Dagens chock

En 36-årig man i Indien har smugit sig in till en sovande mamma och hennes 11-månaders bebis. Han kidnappade bebisen och våldtog henne under två timmar i en backe i närheten. På frågan om varför han slutade svarar mannen att han trodde att hon var död. Han arbetade på ett bygge i närheten tillsammans med bebisens pappa.

Flickan ligger nu på sjukhus och kämpar för sitt liv, står det i tidningen, jag har glömt om det var A eller E det stod i.

Min medkänsla tar en enda riktning. Man måste vara riktigt störd om man tycker att det är en bra idé att våldta en ettåring i två timmar och lämna henne till synes död i buskarna. En sån människa ska inte få gå på våra gator, eller Indiens i det här fallet, om jag får bestämma. Orden "Så gör man inte mot ett barn" känns för veka. Skulle använt versaler åtminstone.

Samtidigt, och jag vet inte vad det tyder på, tycker jag förfärligt synd om mannen för att han är han. Hur har han blivit så skev i sin världsuppfattning? Har han själv varit med om olyckligheter? Jag känner en sorts omsorg om honom, för att man inte blir så knäpp utan anledning. Fast å andra sidan tycker jag han ska låsas in för gott.

Polisen i Sverige har den lägsta siffran uppklarade brott på 16 år. Löfven vidhåller att det inte är en kris. Undrar hur polisväsendet, domstolsväsendet mm fungerar i Indien. Med såna oändliga mängder fattiga borde de väl ha bilbränder varje natt. Ja, jag dryper av sarkasm. Har de fortfarande kaster i Indien? Tala om utanförskap. Fast det kanske är talande för hur landet mår om en man våldtar en bebis i två timmar tills hon ligger för döden.

Annars har jag läst i veckan om en kvinna som ringde polisen för att hennes man slog henne. De hade ingen bil tillgänglig så ingen kom förrän två timmar senare, och då såg de att det var tyst och släckt och åkte igen. Fast där låg hon skadad. Jag är ibland helt omänskligt krass, för jag undrar 1) om hon kunde ringa under pågående misshandel, varför kunde hon inte öppna ytterdörren och gå? 2) Mannen hade varit våldsam mot henne tidigare. Är det polisens roll att lösa bråk mellan två vuxna människor som väljer varandra? Jag vet ("vet") hur svårt det kan vara att lämna ett våldsamt förhållande, för man har säkert blivit groomed till att acceptera det. Men ska polisen verkligen ta ansvar för att folk väljer att vara ihop med våldsverkare? Och är det dit skattepengarna ska gå? När de inte hinner följa upp och lösa alla brott, ska de då leka föräldrar till vuxna människor? Jag vet att jag har jätteextrema funderingar ibland, men visst har vi som bor i detta samhället ett ansvar för att det sköts så bra som möjligt, för allas skull? Det är t ex därför jag aldrig skulle fuska hos fk. En del ser det som att stjäla från "ingen människa", medan jag ser det som att de där skattemiljarderna inte är en allmän burk man kan gå och norpa ur när man har lust. Då räcker pengarna inte till dem som är sjuka eller på andra sätt beroende av fk för sin överlevnad. Vi har ett ansvar för oss alla, som en heterogen grupp svenskar, och också för individer. De säger att rasister ställer grupper mot varandra. Det gör jag med. Alltid. Men inte pga hudfärg. Facket gör det också när de ger somliga sån lön, och andra annan. Om nån skulle se till gruppen är det väl facket. Men de ställer också grupper mot varandra.

Jag har sett att sjuksköterskorna länge har ropat om kris inom vården. Polisen också. Lärarna också. Höjer man nån grupps lön betyder ju det att man sänker alla andras. Dvs om sjuksköterskorna är värda mer pengar, så var lärare och poliser inte värda mer pengar. Det är ett invecklat system, det här med att styra ett land. Och det är vår uppgift som medborgare att förstå saker så gott vi kan så att vi kan rösta ansvarsfullt.

Så vad säger jag slutligen om den indiske 36-åringen? Kanske är det jättesynd om honom, men nånstans i världen lever människor som har blivit misshandlade, utnyttjade, kanske hållits fångna hos bunkerläkare eller andra. Det är inte per automatik som man själv skadar andra för att man själv blivit skadad. Och samhället har absolut ett ansvar för att hjälpa individer som har farit illa så att de inte ska få bära allt inom sig, ensamma. Och trots allt detta så tycker jag att brottet till sin natur helt bortser från att små barn behöver beskydd. Man gör inte så mot barn! Livstid. Inte bara för vad han gjorde, utan för vad han skulle kunna göra, och säkert skulle göra, om han fick chansen. Om man stulit en gång kan man få en andra chans. Men vems bebis ska vi ha att använda om han inte nöjer sig med en, vars föräldrar han kände icke desto mindre! Människorelaterade brott måste ha större straff. Pengar och saker är ju någons, så även stöld är ju människorelaterat, men one step removed. Brits, toalett, galler. Låna böcker på bibliotek. Motion en timme varje dag. Samhällstjänst åtta till fem, inomdörrs såklart. Tvång på både motionen och läsandet.

Breivik vill kunna gifta sig! Men nej, han har sett till att så många aldrig kommer att kunna gifta sig, så det ska han inte få göra. Man ska betala med liknande mått. Det kallas att sona sitt brott. Och det är inte ett straff egentligen. Det är en möjlighet för en individ att börja förstå vad ens handlingar gjorde med andra människor, så att man blir en bättre människa sen, lättare att älska. Och det är väl the currency everyone needs.

4 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Du glömde den italienske "stjärnkirurgen", vad han nu heter. Och dem som anställde honom trots urusla vitsord. Hu. Indienfallet vill jag inte läsa om.
modren

Sara sa...

Mer kvarnstenar runt fler halsar!

Anonym sa...

Att lämna en man som slår en... Jag var gift med en psykopat innan. Rädslan fyllde mitt liv och ingenstans såg jag en utväg. Han skulle nå mig överallt. Han var snäll till en början och så började de små sakerna, anklagelserna och det hårda, nedbrytande. Till slut fanns ingen självkänsla kvar och ingen egen ekonomi, ingen ork. Man stannar av hot om våld mot barnen... Livet finns inte! Man trodde att om jag bara gå si eller så så blir han snäll igen. Det var säkert mitt fel.

Anja Olergård sa...

Jag beklagar verkligen din förfärliga berättelse. Det var såklart inte ditt fel att din man var psykopat! Och det var inte dig jag ville kritisera. Det jag vill säga i blogginlägget är att samhället måste stödja kvinnor som fortfarande är i det där läget medan de KAN gå. Eller ännu hellre första eller andra gången han gör eller säger något som är helt onormalt. Att som kvinna då våga säga nej, sådär gör man inte. Både när pojkvännen vill bestämma över en eller när en främling tar en på brösten. Vi måste lära flickor och kvinnor att våga säga ifrån på ett tidigt stadium. Familjen har ett ansvar, samhället har ett ansvar. Flickor och kvinnor har rätt till utbildning, frihet, kärlek, rättvisa, fred.