Stolt

Är så stolt över lillan, som har hittat ett designfynd på loppis.

Vi har så mycket sånt i generna. På pappas sida var det främst hans moster Signe. Hon var mycket intresserad av antikviteter. Jag är dock inte helt på det klara med hur skicklig hon faktiskt var på att fynda, men jag har i alla fall kvar en madonnastaty i alabaster från henne som står i vardagsrumsfönstret.

På andra sidan, oj, där är det fynd hela vägen. Mormor köpte stuvar för nån tia och sydde kläder av. Hon var också väldigt sparsam i övrigt, lite väl sparsam måhända (nylonstrumpor har ett bäst före-datum, eller -årtionde, tycker jag. Kanske använde hon dem till nåt annat, typ kuddfyllning?) När hon hade dött såg jag att hon hade massa terrakottaskärvor i en kruka, och jag tänkte att det väl var alldeles vansinnigt sparsamt. Långt senare har jag förstått att när hon planterade om en växt, lade hon en skärva över bottenhålet, så att vattnet kunde ta sig ut men inte sköljde med jorden. Jag har bara planterat om en eller två växter i hela mitt liv, de andra har dött en naturlig död. Men inte är jag så sparsam eller så grönfingrad som hon! Men klädfynd, där är vi lika.

Eftersom mamma har levt stor del av sin tid i sängen (dock inte samma sjukdom som jag, eller ja, vi delar några stycken, men inte det som gjort oss sängbundna) så har det blivit en rolig vana att dela med sig av saker från världen utanför. Jag vet att jag låter mer dramatisk än tillfället kräver, men det är liksom min personlighet. Ja, så vi visade alltid upp våra klädkassar när vi kom hem, vi tjejer i alla fall. Och eftersom vi bodde i Borås, klädfyndarens Mecka, visade vi inte bara upp plaggen utan skröt lika mycket om hur nedsatta priserna varit. Jag tror fortfarande att jag vann när jag köpte en marinblå ulljacka i skepparmodell för 69:- istället för 690:-. Men nej, där köpte man väl aldrig nåt till ordinarie pris, när man väl fått kläm på taktiken. Har man dessutom Ullared inom lassoavstånd (ursäkta, men jag vet inte vad det kom ifrån, men Quod scripsi scripsi; vad som är skrivet är skrivet) så utvidgades det här med att visa klädfynd till alla möjliga billiga saker. Trepack strumpor, 10:-, titta vad fina osv. Men jag har bara goda minnen av vår sovrumsshopping.

Jag har också haft med mig vänner och släktingar i London många gånger, och då har det liksom blivit VM i shopping varje gång. En gång var i terminsstarten när min kompis just skulle börja läsa engelska, och hon tog helt sonika med sig sin ena resväska till Foyles på Charing Cross Road (7 våningars himmelrike, med hiss, för alla bokälskare). På den tiden brukade jag inte gå till någon annan bokaffär än Foyles, även om hela gatan är full med bokaffärer. Charing Cross Road är ena änden på t:et i Londons centrum. Den går till höger. Till vänster går Tottenham Court Road, där det duggar teknikaffärer. Så där har jag inte varit så jättemycket. Och så strecket neråt är Oxford Street. Egentligen ligger T:et ner, med Tottenham Crt Rd norrut och Charing Cross Road söderut. I andra ändan av Oxford Street ligger Marble Arch, och sen har tunnelbanan två hållplatser till, som jag förfärligt nog glömt av namnen på!, innan gatan slutar som ett T. Jag har vetat vilken hållplats som ligger närmast vilken affär vad gäller allt, böcker, musik, film, kläder, leksaker, noter, smink. Ja, jag har shoppat en del i London. Jag har gjort annat också, men nu är ju temat shopping, och om jag inte begränsar mig nu kommer ni att få en turistredogörelse över London som liknar den som min danska kompis fick när hon frågade pappa hur gammalt Stockholm egentligen var, och den entusiastiska eleven gärna ville att han skulle börja historien redan på istiden. Jag är avfälling och avskyr historia. Står bara ut med Jane Austens dagar, om det har relevans för böckerna. Nej, jag kan gärna titta på nåt populärhistoriskt program om vad som helst, mordet på JFK, Tutankhamons äktenskap, eller nåt om sumererna, men det var faktiskt bara för att det inte fanns nåt bättre. Men nej, så humanist jag är så tycker jag icke om historia. Klädedräktens historia, idéhistoria eller språkhistoria älskar jag, men det där med kungar och årtal och krig, zzzzzz.

Nu är jag i alla fall vilse, trots goda intentioner om att hålla en tydlig röd tråd. Den är inte ens rosa längre.

Och egentligen skulle jag bara skryta över lillan, hon gör det inte själv, ens när det behövs. Alltså, även om hon hade en blogg skulle hon inte skryta, men jag har inga såna personliga restriktioner. Jag har inte fått lov av henne att berätta vad det var ("visa vad hon handlat") så jag får se hur det går att utverka ett sådant.

