Längta bakåt?

Jag kollar på Hemnet ibland och börjar veta vilka hus i Haninge som har hiss och var de olika adresserna ligger. Men häromdagen började jag söka i Borås, mest för att jämföra priser. Och visst har bostadspriserna gått upp. Det där med att köpa en 2:a för 30 000:- med en månadsavgift på 1840:- är nog inget jag räknar med att lyckas med igen. Men jag hade det så bra där på Ekängsgatan. Fast det var då.

I Göteborg hade jag också två lägenheter fulla med roliga minnen och personlig utveckling, men jag vill inte dit heller. Inte heller har barndomens Kungsbacka någon som helst sentimental eller annan lockelse (hälsa på, ja; bo, aldrig). Jag vill helt enkelt inte tillbaka, bara framåt. Jag själv finns inte på de där platserna längre. Jag är här, och ser framåt.
Vad finns där på adressen "framåt"? Dagar när jag känner och älskar Mikael ännu mer, dagar när jag förstår och älskar mig själv ännu mer. Dagar när mitt liv måste anses rikare. När jag är med om nya händelser, inte bara kör barndomsfilmen i en vuxen HD-variant. Läskigt. Gillar bara nytt om det syftar på shopping. Är lite rädd för förändringar.

Men jag vill blicka framåt mot det okända. Det är ju ändå där mitt liv kommer att utspela sig. Det är nyttigt för en feg vanemänniska som jag att byta ut några av de kända spelpjäserna mot okända. Ju fler sorters pjäser jag är bekant med, desto fler sätt har jag att spela med vad livet ger mig om ett år eller tio.

Så för att förändras och embrace the unknown har jag bestämt mig för att göra en viss sak varje söndag. Den är liten för andra, men inte för mig. Jag ska småprata med folk. Jag sa ju det, liten för andra... Härom söndagen berättade jag för Mikael (som har tipsat mig om att komma på frågor i förväg eftersom jag får tunghäfta -- jämför för all del inte med Mr Collins, vars "pleasing attentions" kanske eller kanske inte "proceed from the impulse of the moment, or are the result of previous study") att jag på egen hand och mitt i stridens hetta hade lyckats komma på den smått geniala frågan: Och hur har påsken varit?

Jag vet att det verkar löjligt, men jag kan verkligen inte småprata. Så att utmana mig själv på det varje vecka och lyckas är verkligen en kick för självförtroendet. Kan rekommenderas starkt. Men i lagom doser; man vill ju inte bli dödssjuk av vaccinationen, bara få skydd mot sjukdomen.

Så det är vad jag gör här i Västerhaninge, i mitt nu. Tränar mig på olika saker och försöker  sluta påverkas av det förflutna utan leva i nuet och glädjas åt framtiden. Men det är inte lätt att vara filosofisk i praktiken. Vi får se hur det går. Ha tålamod om jag frågar i juni hur din påsk har varit.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är också dålig på att småprata (!) men gör precis som du, övar. Det är fantastiskt roligt att prata med nya människor när man kommer på de där rätta frågorna. Hur var påsken - genialiskt. =) /Hanna

Monnah sa...

Jag var kass på att småprata länge, men nu för tiden gör jag det gärna och för mycket. Ibland känner jag att jag trampar på tårna, säger fel saker eller "lägger mig i". Men, men. Det bjuder jag på. Vad spännande att du utmanar dig själv så praktiskt! Själv lyfter jag mig själv sedan i januari, men uppriktigt sagt känner jag mig inte direkt som en bättre människa. Snarare som en med ännu fler frågor och undringar! Spännande och frustrerande på samma gång. Och nu ska jag fortsätta med mina vardagsäventyr!

Stina sa...

Apropå Västerhaninge så ska jag till templet nästa vecka. Jag ska vinka till dig!

Sara sa...

Men håll med om att mr Collins är en av de mest fantastiska figurer man kan tänka sig, han och Thea Sundler är några jag älskar att känna igen i människor omkring mig! I all ödmjukhet ...

Anja Olergård sa...

Thea sundler får jag googla på!

Och vad jag älskar med inte bara collins utan alla austens folks, är att de inte är randomly knäppa. De har normal oro för reella problem, fast austen visar felen genom förstorlingsglas för att påvisa det löjliga. Det kanske egentligen är löjligt att oroa sig för mycket, helt enkelt. Lätt sagt... Tack för litteraturstunden :)