Dagen som var

Jag har inte gråtit idag. Så skönt!

Jag har sovit minst 10 timmar i sträck och sen två timmars blundvila direkt efter, så det var rätt skönt.

Vi har bytt lakan och jag har också fått lagt på min nya föreskrivna liggsårsmadrass. Min gamla var ca 15 år och gjorde tveksamt någon nytta. Nackdelen är att jag ligger en decimeter högre än Mikael. Men drottningen ska väl ha den bästa platsen? Med tanke på att SMHI varnar för värme tog jag bort mitt fårskinn när vi bäddade rent. Det var 27,4 i sovrummet när jag vaknade idag, så fårskinn kanske är överflödigt.

Sen har jag inte fått hosta av min nya blodtrycksmedicin. Alla pratade om torrhosta som om det var en biverkning alla får. Men det var 1-2% och jag brukar inte få biverkningar. Däremot har jag haft korta hugg i bröstet. Och mitt blodtryck idag, ska mäta regelbundet säger doktor Mikael, var 137/87. 81 i puls var remarkabelt, med tanke på att jag nyss stått med armarna upp och hällt i täcke i påslakan. Men det har ju varit en regimen på 2 betablockerare om dan länge, så det förklarar nog saken. Men 87 är grymt! Har legat nära (över/under) 100 i flera månader så det är fantastiskt. När man lider av normala problem som läkaren kan diagnostisera och behandla blir de på bättre humör tror jag. Komma där med me, man är dödssjuk, släpar sig genom korridoren stödd av sin man, och läkaren har inte hört talas om det, eller än värre hört att det ska vara fysiskt. Jamenvisst. Och man kan inte göra nåt. Det är inte den sexigaste delen av att vara läkare, "jaha"-delen.

Ja, jag var ju hos doktorn för ett par dagar sen, och trots att han frågade så glömde jag att be om receptpåfyllning. Trots att han frågade?! Hur mer senil? Och nån grej pratade jag och Mikael om efteråt, och jag sa att jag inte hade fattat vad han sa just då. Men då måste du säga till. Fast hjärntrötthet funkar inte så. Inte Jag fattar inte vad han säger, så jag måste vara extra hjärntrött och får be honom förklara igen, långsamt så jag kan koncentrera mig. Nej man tänker inte ens den medvetna tanken att man inte fattar. Man bara fattar inte. Ikväll fattade jag inte svenska på tv på nåt program om mördare. Ingen större förlust, men språket lät bara som massa ljud utan början eller slut.

Men nåväl, jag har inte gråtit idag, förlåt nu ljuger jag, en sjuk kvinna i församlingen sa att hon ber för mig varje dag. Då rann tårarna såklart.

Mera då, jag vet det var nåt.

Jo, jag köpte tre pioner på hemköp i fredags. Äääääälskar pioner. Ser Rach Parcell köpa fång av pioner, typ 20 utslagna, och undrar bara hur mycket det kostar egentligen. Men trots att vi hade rätt mycket blommor i lägenheten så kunde jag inte låta bli en bunt pioner. Det är ju min favoritblomma!

De såg inte ut att vilja öppna sig, så jag ställde dem på diskbänken när diskmaskinen körde och nästa morgon hade de öppnat sig. Stora som tefat, eller som en t-bone steak. men, det fina med pioner är ju alla tusen lager av blommor, som om tre trädgårdsrosor har gått samman till en. Och pioner som så sällan finns att köpa, och jag som är i affär långt mer sällan än så, jag får fel pioner. Fattar ni min besvikelse. De är två rader med massa tjocka knallgula pistiäller i mitten. Okej att det finns olika sorter, men vem sjutton vill ha såna.

Jag blev lite besviken. Men så när jag gick upp idag och såg dem, stora som dasslock, var de alldeles bedårande i sin blomsterprakt. De är en fet smäll åt alla andra blommor, här är jag! Och jag tyckte om dem, fast de inte var vad jag ville ha.

Och visst måste vi lära oss att leva livet så, att om man vill ha en pion men får en annan som man inte ville ha, så kan man med lite övertalning lära sig att älska den "oönskade".

