Igår sa jag till Mikael att om han nån gång skulle ha livet hängande på att veta vad mitt favoritprogram är -- förresten säger han nämligen att jag säger att det är den med colaflaskan i Afrika (Gudarna måste vara tokiga) och även om jag gillar den så är det inte min _favoritfilm_. Men då kom han på vilken det var: Cliffhanger Abbey. Jag skrattade så länge så jag inte kunde fortsätta prata. Men till slut kunde jag säga att mitt favoritprogram är Masterchef Professionals. Vad de är duktiga! Jag påstår gärna att alla som är duktiga på sitt hantverk är intressanta att se på och att jag gärna beundrar deras skicklighet, men just mat är roligare för mig personligen än snickeri eller sport. De vet så mycket, hur mycket man ska steka alla sorters kött från duva till anknacke (?). De vet hur man gör alla såser, alla bakverkssorter, allt. De lägger upp maten så det ser ut som konstverk! Ibland ser det ut som Picasso för mig, bara obegripligt, men ibland förstår till och med jag att det är snyggt. Det är underbart att titta på. Dagens tips för den matintresserade.
Jag älskar inte Camilla Läckberg. Inget direkt personligt, jag är bara lite irriterad, eller kanske bitter, på att hon tjänar så mycket pengar på böcker som inte är särskilt bra. Och ja, jag har läst en, på vår bröllopsresa dessutom (tala om att rama in läsningen med rosa ram, men inte ens det hjälpte). Nu stod det nåt om hennes gravidlycka på Aftonbladet. Jag scrollade snabbt ner, men inte nog snabbt.
Jag ifrågasätter det här att alla par ska ha egna barn. Hennes pojkvän nu är väl ung (det har påtalats i media tidigare) och kanske inte har några barn, så om han vill ha så är det ju väldigt förståeligt. Men vad blir detta, hennes fjärde barn med tredje mannen? Nåt sånt? Jag är all for många barn, men jag är gammaldags och föredrar om så många som möjligt har samma föräldrar. När folk har kommit till sitt tredje äktenskap och snart behöver två fingrar för att räkna barn, bonusbarn, expartnerns nya barn (som är syskon till ens egna), sladdbarn, deras barn, våra barn, allas barn, då undrar jag hur det känns för just barnen. Att veta att mamma gillar inte min pappa längre så nu ska hon skaffa ett riktigt barn med sin nya pojkvän. Eller? Jag vet att jag har omoderna, icke-PK åsikter om familjer i och med att jag står för kärnfamiljen, men det hindrar mig inte för att propagera för den. Att jag själv har fyra bonusbarn hindrar mig heller inte från att tycka att kärnfamiljen är idealet. Inte det enda tänkbara, inte det enda rätta, bara det vettigaste alternativet så gott det går. Jag tror inte Mikaels barn är ledsna för att jag är gift med deras pappa, de ser ju att han är lycklig och harmonisk. Och de kanske själva märkte slitningarna mellan föräldrarna och föredrar att ingen längre bråkar. Men det är klart att alla vill att ens föräldrar ska vara lyckliga tillsammans. Varför blir barn annars så rädda när de hör föräldrarna gräla, "ska ni skiljas nu?".
Jag känner mig inte hotad av tanken på kärnfamiljen, är inte rädd för att inte få plats hos den nya familjen, har aldrig upplevt nåt annat än stor kärlek och omtanke från alla Mikaels barn. Men de är inte mina barn, och kan aldrig bli, fast jag inte kunde älska dem mer än jag gör. Men jag kan glömma av dem när jag är sjuk, läser nåt spännande eller sitter på restaurang med Mikael. Han kan aldrig glömma dem, de finns i hans själva DNA. Jag tror faktiskt att vårt samhälle blir svagare om de mänskliga relationerna försvagas. Och jag kan inte känna samma känsla för hans barn som deras föräldrar gör, som varit med om att tappa första tanden, operera första blindtarmen, lära första cykla, lära nån att läsa, eller räkna, eller programmera. De har älskat dem sen de bara var fyra nydelade celler. Och föräldrar som har såna känslor för sina barn gör mer för dem, är villig att riskera mer för deras välfärd, är inte rädda för ett tillfälligt utbrott med Du är en sån dum mamma! (Say that again and I'll really show you what a bad mom is...).
