Väcka-Mikael-gapskratt

Jag tänkte lite på julmusik när jag satt ehm på toa nyss.

Förresten måste jag börja i en annan ända, nu pun intented -- really!

Bella är min brorsdotter och är snart fem, eller fyra 1/2, jag vet inte vad man säger. Johan är väl som en vanlig Klarin, begåvad på instrument och sång, men ingen särskild skönsjungare eller yrkesmusiker. Dock har vi rätt många musikaliska ådror i både mammas och pappas släkt, och förutom böcker så är musik ett gemensamt intresse som vi alla har.

Hans fru, Beth, däremot, har en röst som skulle passa i betalande kretsar. Vi är musikklåpare, jag i alla fall, om man jämför med hennes familj. Syrran spelar piano som en konsertpianist och pappan har spelat jazz hela sitt liv. Valde bort det som yrke för att han inte fick det att gå ihop med fru och barn.

När tvillingarna, eller tjejerna får man säga nu när det finns ett par tvillingar till, var små bodde de hemma hos mormor och nonno. De tillbringade mycket tid med nonno (morfar på italienska) vid flygeln och vi har hört en del om att särskilt Bella ska ha ärvt Bettans röst och perfect pitch.

När de var här i somras och vi lekte, hörde jag att Mia sjunger som en Klarin, dvs väldigt rätt och begåvat, men inte välsignat vackert. Om Mia lät som ett barn så lät Bella som ett proffs som ännu inte hittat tekniken. Och givetvis dömer jag ingen efter varken musikalitet eller sångförmåga. Man kommer inte till himlen på varken eller.

Men så var det en kvinns som sjöng på bröllopet i somras. Hon hade fin röst men letade ibland i gehöret efter tonerna. När hon var klar utropar Bella, högt och ljudligt, That wasn't very good.

Som väl var var det bara en handfull Klarinare som visste att bakom Bellas fyraåriga stämma döljer sig en riktig musikkännare och inte bara ett barn som kanske inte har tålamod med kärlekssånger. Hoppas vi i alla fall.

Men när jag kom ihåg det där, "That wasn't very good", så skrattade jag så högt att det ekade i badrummet.

Hon tyckte tydligen att kejsaren var naken.

Och visst är kejsaren oftare naken än vad historien tillåts förtälja.

Tjoflöjt!

3 kommentarer:

Sara sa...

Det var verkligen en historia väl värd en väckning! Om jag inte hade förlorat skrivförmågan skulle jag ha snott den rakt av och stoppat i min roman! Nu får du nog lov att skriva den själv.

Jag blir så förundrad över att vi inte är släkt i verkligheten! Jag och Bella skulle kunna ha så galet kul åt falsksjungande tanter, det är (som jag nog nämnt tidigare)bland det roligaste jag vet!

Förresten undrar jag varför man ska ha större tålamod med obegåvad sång på just bröllop? Musiken på begravningar brukar vara bra, värdig och väl framförd, men på bröllop så drar sig inte sångerskan (oftast en hon) för att göra glissningar och att smeta till det nåt helt bedrövligt, som om den allmänna romantiska stämningen behövde förtydligas ytterligare för de närvarande. Det är inte ett snäpp bättre än dålig litteratur! Eller utrikiska väggordspråk! Oj vad man kan ondgöra sig över mycket så här mitt på blanka måndan!

Monnah sa...

Synd om Bella som sällan kommer att kunna njuta fullt ut av musik och tur för Mia som kanske kan ha roligt i musikvärlden utan att för den skull göra intryck på någon. ;) (Tänkte bara att det oftast finns två sidor på mynten.)

Anja Olergård sa...

Sara, vaddå inte släkt i verkligheten? Vi är ju tvillingar! Det är enda förklaringen...