Insomni

Jag hade ju ett par dagar för ett tag sen där jag på måndagen sov typ tre timmar (och halvsov/slumrade resten av natten med uppvaknanden varje gång jag rörde mig) och det tog mig en vecka att hitta tillbaka till min fungerande sömn. Före det hade jag för längre sen en värre period som fortfarande sitter i minnet. Jag har inte heller kommit in i så bra rutiner att jag kan börja gå ner i dos. Jag vill minska alla mina sömnmediciner på hälften, så att jag faktiskt kan dosöka vid behov, inte att de högre doserna ska vara för att jag ska få sova. Detta stressar mig lite.

Sen stressar det mig att jag gör saker i veckorna. Jag blir för dålig om jag har ett vårdbesök inbokat och har sovit tre timmar på natten. Besöket blir dåligt, jag får inte ut vad jag kunde fått, eller om det är passivt som mammografi är jag istället mer smärtkänslig av sömnbristen så besöket blir en plåga. Egentligen skulle jag vilja ha en månads paus från allt. Då kanske jag skulle hinna ikapp med sånt som att klippa mig, fålla gardinerna och förbereda mig för kommande mediamedverkan. Jag antar att det inte är hemligt såvida jag inte säger nåt mer. Jag lovar dock att säga till när det är Dagen D.

Jo, så igår kände jag mig lite nöjd, för jag hade lyckats få tillbaka sömnrytmen lite tidigare på dygnet. Att somna klockan fem är numera undantag, och 2-3 är normalt. Det har krävts minst en månad eller två att klara det. Eller vad vet jag, jag glömmer ju allt :) Att klara nåt bra en natt betyder bara att man kunde, inte att man kan imorgon också. Men har man kunnat fem gånger kan man räkna med att man kan den sjätte gången också. Och det kommer ofta en dålig natt mitt i the good streak, så då får man ta nya tag och börja från noll

Men inatt hade jag lagt mig ganska tidigt, 00.10. Klockan två var jag absolut inte i sömnläge och det var väl det första felet att jag inte började försätta mig i sömnläge aktivt istället för passivt vänta på det. Men problemet är ju att det jag gör på nätterna är mitt lilla liv. Jag tittar på fina bilder, folks joggingtur, folks häststråk, folks blonda barn i amerikat, Norgebarn, massa tidningars superarrangerade rumsbilder som sätter igång min hjärna och drömmer om vad jag vill ha hemma. Jo, jag tycker om tiden på natten. Jag har medvetet gjort så att det ska vara trevligt att lägga sig i sängen, inte en ångestframkallande plåga.

Min insomni (oförmåga att somna) kom smygande de första fem åren med me. Jag hattade fram och tillbaka med nån sömnmedelssort, nån annan, nån tredje, osv osv, och sen flyttade jag hit och förstod först inte hur dålig min sömn blivit. En avslappnings-cd med fågelkvitter hetsade bara upp mig för nu var det bara den och den fågeln kvar tills jag borde ha somnat osv.

Jag har alltid sagt till Mikael att orsaken till min insomni är fysisk. Det har inte hänt nåt svårt, jag låg inte och tänkte på massa stressiga saker, jag kunde bara inte sova utan hjälp.

Han håller inte med, och jag måste faktiskt ge honom rätt. Från början var det bara fysiskt, men i takt med att mina rädslor och våndor inför att inte sova (det är ren tortyr, man får konstiga gubbar i huvudet som säger åt en att allt skulle vara över om du bara tog några fler tabletter) är allt man vill sova. Man gör vad som helst, och det måste inbegripa att ta itu med det psykiska. Fast behöver det göras nån operation, så sövs jag väldigt gärna (det är underbart och man mår så bra att man borde få en egen bricka hemma med en spruta för sömn och en för vakenhet. Nej, jag vet ju SJÄVKLART att det inte går. Sluta som Michael Jackson som skötte sömn och vakenhet intravenöst. Nej, men ALLT man vill är att sova, särskilt om det var ett tag sen. När jag inte hade sovit mer än slumrat till på två veckor var jag på fullt allvar rädd för mina knivar. Man tänker ju inte rätt när man inte har sovit.

Så det här med att inte sova är en enorm källa till ångest för mig. Att inte sova ordentligt på två veckor är inte ett hot utan ett fruktansvärt minne. Och det funkar inte så att kroppen tar igen sömnen efter tre dygn. Nej, samma regler som gäller för annan sömn gäller inte för me-sömn. Om jag sover är det bra, men vågar jag minska nån dos och inte sova, eller hur ska jag lyckas dosminska? en ångest. En annan är att jag inte har kontroll. Jag är väl kontrollmänniska antar jag, men jag vill hemskt gärna ha helst all kontroll över min sömn. Att om jag tar alla piller och gör vad jag ska, så ska det inte komma nätter när kroppen beter sig fel och jag känner saven, förlåt, ångesten, stiger. Jag önskar att om jag nu tar alla de här medicinerna så ska sömnen bara funka.