Jag tror inte att förskolepersonal eller styvföräldrar älskar "mina barn" som jag gör. Ett förskolebarn kan glömmas på bussen. En mamma glömmer inte sitt barn på bussen. Hon kan inte glömma sitt eget liv. Det är bara därför jag förespråkar kärnfamiljen. Jag tror på värdet av långvariga förhållanden, längre till och med än "tills döden skiljer er åt". Jag tror på att investera allt man har, allt man är, på att göra varandra gott och bry sig om varandras lycka. Hela livet. Inte att ha fem år med en karl, och ett barn, sen en ny man och ett nytt barn, fem år senare ännu ett barn med den senaste mannen/kärleken/pojkvännen. Kan man inte bestämma sig för att man vill hålla ihop hela livet, för att det är ett för långsiktigt åtagande, tycker jag inte man ska se på barn som ett mindre åtagande än det. Fråga min mamma, 70, hur gammal man är när man kan släppa sina barn, inte oroa sig för dem när de har det jobbigt, inte hjälpa dem när de har det svårt. Det pågår till ens sista dagar.
Barn behöver båda sina föräldrar. Nu och hela deras liv. Inte bara tills mamma hittar en ny pojkvän och får en ny, riktig familj.
P.S. Självklart säger jag inget av detta med Camilla Läckberg som tänkt läsare. (Inte heller menar jag att män inte kan göra likadant.) Det var bara rubriken med hennes namn som fick mig att börja tänka på vissa saker. Nog för att jag brukar ha minimalt underbyggda åsikter, men så tokig är jag inte att jag tror att jag kan säga något specifikt om hennes liv. Fast jag tror det är sant att hennes pojkvän är mycket yngre. Men det har jag inget att säga om. Jag är själv Mikaels lilla barnarov med gråa hår och rynkor... Moahaha!
P.S. Finns det nåt namn för en som är gift med morfar men inte själv är mormor? Plastmormor, är det det bästa nån har kommit på? Det tänker jag aldrig kalla mig för. Om ni inte kan komma på nåt så får det fortsätta med "morfar och Anja".
Jag tänkte jag skulle förklara en sak om att vara trött.
Trött är ingen sjukdom. ME däremot är en neuroimmunologisk sjukdom som involverar alla kroppens system.
Om trött är en tändsticka så är ME en atombomb.
Jag kan mycket väl "ta mig samman". Faktum är att jag gör det nästan varje dag. Det är sällan min kropp har energi för de enklaste saker, som en dusch, men ibland duschar jag faktiskt ändå.
Men när jag gjort något, så blir jag inte bara mera trött. Jag blir sjuk också, mår kanske som en maratonlöpare med influensa. Hur pigg känner du dig när du har influensa? Och ja, jag får feber i princip varje gång jag lämnar hemmet.
Men är man van kan man ju ignorera det också. Tänk dock på varningar för att motionera när man har feber. Och inte skulle man råda nån med influensa att köra ett rejält pass. Nej, en sjuk kropp behöver vila.
För det jag har är inte trötthet. Det är en neuroimmunologisk sjukdom som kan vara mycket handikappande. Patienter med MS, cancer och AIDS har bättre levnadsnivå, enligt en ny undersökning. Jag läste just i Huffington Post om en hiv-sjuk man som sköter sin svårt sjuke partner som har ME/CFS. Sätt det i perspektiv. Han är så pass sjuk att en med hiv räknas som den friskaste och piggaste av de två.
