Goda råd

Mikael tog anteckningar i kyrkan i söndags. Det var ett speciellt möte, där de 11-17-åriga unga kvinnorna höll tal och sjöng. Det är meningen att jag ska hjälpa till, men jag är så dålig att jag inte brukar klara mer än att be för folk eller så. Men jag var ju väldigt intresserad av deras tal.

Organisationen Unga kvinnor har 8 värderingar och nån talade om alla, jag hade förberett ett kort tal om dygd som mamma läste upp. Förresten sa jag till Mikael för inte så längesen att jag saknar att hålla tal i kyrkan (vi har inga betalda präster utan medlemmarna turas om) och ibland får man vara försiktig med vad man önskar sig :-)

Men Mikael löste anteckningar från talen och det var helt otroligt vilka fina erfarenheter de berättade om och vilken kunskap de har som jag förstår kommer att hjälpa dem många gånger igenom vad jag tyckte var mitt livs svåraste tid. Man vill vara så vuxen, men man är inte det, man vill vara sig själv och inte bara göra som andra säger till en, men man har ingen aning om vem man är, och det kan vara svårt att känna sitt värde. Särskilt om man fäster sitt värde, som jag gjorde, efter hur populär man var hos killarna i kyrkan. Jag var ju inte det i den åldern och det har tyvärr format mycket av mina självtvivel. Jag var en röst ifrån att bli klassens lucia i högstadiet (killarna röstade visst på mig och tjejerna på en blond tjej) och de få killar jag hade i klassen i gymnasiet gillade mig alltid, samma på universitetet, fast då hade jag slutat bry mig så mycket. Och om jag typ satt vid ett ungdomsbord på någon äldre släktings bröllopsmiddag, blev de lätt betuttade i mig. Men man är så känslig som tonåring för vad andra tycker, och det är en väldigt bra idé att ge dem stark kunskap om att de är värdefulla, Guds döttrar och att de blir starkare och gladare när de väljer rätt och är sanna mot sig själva.

En av ledarna, Mary, sa att man inte kan lyfta nån om man trycker ner sig själv. Det talade väldigt mycket till mig, fast det kanske var avsett för tonåringarna. Men man ska aldrig vara färdig med lärandet. Jag känner ju verkligen helt ärligt att jag är så mycket tveksammare inför mitt värde som sjuk, både som person för att så mycket av det som definierade mig och gav mig självförtroende är borta, men också att jag lever så ojämställt med Mikael och ofta kan känna att det är orättvist gentemot honom att jag verkligen inte tar hand om min hälft. Så jag vet teoretiskt sett att bebisar, som faktiskt inte duger nåt till annat än att sova, skrika och bajsa, ändå har ett oändligt värde, så att vi inte behöver skaffa vårt värde genom att vara bra på saker, ens att vara bra på att vara snäll, utan att vi redan har vårt värde med oss när vi kommer hit. Det tänker jag komma ihåg mer.

Och en tjej sa att när vi saknar tro på någon princip så kan det hjälpa att vi skaffar oss kunskap. För då kommer vi att få en större grund att stå på och får lättare att tro. Och med det här med mitt värde så var jag på Pinterest härom kvällen och hade tydligen klickat på några citat för plötsligt kom det massa citat i flödet, och jag kände ju att det var kloka och bra saker i citaten, som jag höll med om, och då hjälpte det min tro på mitt värde när jag ökade min kunskap om mitt värde.

Och jag inser att jag ska sluta prata här om hur värdelös jag är, för det är inte sant. Om det vore en annan person skulle jag bli jättearg för att hon talade så om sig själv. Jag borde ha kommit längre när jag är 48 år, men sjukdomen har stulit mitt självförtroende, så jag måste lära om vad mitt värde kommer ifrån, för även om jag har sagt teoretiskt att vi har det med oss, så har jag förut fäst mitt värde vid att jag ska vara intelligent, vitsig, charmerande, snygg och smal, duktig på massa saker, modig att ge mig på vad som helst för jag klarar allt, för att jag är så smart. Och nu när inget av det stämmer måste jag kämpa för att tro att mitt värde är lika stort nu som det var när jag "förtjänade" det. Att folk älskar mig fast jag inte orkar träffa dem. Allt sånt.

Så jag har bestämt mig för att det inte är modigt att öppna upp så mycket om hur svag jag känner mig. Det är fegt, för det är det enkla. Det riktigt modiga är att prata om mig själv så jag skulle prata om mig om jag var nån annan, nån jag beundrade. För om jag trycker ner mig själv kan jag inte lyfta någon annan. Och det är mycket viktigare för mig att lyfta någon annan ön att trycka ner mig själv. Så nu är det slut med det! Basta!

Visst är det ju så att det förpliktigar, att skriva det såhär. Så jag ska verkligen försöka sluta prata om hur värdelös jag är. Vem vill läsa det? Och som Mikael sa, det är ju inte ens sant!

Så nu ska jag låtsas att jag är stolt och glad över att vara jag, att jag är nöjd med vad jag gör, att jag mår bra, är lycklig, har mycket att vara tacksam för och mycket att ge. Vissa saker behöver jag inte alls låtsas, men jag tänker låtsas tills jag kan säga att jag tror på allihopa, och du med!