flugan alltså, jag tror det var ett rop på hjälp, för den hade fastnat bakom persiennen och när den kom därifrån flög den inte bara en gång rakt mot mitt ansikte utan två. Jag tänkte på den rörande filmen jag såg nyss om en kvinna i Indien som övergav en nyfödd bebis. Det kom vildhundar och undersökte saken och efter ett tag försökte hundarna skaka liv i bebin, sedan började de skälla på förbipasserande som då fann barnet och tog det till sjukhuset. Läkarna sa att flickan hade haft tur som överlevde.
Och när en fluga ber mig rädda dens liv så bryr jag mig inte. Orkar inte fösa ut en fluga. Jag kan ju döda en spindel, om den är så stor att den skrämmer mig. En myra utomhus kan jag trampa på utan att tänka över saken, fast jag sen förra sommarens invasion är lite mer nervös för dem om jag skulle se dem inomhus. Och om jag inte kan få ut en geting lätt så tvekar jag inte att slå ihjäl den. Men jag skulle ju aldrig kunna döda en hund. Var går gränsen för vilka djur som är spillbara? Husdjur, givetvis, men i andra länder där det finns vilda hundar ser man dem inte nödvändigtvis som värdefulla familjemedlemmar.
Kanske är det lite samma med människor. Alla är jämlika, men en del är lite mer jämlika än andra. Att abortera ett flickfoster går tydligen hur bra som helst. Inte för att jag tror att de flesta av oss kan förstå hur det är att leva i en kultur där man måste betala för att gifta bort sin dotter, som sen "tillhör" sin mans familj och inte ser efter föräldrarna på ålderns höst. Då hade jag också velat ha söner. Det ville Mrs Bennett också, och familjen Crawley. Numera spelar det mindre roll om en person är man eller kvinna och om ens bebis är pojke eller flicka. Kanske att man vill ha en pojke om man har en radda flickor, men inte för att familjen behöver en pojke för att överleva, utan mer för att det är kul att ha både och. Men att vara vit kvinna i Sverige är nog fortfarande milsvid skillnad mot att vara kvinna i en fattig by i Indien, en sån där det inte ligger nåt call center och där fattigdomen och svälten knackar på dörren varje dag. Inte för att det är värre att vara fattig i Indien än i Somalia, men nyheterna nu handlar om Indien och flickor. Men det är inte bara en fråga om ren svält. Det finns miljontals människor som äter samma sak varje dag. Både Mikael och jag är okynnesfeta. Inte alla mina kilon kommer av mediciner och sjukdomar, även om jag vill tro att de flesta gör det. Nu när jag nyss fyllt år har det varit godsaker i långa banor och det är inte slut på sötebrödsdagarna riktigt än. Det är ju underbart att gommen får sitt, men det finns ju en gräns för hur många Geisha man verkligen behöver. En ganska låg gräns. Det är som på jul, när alla ger Aladdin till bekanta och brevbäraren; så mycket godis behöver ingen.
Men det är lätt att visa kärlek med mat. Vägen till mannens hjärta går ju rentav via magen. Både cookiesar, oxfilé, färska bär, lakrits och choklad, spaghetti bolognese, lax, äppelpaj och en glasstrut har använts den senaste veckan för att visa mig kärlek. Och jag har känt den, i varje tugga! Det är synd att man inte lika lätt kan se spänning som kärlek. Jag ska prova att träna mig på det imorgon. Vi ska äta korv och bröd till middag imorgon och förhoppningsvis kan vi äta utomhus! Det tycker jag är fest. Om djuren kan hålla sig borta vill säga.
2 kommentarer:
"Okynnesfeta"! Den tog. För mycket sanning på en gång i det ordet. Själv har jag bara ett problem: mitt sockerberoende. Det stod i kyrkans senaste tidning om det s k visdomsordet, kyrkans "hälsolag", att vi ska undvika allt som är skadligt eller vanebildande. För mig är det socker (men inte för alla som kan nöja sig med en liten pralin, eller avstå helt om de är mätta). Problemet är lite detsamma som med din fråga om djur som man kan döda eller inte - var går gränsen? Lösgodis är nog min värsta passion, som jag verkligen skäms över: en gammal tant som vräker i sig lösgodis! Så det är faktiskt sällan jag ger efter för det, så långt har jag kommit. Mörk choklad är min andra passion, Lidls 70%-iga kvalitetschoklad. Den kan jag aldrig bestämma mig för om jag ska sluta med eller inte. Och så har vi efterrätter. Hemlagade, som jag vet precis vad som finns i, men det finns socker i. Eller ICA:s dyra sötströ. Och när man blir bjuden? Och hur är det med färdigköpt mat? Ska jag bara äta hårt bröd, eller eget gott hembakat ibland? Det mesta man köper innehåller socker. Såg en burk med tacokrydda där huvudingrediensen var socker :-(
Egentligen tror jag att jag måste sätta en nollgräns för allt med socker i, för att nånsin bli av med beroendet. Men förutom att det är trist är det svårt och jobbigt att aldrig få köpa nåt färdigt och orken tryter ibland. Tre goda, hemlagade, ordentliga mål riktig mat om dan skulle det nog krävas, och den orken har jag inte längre.
Ibland tänker jag att jag varje morgon skulle be Gud hjälpa mig att avstå från socker under dagen. Men det känns som ett förnedrande ilandsproblem att inte klara det själv, när andra ber om mat för dagen!
Inte kan Gud bry sig om att jag väger 10 kg för mycket?! Varför bryr jag mig så mycket? Jo, för jag vill inte vara beroende, jag vill inte känna dagligt sötsug, jag vill inte besegras och ge efter. Jag vill vara stark och fri. Jag vill att min ande ska bestämma över min kropp. Suck.
Kanske är AA:s råd det bästa: att ta en dag i sänder. D v s inte tänka på en oändlig räcka dagar och år när jag inte får frossa i choklad, utan faktiskt bara i dag. En dag klarar alla.
Orkar vi ta det beslutet - i dag?!
modren
Älskar att du väljer Mrs Bennett som exempel. Fiktiva personer är också riktiga!
Skicka en kommentar