Dessutom, med grundval i vad forskningen nu tror om ME, så innebär det en låggradig inflammation i hjärna och nervsystem. Man har hittat proteiner i spinalvätskan som tyder på detta. Dessutom kan det vara så att själva mitokondrierna har fått en autoimmun reaktion mot sig själva. Kanske att autoimmuniteten gör att det inte kan komma nog med syre till mitokondrierna. Så vad jag går omkring med, förutom ca 50 symptom som bara blir fler ju sjukare jag blir, är alltså inflammerad hjärna och nervsystem och att cellernas energiproduktion inte fungerar. Låter det som nåt som man bara ska ta sig samman ifrån?
Jag vägde mig igår och hade gått ner 2,5 kg på två veckor. Jag har försökt ta mig an lchf lite lugnt den här gången, eftersom jag blir väldigt kraftlös av att minska på alla kolhydrater på en gång. Magen och peristaltiken (matsmältningen) behöver också vänja sig långsamt, plus att jag behöver hitta hur mycket linfrö som är lagom. Jag är fortfarande väldigt hungrig, fast jag äter en stadig middag, men kolhydraterna skapar normalt sett min mättnadskänsla, så jag får bara vänja mig. Att jag har gått ner ändå, trots en liberalare lchf med en potäta här och var, och faktiskt lite socker i teet nån gång, är hemskt uppmuntrande. Jag gjorde ett viktkurveblad som börjar på 103,7, skulle jag gå ner 30 kg så skulle jag bli ööööööööverlycklig. Jag vägde 73 när Mikael och jag träffades, och även om jag hade vägt bara 57 före det, var jag ändå nöjd med 73. Kläderna satt som de skulle, jag kunde få på mig normala affärers normala storlekar osv. En önskedröm är 30 kg. Men jag har aldrig gått ner så mycket förut. Jag tror jag har gått ner 25 och 16. Förra vårens bantning fick ett abrupt slut när jag började äta saroten mot migrän/nervsmärta och gick upp nästan tio kilo på kort tid. Men jag ska inte tjata om det gamla. Det nya ligger framför mig! Heja er andra som också kämpar!
Goda nyheter är också att man inte behöver ha sovrumsfönstret öppet längre. Idag hade vi t o m bara 25 grader inne. Ja, skönt att inte ha öppet fönster så man inte hör grannar och barn. Efter duschen satt jag ute en stund och blev faktiskt till slut så kall att jag fick gå in. Så vi har fortfarande sommar på dagen, men sen ser det fint ut på kvällen, men det är inte högsommar längre. Men tragiskt som det känns, så tycker jag det också är goda nyheter. Jag gillar inte när det är så varmt inne, som det blir här hemma. När jag klätt på mig är jag så svettig av ansträngningen att jag måste ta av mig igen. Fast på nåt anti-nudistkoloni-sätt vill jag ju hellre gå omkring hemma i kläder snarare än underkläder.
Ja, men nu kan jag inte komma på fler goda nyheter.
Förutom att jag har fått många hjärtan idag. Så många att de har vägt över, gott och väl, de sakerna jag blev ledsen för in the first place.
Mer goda nyheter till folket!
En felringning från Österrike till min mans mobil efter ett på natten är tusen gånger bättre än att det är nåt av barnen som är i kris. Hemska telefonsamtal är det värsta.
Jag har inte varit inne på tradera på natten på väldigt länge. Tills i förrgår faktiskt. Nästa morgon får jag ett mail om att jag vunnit en auktion, och det tar mig tills samma kväll innan jag vågar gå in och se vad mer jag budat på. En Desigual-scarf som var supersnygg, men lite dyr, och en handfull obegripliga saker. Minneslistan var på säkert 20 grejer. Än så länge har jag bara vunnit den här klänningen. Men säg mig varför jag ville ha den? Färgen är det enda jag gillar. Hur som helst så har jag ännu en gång bevisat för mig själv hur jag får minnesluckor och seriösa iq-tapp av mina sömnmediciner.
Jag har visst fått en medresenär på minnenas färd. Och som jag minns det så tvingade jag bara Ellen att ringa sista gången, för jag skämdes så, och tänkte att de inte skulle skälla så mycket på henne, hon var ju så liten och oansvarig (16 och väldigt ansvarig visserligen, men jag är inte säker på hur jag rationaliserade det i mitt sinne.)
