Bekräftelse

Var hos naprapaten idag. Man blir lite kär i folk som botar en. Fast det som verkligen slog mig idag är att hon pratar till mig som en som har ont. Jag brukar ju inte gå med på att jag har fibromyalgi och tycker inte att jag har så mycket problem med värk och smärta, i alla fall inte jämfört med andra som verkligen har ont. Men naprapaten verkar se min smärta i musklerna, inte sådär som att hon vill tjäna mer pengar på mig så kom tillbaka, utan bara rent faktiskt som att min smärta syns i kroppen och den inte är att leka med. Det är egentligen rätt sorgligt men jag är fortfarande, efter nästan 20 år som sjuk, inte van att bli bemött av vården som att det är nåt större fel på mig. Så det är riktigt befriande att bli bekräftad.

Dessutom pratade jag med mamma i telefon och hon utbrast att jag lät trött. Också bekräftande.

Det är tydligen viktigt att känna sig bekräftad. Kanske kan jag tänka på att bekräfta dem i min närhet lite mer. Är inte riktigt säker på vad man ska göra, men det kan ju bli nåt att fundera på och experimentera med. Tack och beröm måste väl vara en bra början?

2 kommentarer:

Sara sa...

Du kan ju börja med att se senaste avsnittet av Solsidan, där handlade det om bekräftelse och feeeeeedback!
Fredde trodde också att beräftelse =beröm.

Monnah sa...

Kollade du på filmen om tacksamhet som jag lade upp i bloggen? Jag tycker den bekräftar något jag redan visste - om man visar tacksamhet blir man lyckligare! Ju mer otacksam man är, desto bittrare blir man. Jag såg den största skillnaden på min mormor och min farmor. Oj! In i döden hade de så olika perspektiv på livet. Min farmor hade gått igenom fruktansvärda saker (tre barn på fyra år, förlossningsdepression då hon fick den tredje och maken var ute i kriget och fick lämna bort sin yngsta till en släkting, maken slutade sitt eget liv, änka i nästan 40 år) men varje dag var för henne en gåva. Så mycket tacksamhet. Min mormor skriver jag inte om då jag också älskade (älskar) henne och vill visa respekt, men det var inte som med min mormor... Livet är så orättvist och mycket kan vi inte styra över. Men så är det. Kram!