OBS!!!!! Jag säger ingalunda att jag ville ha ett normalt liv med hälsa och fick det här men jag kan lära mig att älska det. Inte så mycket, nej. Då behöver jag bo hos Dalai Lama. För den lätta går jag inte på. Jag tänker absolut inte lära mig att älska mitt trasiga liv som det blev, inte som jag ville ha det. Jag vill väga 50 kg mindre och ha som yrke att klä mig snyggt, vinka, inviga saker, hålla tal (det kan jag på flera språk). Men det finns inga såna jobb, för en sängbunden dessutom. Men jag har min dagliga chans Rituximab, rituximab, rituximab. Tills dess återfinns jag här.

8 kommentarer:

Monnah sa...

Pionerna låter ljuvliga, fel eller ej. Att gilla läget sägs vara bästa sättet att må bra själsligt, men samtidigt ska man ju kämpa och man kan mer än man tror och alla har sitt och, ja, ibland suger allt. Inklusive de utmaningar man blivit presenterad för på livets stig. Heja du! Heja Rituximab! Heja hopp! Heja sommar! Kram på dig.

Sara sa...

Jag har en pionknopp i rabatten, den är också lite fel. Mer maffig än ljuvlig. Jag gillar de ljusrosa och de vita med röda stänk. Ett tag hade jag tio sorters pioner och ännu fler sorters rosor på Nämdö. Och fullt med digitalis. Fatta vilka buketter jag kunde ha då! Nu är det ingen som tar hand om dem, så de flesta har strukit med eller slutat blomma.

Nån frågade om jag skulle kunna tänka mig att betala de 200 000 och åka till Norge, men jag törs inte innan de nuvarande studierna är genomförda. Men sen! Då blir det ordning i rabatterna! Och du och jag ska sitta på café och skriva böcker! Sen får du inviga och vinka bäst du vill. Önskar bara att du ska ha det lite drägligare tills dess. Kram!

Harriet Klarin sa...

Vi köpte minsann två rosa pionplantor som vi satte ut i trädgårdskrukor. Jag har vakat över dem som en hök och vattnat ivrigt och pratat och lirkat med dem, men det hjälper inte. Kronbladen bara ramlar av i massor och det lilla som sitter kvar vissnar och dör. Ser ut som två övergivna plantor i november! Tala om besvikelse!
modren

Nilla sa...

Det är inte bara att acceptera och gilla läget som många tycker att man ska göra. Hur ska man kunna gilla att man inte ens fick en smula av det liv man önskade? Kram

Anja Olergård sa...

Verkligen! Jag har svårt för mindfulness också av samma anledning, varför ska man stanna upp och känna hur livet är just i detta ögonblick, när man annars gör sitt bästa för att inte känna smärta och sorg. Det är svårt! kram

Anja Olergård sa...

Ha! Jag visste väl att jag gjorde rätt när jag var tveksam till att köpa pionbuskar. Nu blev det balkonglådor, och jag skäms för att säga att de har död brun ljung i sig. Precis där alla i hela omtådet går. Jaja, vi får leva med.vår nesa, gräset är i alla fall inte hö.

Men fy vad tråkigt med dina plantor på Nämdö, Sara. Mammas plantdöd är väl av en mindre dignitet, men kanske likväl en död att stilla sörja.

Och Monnah, du har så rätt i att man ska göra allt, vara nöjd, fånga.dagen, göra sitt bästa, möta livet leende, bla, bla, bla. Vissa dagar går det bra, men andra dagar måste man ju få tycka att det är skit.

Monnah sa...

Jag hoppas att du hörde satiren i min kommentar??!! Alltså, allt det där man uppmanas att göra för att må bra, men allt suger ändå! Man orkar ju för sjutton knappt öppna ögonen vissa dagar, och då pratar jag om den här man:en som ändå har en kropp i fullt fungerande skick. Jag fick klämma i med en rad heja för slutar man hoppas tror jag att den sista överväxeln försvinner och då är det riktigt illa. Kram hördu!

Anja Olergård sa...

Jo, visst hörde jag satirisk! Det är så lätt allting, med tro, entusiasm, positivare, beslutsamhet och en portion glass så finns det inga problem slm är för svåra för att lösa. Alltså får du bara anstränga dig lite mer med ovanstående om du fortfarande har några problem. Eller hur :)