Har vi gjort av med sååååå mycket pengar??!!
Igår natt släckte jag lite sent för jag var upptagen av nåt på telefonen. Idag minns jag vad det var. Med viss hjälp av ett e-mail från tradera som säger att jag har vunnit auktionen! Ojdå, ska jag börja köpa grejer påverkad av sömnpiller igen. Det har ju gått så bra så länge... Som väl var har jag bara hittills köpt en klänning för 25:- plus 35:- i frakt. Men jag vet inte, och vågar inte kolla, vad jag också har högsta budet på. Blev i a f överbjuden på en desigual-scarf när den gick över 130:-. Alltid nåt!
Och om ni noterar den tidiga timmen, så drömde jag att den kinesiske mördaren i Borlänge was humping his granne, ja, som en hund, inte särskilt litterärt, och då fick jag så ont i mina kvinnliga organ i magen att jag gick upp på toa och nästan grät av smärta. Efter 20 minuter av svår smärta klingade det av. Jag måste ju ha några endometrioshärdar som jag kommer åt på nåt vis. Det är precis den smärtan. Måste gå till gynekolog. Nu försöker jag lugna mig och somna om. Men det är lite jobbigt att bli väckt av sån smärta. Jag var förresten halvvaken, för jag visste ju vad den kinesiske mördaren hade för planer med sin stackars granne. Inte kul att vakna mitt i en dröm, för då är det fortfarande verkligt för en. Och den stackars tjejen, som har Julia Roberts som mellannamn (!?!), går snart ett blodigt öde till mötes. Det vill man gärna ha ordentligt avslut från, i sömnen. För nu känns det som om det är verkligt och det är inte en bra sinnesstämning för att somna om.
Det finns kanske en bättre metod än att sätta galenskaparna på pränt. Typ läsa nåt annat. Och att gå in på tradera känns lite som en mardröm det också, så det får bli några inredningsbloggar. Hoppas jag får fem timmar till, helst sex.
https://instagram.com/p/6SyroolaC_/
Jag har redan glömt av vad den här bilden är, som jag sparade för mindre än en minut sen. Eventuellt är det National Portrait Gallery i London (från This is Glamorous på Insta). Dit har jag velat åka många gånger, och inreda en 50m lång sal med porträtt på halvannan meter höga som en alle på väggarna. Porträtt som jag skulle köpa som planscher på NPG. Har ju varit i London kanske 15 gånger, kanske mer. Inte illa för en vars jobb aldrig har tagit henne dit. All my own doing. Men jag kom inte på det där med att köpa porträtt av mina coolaste historiska kvinnor och ha dem i vardagsrummet förrän för tio år sen, och sen dess har jag inte varit i resbart skick.
Så det här ska so definitely stå på min bucket list över saker jag ska göra när jag blir frisk.
Hoppas ni ens kan se bilden. Det var det enda valet de gav mig, förutom att Anmäla, och det hade jag väl inte tänkt. Har däremot inte lurat ut hur man tar skärmdump på plattan. På telefonen är det ju valbart på onoff-knappen, icke detsamma på plattan. Fin huawei. Men jag hamnar säkert i skärselden för att jag köper kinesiska produkter som små slavbarn monterar 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Usch. Men jag köpte i alla fall ingen med nåt litet gement i före namnet, där man tar väldigt mycket mer betalt för att apple påstår att de inte byggs av barn. Men det är väl ungefär likadana fabriker överallt?
Har du nån favorit, kolla gärna in hen på www.npg.org.uk
Jag skulle massera pannan lite när jag hade värsta migränet i förrgår, och tryckte lite ungefär på ögonbrynen. Jag hade så ont att det nästan svartnade för ögonen. (Man kan ju bara låta bli att trycka där om det gör ont, jag HAR kommit på det.) Men så tänkte jag att jag kanske skulle kunna få mig att svimma av smärta. Tänker inte försöka, men tanken lockade mig på något än så länge oförklarligt vis.