Apropå skryt och loppis så hade Sara den allra finaste teservis i Swedish Grace i vitt men med blåa snöstjärnor på. Helt underbara. Det var visst också ett loppisfynd. Det är tur för vår ekonomi att jag inte orkar gå på loppis, jag blir ju så entusiastisk inför fina saker, om man säger det så. Men sen är jag snål också, och fet (vilka fynd jag hade gjort om jag fortfarande var smal! Alla mina vackraste klänningar har kommit från Myrorna, typ. Å, den svarta sammetsklänningen minns jag nu. I den fångade jag mitt livs första kärlek. Och den gröna på Sannes bröllop. Kortade av ärmarna till trekvart och sydde fast midjebandet under bysten, och så blev det en 50-talsjaneaustenklänning. Och den svarta med urringning och vidd i kjolen, hellång, som jag sydde på tre meter sammetsband på till skärp, och en smal tjej sa att jag hade "perfekt figur". Tack, Myrorna. Riktiga, ordentliga, välskräddade grejer. Man får så oerhört mycket för pengarna. Men jag har ingen sån där hang up att jag måste gå i 50-talskläder hela tiden, som vissa som typiskt sett deltar i matlagningstävlingsprogram på tv. Men jag tycker det är väldigt charmerande att krydda sin garderob med annat än fabriksnytt. Jag tror ni ska få några gamla klänningar att titta på/njuta av.

P.S. Den hellånga, blommiga är visst en dressing gown i radon, men om vi glömmer det så är den bedårande.

15 kommentarer:

Sara sa...

Vilken konstig föreställning egentligen, att kungar och krig skulle vara viktigare eller ligga närmare definitionen av historia än till exempel litteraturhistoria (som ju speglar så mycket mer av en tidsanda än vad ett krig eller en enda karl kan göra). Eller kläder då.
Jag har en bok som heter Kvinnligt mode under två sekel och i den hittade jag en helt fantastisk sidenkappa i empirestil som råkar ha tillhört en avlägsen släkting till mig, är inte det rätt fantastiskt? Justina Wulff donerade den i lsutet av 1800-talet, men den är förstås äldre. Hennes son (har jag för mig) hette Thorild Wulff och åkte runt och lurade av kineser deras konstskatter och lämnade dem till Röhsska muséet likt en annan Indiana Jones innan han slutligen svalt/frös ihjäl på Grönland när han samlade inuitprylar till Nordiska museet. De skulle nämligen åka hundspann längs med Grönlands kust och jaga och leva som eskimåer medan de samlade både antikviteter och plantor. Bara det att de kunde inte jaga såvärst mycket eftersom det helt enkelt inte fanns nåt att jaga. Och eftersom det var ett område där människor inte kan leva så bodde det inte så mycket folk de kunde ta in hos. Så då åt de upp hundmaten och sen åt de upp hundarna och började gnaga på renskinnssovsäckarna. De flesta i sällskapet överlevde, men Wulff dog, som sagt.
Mycket intressantare än Krimkriget, tycker åtminstone jag.

Här är en bild på kappan: http://carl.kulturen.com/web/object/7916

modren sa...

Är det verkligen en sann historia? Den om Wulff på Grönland? Alldeles för spännande för att inte vara en skröna.
Å andra sidan har vi tre bröder i släkten som dog samma natt i Armfeldts armé i Norge. Och som sagt en anmoder som blev bränd på bål som häxa, kanske på 1600-talet? Lillflickan vet, det är hon som håller ordning på förfäderna åt oss.
Klänningarna/kapporna var allt snyggare förr. Igenkänningsfaktor.
modren

Sara sa...

Ja visst, det är sant och dessutom finns hans dagböcker publicerade så den äventyrsintresserade kan läsa. De är väldigt skojiga, han skriver bland annat att kineserna "äro tip top gentlemen" ända tills en ilsken pöbel(eller om det var lokala polisen) jagar honom och han undkommer genom att kasta sig på ett startande tåg. Man hade ju en annan syn på hur museiskatter skulle förvärvas på den tiden.

Vad hemskt att tre pojkar från samma släkt dog samma natt. Men sånt kommer inte heller i historieböckerna och därför får folk för sig att historia inte är intressant.

Ser fram emot att höra mer om häxbålet.

Anja Olergård sa...

Vilken makalöst vacker kappa! Den skulle jag ha som morgonrock, då kunde jag ståndsmässigt hämta posten. Och du har allt en intressant bakgrund!

Monica sa...

Intressant läsning både ovanför och nedanför strecket! Och här är ännu en fyndare, men jag skryter gärna om fynden...

Sara sa...

Jag tror att alla bakgrunder är sådär intressanta, det är bara det att folk inte kommer ihåg historierna och berättar dem. Nån borde utses till varje släkts krönikör och plita ner det!