Igår hade jag glott på pinterest ett tag och hittade verkligen massa härliga bilder till ett projekt. Klockan fyra vaknade Mikael, frågade om jag inte skulle sova, jo, snart sa jag, gjorde färdigt och la mig. Fast så kom den obehagliga känslan i både kropp och knopp: Jag har ingen cell kvar som minns hur man gör när man somnar. Jag mindes att jag brukar ha en viss position på vänster sida och la mig i den. Det kändes som om jag spelades av en dålig skådis. Jag upprepar, varken min kropp eller mitt sinne har någonsin varit med om en liknande händelse, känns det som, allt inom mig var frågade, och jag la huvudet på kudden och skulle försöka. Det gick åt skogen och jag började gråta. Låg med Mikaels hand i min i ca 20 minuter. Sen insåg jag att jag måste starta om. Dels vill jag inte ha minnet av rödgråtna ögon, eller den där känslan i kroppen att man inte känner igen hur den brukar ligga. Jag ville börja om.

Så jag gick upp, tog nog en ipren och en halv stilnoct. Pysslade lite med nåt, typ plockade undan nåt, en stund så att det förra ångestfyllda nuet skulle ha blivit dået med råge. Och när jag gick tillbaka la jag mig bara raklång på sängen och bad för så många jag kunde komma på som behövde det. Och sen försökte jag emellan varje också andas medvetet, dvs in med näsan och ut med munnen.

Båda dessa aktiviteter stärkte förbindelsen kropp/ hjärna och kropp/Gud och utan att jag hade funderat på hur det skulle gå till, kände jag mig till slut så trött att jag la mig i sovställning och somnade.

Mikael pratar ofta om den psykiska komponenten i min sömn och jag kämpar ofta emot det. Allt i min sjukdom är ju fysiskt! Den här gången märkte jag dock att när jag -- fysiskt sett -- inte kan sova, då tar mina rädslor och ångest över, dvs den psykiska komponenten. Och DENä kan vi behandla psykiskt.

Grundanledningen till att jag inte kan sova är fysisk. Men jag har blandat in en trucklast rädsla och oro och den kan jag börja arbeta med. Nu vet jag vad jag gör. Gå upp, börja om, ta ett par fler piller, kanske en macka, nåt varmt att dricka, lägg dig för att vila, inte för att somna, andas medvetet, och om du tror på en Gud, vädja till honom för andra. Det utlimata sättet att glömma sig själv.

Och det funkade.
halleluja.

P.s. Idag har jag frusit i sängen, fönstret öppet, kanske bara 7-8 grader ute och sommartäcken. Så jag började hosta av den råa luften och var vaken 7.15. Jag har inte provat att somna än men halv nio tänker jag försöka somna. Vare sig jag är färdig för det då eller inte. Då ska jag bara ligga ner och andas och be tills jag blir sovtrött och då vänder jag mig om. Superkäckt.

3 kommentarer:

Sara sa...

Å vilket bra inlägg! Just så där är det!
Särskilt det där med att vi hela tiden bevakar så att inga jäkla psyktolkningar ska smyga sig på så att vi knappt kan medge att det är komplexare än så.

Monnah sa...

Jag önskar dig vila pm natten och energi om dagen! Kram.

Harriet Klarin sa...

Oavsett hur insomnin börjar, får den med tiden psykiska följder. Man blir knäpp av att inte sova alltså.
Önskar att man inte nånsin skärrade upp sig över sömnlöshet. Jag tycker inte att jag gör det numera. Jag gjorde det från början, med småbarn omkring mig. Hur ska jag orka? Hur ska jag ha tålamod.....? Eller om man måste till ett jobb på morgonen och inte har somnat kl 05.00...
Men Anja, det är så att de allra flesta får sömnstörningar nån natt då och då. Vare sig man går på sömntabletter eller aldrig gör det. Jag har talat med tillräckligt många väninnor för att veta det. (Karlarna har ju sitt goda samvete, så de sover alltid gott.) Många har en natt i veckan då de inte sover. Och då behöver man ju inte gå i taket, för man vet att det blir ok nästa natt.
Vad jag menar är att du "trots ME" inte heller kan räkna med samma sömn varje natt med samma sorts medicin. Nån natt då och då blir sämre. Om du då kan låta bli att få panik och ta ut konsekvenserna, inbillade och verkliga - bara försök acceptera att en sämre natt då och då är ok. Det kommer inte att ändra eller försämra ditt sömnmönster, det är "bara" en natt. Does that make sense?
modren