Alldeles nyss tänkte jag på att mamma varit hos tandläkaren idag. Om jag börjar tänka mer på det så kommer tandläkarlukten fram, skräcken, och hjärtat slår fortare. Jag kan alltså få mitt hjärta att slå fort om jag tänker på nåt särskilt.
Svimma, hjärtklappning.
Varför kan jag inte tänka fram lite energi, lite viktnedgång? Det är ju ingen superpower precis att kunna ge sig själv hjärtklappning av rädsla.
Oh, well.
Läste nyss på nån blogg om en dietist och hennes svar på några frågor. Hon var dessutom amerikan men riktigt uppdaterad! Pratade om insulinresistens och sockerboven, att inte småäta mellanmål osv, och andra idéer som jag tycker fortfarande känns nya.
Men så slutade artikeln med Do you have any question you'd love to ask K? Översatt: Har du några frågor du skulle älska att ställa till K? Hur löjligt låter det? På svenska måste man tagga ner entusiasmen och åtminstone bara säga: Har du några frågor du gärna skulle ställa till K? Eller "skulle vilja ställa". Man kan absolut inte säga älska i det sammanhanget på svenska. Vi säger bara inte så.
Så var det nån översättare till franska tror jag, som sa att böckerna blir 1/3 längre på franska.
Översättning är två delar. Det ena är själva orden, betydelsen. Det andra är stämningen, känslan. De går hand i hand. Direktöversätter man orden kan känslan bli fel, för att man inte säger så på det språket. Och man får ju inte ta sig såna friheter med känslan att orden blir sekundära. Författaren har ju valt orden med mening. Författaren får inte försvinna i översättningen. Fascinerande, hur som helst.
Jag är ingen jätteduktig översättare, jag hann inte jobba så länge att jag blev särskilt erfaren, men jag tycker det är väldigt spännande med allt hantverk, allt kunnande.
Min kusin sa igår att om man vill ha noterna i en annan tonart, så transponerar hon dem "enkelt". Folk som kan sin sak, oavsett vad det är, är så imponerande.
För ett par veckor sen fick jag elva spamkommentarer som inte ville bete sig normalt. Spola framåt ("spola"!!) till nu. Av nån anledning fick jag för mig att kolla i spamfoldern, och där fanns det bloggkommentarer ska ni veta!! De var så roliga att läsa och jag tänkte svara på alla individuellt. (Vilket jag borde förstått att jag inte skulle klara eftersom jag inte ens klarar det när de kommer en i taget i vanliga fall.) Ja, så då blir det så här. Kommer ihåg hur jag svarade individuellt på alla grattisönskningar på Facebook på min födelsedag. Det blev mos i hövvet i flera dar efteråt.
Så, all kärlek till folket, men jag klarar inte att säga nåt till alla. <3
Jag börjar helt klart bli gammal. Tänker på "hur det var förr". Till exempel var jag och min syster i USA en sommar för länge sedan. Köpte väldigt mycket klänningar, böcker och noter. Ringde hem och bad om mer pengar tre gånger. När vi skulle hem blev vårt flyg hem från London inställt efter många om och men. Jag hade me redan då och det var ett hårt slag att resa så långt och inte få komma ända hem. Vi fick till slut flyga med någon annan hem, men det fick inte våra väskor. Allt vi hade köpt var ju bara materiella ting (fast en klänning för $6 kan man ju aldrig hitta igen!!), men VÅRA FOTON! Jag minns att vi hade fotat fem hela rullar.
Ja, nu förstår ni hur längesen det var. Man tog kort på rulle. Och 36 kort var riktigt många!
Nu har varenda tonåring tagit mer än 36 selfies före lunch.
Ja, det är som sagt så man märker att man är gammal.
P.S. Och väskorna kom fram nästa dag.
För det första tycker jag det låter väldigt otrevligt att tre människor har blivit knivhuggna inne på Ikea i Västerås, en man och en kvinna är döda och en man opereras för livshotande skador. Fanns det bara en Stockholm-soffa kvar, och så blev det krig?
