Glad :-)

Idag har dropparna inte gjort ont, Mikael tog bort stygnen utan problem och jag fick rejält svar från kirurgen med precis all information och ett handskrivet tillägg "benign och helt borttagen". Det är annat än breven från vc som aldrig ger några resultat utan bara säger att allt är bra oavsett om det är det eller inte. Och att jag själv sett på 1177 att det inte är det.

Fast nu såg Mikael en ny grej som han inte kände igen sen förr, men nu får det vara nog. Det är ju inte statistiskt särskilt troligt att jag för fem år sen opererar bort tre grejer som inte var nåt, nu en till som inte heller var nåt, och på den korta tiden sen när läkaren kollade på hela min kropp med förstoringslampa har jag fått nåt som är malignt. Det är så otroligt att jag ens vägrar tro det. Så om jag inte ser nåt väldigt skumt, och en skum grej har jag lärt mig att känna igen nu och det är nåt som gamla får, Mikael har också haft en, och det är ju skönt att om man ser nåt så kan jag delvis avgöra själv hur skum den är.

Så glad för den fina vården jag fått på tre kliniker på Erstaterassen. Hade de en allmänläkare där skulle jag lista mig fort som ögat. De skulle visst öppna vårdcentral på Ersta sjukhus och i nuläget är jag beredd att göra vad som helst. Men att åka en timme i bil är stor skillnad mkt att åka 10 minuter i bil. Och att kunna ta mig dit själv med Marve om det kniper. Jag ska aldrig bli skjutsad mer eller ta kometen, jag fick så hemskt ont i benen av förra gången och ändå fick jag gånghjälp, gick jättelångsamt och tog flera pauser. Jag blir ju sämre och nu har jag väl kommit dit att jag måste sätta stopp för även löjligt korta promenader. Jag låter ju bli att gå och kissa hemma om jag var tvungen att göra nåt oväntat som klippa av en nagel eller så.

Ibland har jag tänkt att vi skulle flytta till nåt svindyrt område och gå till deras vårdcentral, för rika människor tar ingen skit. Men rika människor går inte till vårdcentralen, de går till företagshälsovården och sen specialist. Så jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Och om min vc ändå inte tänker ge mig hemsjukvård ens om jag blir 100% sängbunden dvs inte ens kan gå upp och kissa, utan bara om jag behöver vård 2ggr i månaden, då har jag ingen anledning att stanna här. Men om jag blir så dålig att jag inte kan gå upp ens på toa men måste träffa läkare en gång om året, då är det ju bättre att ha hen fem minuter bort? Jag kanske får prata med Sköndal om detta. För det tar minst en maxkoncentrerad halvtimme bara att skriva ut mina recept. Och ändå är det i princip aldrig nån som gjort rätt på alla. Den senaste kom närmast, han glömde bara EJ BYTE på stilnoct och skrev 2 och 3 uttag på flera grejer så allt inte tar slut på samma gång. Jag hatar det. Jag vill ha fyra uttag av allt, tre månader i taget, och så räknar jag ut alla mina vid behov-mediciner och får dem lagom till samma tremånadersperiod. Annars får jag beställa hem medicin var och varannan vecka. De måste göra det möjligt för patienten att klara av att hålla ordning på vilka som snart är slut och man behöver nytt recept, respektive vilka som är slut i burken men finns fler uttag. Jag har 24 mediciner men tar bara kanske 20 dagligen, kanske 19. Men fattar ni vilket heltidsjobb det är när de inte skriver 4 uttag på tre månader. Då blir det ett år av pussel i stort sett varje vecka, hämta paket, få det levererat hem med kylväska osv osv. För att inte tala om alla dessa paket som Mikael får gå till återvinningen med. Jag funderar på om vi ska köpa några dynlådor till verandan och ha kassar med återvinning i dem och sen sittplats ovanpå.

Jag undrar om jag ska ta med mig Mikael och prata med den duktigaste distriktssköterskan och se vad de egentligen gör. Om hon t ex kan besöka mig och jag har en lista på mediciner som jag tagit varje dag i åratal, kanske det räcker att sköterskan ser mig hemma och läkaren skriver ut det på vc. Om man kan få nån att skriva rätt.

Jag kan se igen. Min geleiga nattdroppning gick väldigt bra idag. Har konstigt nog inte haft några amöbor på säkert en timme. Men nu kom de igen. Jaja.

Så allt är bra. Mikael slits fortfarande mellan jobb, skola, Civil, folk, sjuk mamma, sjuk fru, barn han bryr sig om, praktiken, uppgifterna i kyrkan, att vårt äktenskap inte får bli en lång räcka blodtagningar som enda dejt. Och när han får feber blir jag panikslagen. Idag kan det vara vädret, men hans socker är inte riktigt tillbaka till normalt, särskilt inte om han har feber, då brukar ju diabetesen betyda högt socker men om det är feber kan han inte läsa sin kropp. Så glad att han har den där mätaren. Men han har ju inte råd att vara sjuk. Råd och råd, tid alltså.

Jag orkade laga middag idag. Steka hamburgare. Kan det bli enklare. Mikael har suttit ner en kvart idag, när han betalade en räkning och åt middag. Han är också skör, kan också bli sjuk, skadad, vad som helst. Han har redan flera sjukdomar. Han måste ha lite mindre press på sig. Men han behöver i alla fall inte bekymra sig över att hans fru inte älskar honom, för det gör hon ju!!!!!