Monica sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Monica sa...

Precis det har min morfars syster och min fars bror gjort. I somras var vi i München och intervjuade makens gamla fastrar och farbröder samt fick en massa fotografier. Jag tror det var svärfars mormor som lekte med Hitler i sandlådan och hans farbror som satt i finkan med sagde mustaschprydde man då den ene gjort statskupp och den andre hade slagit någon på k*ften på fyllan... Svärfars äldste kusin var så fantastiskt härlig och satt på en skattkista med information om de släktingar som gått före. Hon gick hastigt bort i cancer bara några månader senare och vi är otroligt tacksamma över att vi fick dagen tillsammans med henne!

Anja Olergård sa...

Den här tråden är mer spännande än en deckare!!!

Anja Olergård sa...

Den här tråden är mer spännande än en deckare!!!

Anonym sa...

OK, för mycket att kommentera på här, kan inte låta bli.

1. En blommig klänning i radon? Måste man inte sanera den först då?

2. Självklart får du skryta över mig! Så mycket du bara vill! Villkoret är att du inte avslöjar att det är jag, men annars så, skryt på utan hejd.

3. Sara, vi är faktiskt släkt med Wulffar - kanske är vi släkt på något sätt? Det skulle ju onekligen förklara ett och annat.

4. Jodå, vi har en hel del spännande historier och figurer i släkten. Däribland Lorenz och Ulrika Pasch, om det är någon som är konstintresserad och vet hur väldigt berömda de var back in the day? Första kvinnan i Svenska konstakademien? Wikipedia is your friend, säger jag bara.

Ja, vi lär ha haft en tant som brändes på bål i släkten men jag hittar inte pappret just nu. To be continued. Men jag kan berätta om en annan kul snubbe i släkten; han var kyrkoherde i Hammerdal (Jämtland) på 1500-talet, den första evangelisk-lutherska sådana. Tydligen hade han en hård attityd mot församlingsborna, men försvarade sig inför kyrkoherden i Trondheim (japp, Jämtland var fortfarande norskt på den tiden) med orden "en herde måtte märka sina får att han måtte bättre känna dem igen", men det vete katten hur populärt det var hos "fåren" för det finns också antecknat att de en gång jagade honom ur kyrkan så han fick försvara sig på ett loft med en dalbila. 24 barn skaffade han sig också.

/mini

Anja Olergård sa...

Klänning i radon? Och jag som tror att jag kommer ihåg att läsa igenom mina inlägg. Det kanske jag förresten gör, men inte ser så bra som du, specialistkorrekturläsaren. Nja, i verkligheten behövs nog inte en specialist på nånting för att hitta mina slarvfel/blindfel/trötthjärnafel.

Får jag inte ens berätta att det är lillan? Nä, jag ska inte pusha på gränserna. Ni ska få vara hemliga och "äga" era liv och era historier.

Märka sina får. Då tänker jag på historielektionerna på bäckgängsgymnasiet, och hur lärarna kunde avgöra om nån hade haft en viss historielärare på högstadiet på Boda. Det var märkning det!

Anja Olergård sa...

Klänning i radon? Och jag som tror att jag kommer ihåg att läsa igenom mina inlägg. Det kanske jag förresten gör, men inte ser så bra som du, specialistkorrekturläsaren. Nja, i verkligheten behövs nog inte en specialist på nånting för att hitta mina slarvfel/blindfel/trötthjärnafel.

Får jag inte ens berätta att det är lillan? Nä, jag ska inte pusha på gränserna. Ni ska få vara hemliga och "äga" era liv och era historier.

Märka sina får. Då tänker jag på historielektionerna på bäckgängsgymnasiet, och hur lärarna kunde avgöra om nån hade haft en viss historielärare på högstadiet på Boda. Det var märkning det!

modren sa...

En vän som nu är död berättade en gång för mig att hon under flera månader tänkte och kände att hon borde intervjua en äldre släkting, minns inte vem, och få honom att berätta om sitt liv. Hon sköt upp det gång på gång. Till slut släppte hon allt annat hon hade för händer (t ex sina fem barn), tog med sig en bandspelare och åkte hem till honom. Under en hel kväll satt han och berättade fantastiska händelser ur sitt liv.
På natten fick han en stroke och kunde aldrig mer prata...
modren

Monica sa...

Modren - lite så var det för maken och hans pappa. De har pratat om den här "släktforskningsresan" i flera år, men vår flytt till USA och tusen andra saker har satt käppar i hjulen för deras planer. Förra våren sa K att det fick bära eller brista och de planerade upp allt fast det knappt gick att få ihop. Allt blev så lyckat och K fick också lite mer tid med sin mycket yngre halvbror som han knappt känner. Alla små droppar, och det stora med svärfars fantastiska kusin, gjorde resan till något extraordinärt. Ibland behöver man inte leta så mycket efter mirakel som andra dagar.