Nytt inlägg på månadens kärlekstema

Det här inlägget kommer från min hulda moder (aj lav jo)! Njut!

Ni andra har skrivit så föredömligt kort, men gissa vem Anja har fått sin mångordighet från?
Jag blev medlem i Jesu Kristi Kyrka när jag var femton år. Senare samma år träffade jag på mitt livs enda skoldans den som blev min pojkvän. Jag blev kär i honom med en tonårings hela intensitet.
Trots mina försök att få med honom till kyrkan och trots våra religionsdiskussioner förblev han ateist. Efter något år insåg vi att våra åsikter och våra liv gick alldeles för mycket isär, och vi slutade träffas regelbundet. Det var som om solen gick ner i mitt liv. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta någon annan att älska.
Efter studenten blev jag missionär för kyrkan. Strax innan jag åkte iväg var jag på fest hemma hos Thomas Hulldin tillsammans med andra ungdomar. Jag drogs till Bruno därför att vi upptäckte att vi delade samma kärlek till the Beatles. Det var ganska revolutionerande musik för mig som dittills bara hade lyssnat på Bach och Mozart. För mina fickpengar brukade jag köpa orkesterpartitur och dirigera till bandinspelningar av stora symfonier...
Med ömsesidigt gryende intresse gick vi till Alingsås Folkets park och dansade. Gång på gång spelades "I don't want to say goodbye for the summer". Vi trodde att ingen skulle se oss där, men dagen därpå i kyrkan kallades jag redan för "klarinetten". (Bruno heter Klarin i efternamn.) Jag vacklade väl en aning, men eftersom jag redan hade bestämt mig för missionen åkte jag iväg i juli 1965 som det var planerat.
I arton månader skrev Bruno troget prydliga brev till mig på blått brevpapper i blåa kuvert. Jag svarade aldrig, för regeln då var att man inte som missionär fick skriva till någon i samma mission. Breven var mycket neutrala veckorapporter om vad som hände i Göteborg. Vad jag uppskattade dessa brev! Även om de var opersonliga blev jag en mästare på att läsa in allt möjligt mellan raderna.
Jag lärde mig mycket om osjälviskhet, kärlek och tjänande under dessa arton månader. Inte minst vande jag mig vid att leva tillsammans med en annan person 24 timmar om dygnet. Bra förberedelse för äktenskapet!
Så snart jag kom hem igen började vi träffas, mestadels på helgerna. På vardagarna var det mycket att göra med studier och arbete, och vi bodde i var sin ände av stan. Vi ringde inte mycket heller, det kostade pengar tyckte våra föräldrar. Tänk, så var det då!
Efter nio månader förlovade vi oss - i Jerusalem kantänka, dock inte vid klagomuren! - och efter ytterligare tio månader gifte vi oss i templet i Salt Lake City, efter att först ha vigts borgerligt, enligt vigselreglerna, i kyrkan i Västra Frölunda. Vi var båda nyss fyllda 23 år och kände oss mycket vuxna. Vi bestämde oss för att ordet skilsmässa aldrig skulle finnas i vårt ordförråd, inte ens i våra tankar. I upp- och nedgång, i med- och motgång har detta fungerat för oss. Så småningom välsignades vi med två döttrar och två söner, som känns som vår verkliga rikedom i livet. Tänk att få vara en evig familj!
Av eget val var jag hemmamamma på heltid i tretton år. Det var ett konststycke att leva på en lärarlön, men det var mycket närhet och många goda minnen. Aldrig har jag ångrat att jag valde våra barn i stället för en yrkeskarriär.
Nu när vi har nått pensionsåldern kan jag försöka summera mitt val av evig livskamrat så här.
Det sägs att flickor omedvetet väljer en man som liknar deras far. För mig blev det tvärtom. Min far, det vet alla som kände honom, var eldfängd, hetsig, intensiv, nervig, otålig (förutom alla hans goda egenskaper). Bruno är lugn, stabil, tålig, konservativ, pålitlig, omdömesgill, vänlig, hjälpsam och godmodig. Han kan skratta när något går på tok. Han kan skilja mellan lek och allvar. Han har ett hjärta av guld. (Det hade pappa också.) Han är tillsammans med Kristus min klippa i livet. Entusiasmen, spontaniteten och det okonventionella får jag stå för själv, men det finns ingen jag hellre skulle vilja vara gift med. Jag skulle svara ja tack igen och igen, om han friade på nytt!
Det sägs att äktenskapet är hårt arbete men det är också, i första hand tycker jag, vila från världens påfrestningar. Hos min man är jag trygg och älskad. Jag är i hamn.
Harriet


3 kommentarer:

Karolina sa...

Åh vad fint!

Stina sa...

Nä men, du vad gulligt.. Vilken fin historia.

Monnah sa...

Hopp om kärleken!