Relationsroman som deckare

Där har du min målidé, vad jag brinner för. Jag har flera små idéer som kan utvecklas om de får utrymme, tid och kärlek, men det blir en senare fråga.

Jag tycker äktenskap och relationer är så viktigt, mycket mer nu än för 100 år sen, för både barnens och de vuxnas skull, och jag vill skriva böcker som manar till eftertanke om äktenskapet i stort, men läsarens i synnerhet, och att man ska läsa det som en deckare, eller i alla fall bladvändare, det finns ju ingen skyldig, ingen polis, inget brott. I den bemärkelsen.

Men sen vill jag också bli psykolog och arbeta med premarital counseling, dvs rådgöra med par som håller på att bli seriösa och hjälpa dem fatta vad de ger sig in på och vad de behöver arbeta med. Så att de inte tror att från bröllopsdagen så kan det bara bli bättre, bebisar är ju så söta och allt det där. Det skulle vara roligt om jag fick hjälpa till med äktenskapskurser i olika kyrkor (kyrkor brukar bry sig mer om äktenskap än att bara bo sambo, har jag fått uppfattningen).

Fast sen vill jag också fortsätta med min vanliga översättning. Jag kan på ett sätt inte begripa hur jag skulle kunna ta in ett helt yrkesliv av utveckling, och då är det kanske smartast att fortsätta där man slutade.

Fast egentligen vill jag doktorera, forska och kanske undervisa. Jag är alldeles för introvert nu för att kunna tänka mig att det skulle vara roligt att stå framför en klass, men om jag kunde hjälpa eleverna upptäcka någonting som de verkligen älskar med litteraturkritik så har jag fått min belöning. Men ändå, samarbeta? Träffa människor! Det verkar fortfarande så fjärran och så omöjligt att jag inte ens drömmer om det mer än så här, nån gång ibland.

Men icke-yrkesmässigt vill jag: sy, sjunga i kör, läsa böcker, åka på semester och glassa med bok under parasollet, åka på semester och glassa nerför backarna (fast är det svart backe glassar jag inte, då plogar jag), gå promenader i naturen, känna hur saker luktar ute, både stad, land och sjö. Sa jag Liseberg? Och klä ut mig, förlåt, freudiansk felsägning till max, klä upp mig och äta ute med Mikael. Kanske motionera. Jag har så svårt att föreställa mig att kroppen skulle palla det, så jag vågar inte hoppas. Egentligen skulle jag vilja åka skridskor, simma, spela pingis, lära mig gymnastik (har de redskapsgymnastik för otränade medelålders?). Ja, och sjunga i kör sa jag. Görduktig kör ska det va, så jag får koncentrera mig för att hänga med. Och gå på konserter, och resa bort med Mikael, till Rom först och sen får vi se. Och ha barnbarnen hos oss en vecka på lov och vara aktiva och göra saker med dem.

Nä, nu orkar jag inte drömma mer. Nu ska jag bara drömma om ett hus jag ska kolla om jag hittar.

2 kommentarer:

Sara sa...

Jag vill skriva eskapistiska böcker och feelgood just nu. Ingen gammal socialrealism.

Och gå i skogen när det blåser så mycket som i natt.

Och jobba på öppna förskolan (jag fick lov att avböja en anställningsintervju där när jag blev sjuk, det grämer mig fortfarande, för det jobbet handlar mest om föräldraskap och stöd till vuxna -och ibland inte så vuxna- föräldrar och det hade varit så himla kul)

Och så vill jag renovera möbler.

Och bidra till något i rme.

Och ta en tur på Djurgården nu när det börjar bli så höstvackert och fika på Blå Porten.

Monnah sa...

Jag läser era listor och tänker att jag har det så otroligt bra! Jag klarar att göra så mycket som jag tar för givet och har ett fantastiskt liv på så många sätt och vis! Idag ska jag vara vardagsglad, nej, helgglad, busa med syskonbarn, grilla och njuta av Bredaviks makalösa stjärnhimmel. Kram!