Angående krig så tänker jag på hur mycket som har förändrats sen de två världskrigen. Då krigade man land mot land, man började med att "förklara krig" och under första världskriget var det nästan man mot man dessutom.
Nu verkar det som om krigen pågår mellan folkslag, religioner (eller i alla fall dem som tillhör religionerna).
På skämt, och inte ett särdeles roligt sådant, tänker jag att Putin skulle betala Greklands skulder. Då skulle det plötsligt finnas en stormakt i EU som inte har inträtt på sedvanligt sätt. Grekerna skulle aldrig kunna göra nåt som var dåligt för Ryssland. Utpressning.
Världen är så komplex. Och så har vi han token med toupé-frisyren som vill bli president i USA. Ska man verkligen kunna köpa sig Vita huset?
Jag kan inte mycket om ekonomiska teorier, om politiska strategier, om fredsbevarande åtgärder. Men jag har oftast ganska sunt förnuft, även om jag är lättlurad och naiv. Men det där med att få världen att funka är ingen enkel sak. Vi har fullt upp med att få Ribby Allé 22 att funka.
Dessa tips är hämtade från artikeln A Not-To-Do List for the Chronically Ill ur Psychology Today av Toni Bernard, JD, härifrån.
1. Do not say yes to an activity if your body is saying no.
2. Do not call yourself names or otherwise speak unkindly about yourself.
3. Do not try a treatment just because someone said it cured him or her.
4. Do not wait until the last minute to get ready for something.
5. Do not strive for a spotless living environment.
6. Do not shop 'til you drop. Det är för friska.
7. Do not wear uncomfortable clothes.
8. Do not think about pleasures from your pre-illness life, freeze them in time, and assume they'd be as much fun today.
Han på bilden är en av kyrkans tidigare ledare, han dog för några år sen. Han var min och mångas favorit. Han var så glad, så rolig, så positiv. Han talade inte hela tiden om sina krämpor, som jag gör.
Och attityden är verkligen det som avgör hur vi har det. Som ogift kunde jag bli bitter över att ingen ville ha mig (snarare att jag inte ville ha nån, kanske) eller att jag inte fick några barn. Men om man väntar tills allt i livet är bra, och DÅ ska man bli nöjd, så kan jag lova att nöjd är det sista man kommer att vara då. Att vara nöjd är nämligen en träningssak. Har man aldrig varit nöjd tidigare och får ett bra jobb, så hittar man säkert fel på det, kanske att ens bil inte är lika snygg som de andras så det måste vi köpa en ny, och mina kostymer kommer inte från"rätt" affär så jag ser inte nog snygg ut, och så ligger det ju så långt bort så jag får pendla länge och det tycker jag ju är så tråkigt.
Nej, att må bra och vara nöjd handlar om att välja att hellre se det goda än det dåliga. Det är verkligen nåt jag behöver öva på. Eftersom det oftast inte syns hur sjuk jag är, och med det för%<¥=$&^ namnet så tror folk att man bara är trött. Då måste jag liksom bevisa hela tiden hur sjuk jag är. Även för Mikael, som måste förstår hur jag liiiiider.
Ja, men vill jag inte hellre att han vet hur lycklig jag är!
Vill jag inte hellre känna mig lycklig än lidande. Jag ska tänka mer på de här koncepten och komma fram till vad jag behöver göra i mitt liv för att förbättra blandningen av lycka och lidande.
...dig en sak att vara duktig på, vad skulle det vara?
Jag hoppas och tror redan att jag kan skriva, men jag kan inte sjunga. Fel, jag sjunger fantastiskt, håller en egen stämma bland fem, sex, sju andra stämmor, sjunger oftast direkt efter noter osv. Men jag har alltid önskat mig att kunna sjunga vackert. Jag skulle gärna ta sånglektioner för att lära mig hur min röst kan bli bäst, men jag skulle gärna vilja ha en vackrare röst. En speciell, personlig röst, altröst såklart. Som mina barndomsidoler Carpenters och Swingle singers. Där fanns det brudar som kunde sjunga minsann.
