Vilken mobbning, not!

I Sverige har kungen redan minskat kungahuset genom att barnbarn som inte är från det tronföljande barnet inte blir prinsar och prinsessor. Detta har hänt även i andra länder och ses som tämligen väntat. Men i Danmark har samma sak orsakat svallvågor och vissa är väldigt arga, främst såklart föräldrarna till de barn som "drabbas". Några hade visst sagt i skolan till 11-åriga Athena: Du som inte är prinsessa längre.

Prins Harry, eller vad han ska kallas, har skrivit en bok som han kallar spare, dvs reserv-. Som att det fanns en heir och en spare.

Men jag som blivit fråntagen massvis med epitet säger att en enda beskrivning, t ex ordet prins, inte ens börjar att säga vad den personen är. Och de människor som inte längre kan utöva sina yrken (inte som frivilligt hoppar av dem) t ex pga sjukdom är inte mindre värda. Tycker det är ganska magstarkt att vara en av typ de fem mest privilegierade i ett helt land och sen klaga på att vissa titlar tas bort. Som inte gör nån skillnad på nåt sätt som jag begriper mig på.

Epitet som gäller ens person, som redbar, lojal, tjänstvillig, empatisk, pålitlig, kärleksfull, är oändligt mycket viktigare att behålla.

Men visst, jag är ledsen för de epitet jag har mist och de jag aldrig fick uppleva. Men jag inser åtminstone att det är fåfängt att tro att prestationer påverkar mitt värde. Jag vill öva bort den feltron hos mig själv för att den inte är sann!

Och trots att jag äääääälskar att i alla fall titta på de kungligas kläder så är det ändå ganska ålderdomligt att bli styresman över ett helt land pga vilken spermie och ägg som träffades. Det är inte mer civiliserat att kunna betala sin väg till den posten som i USA, men jag har mer frågor än svar. Eller frågasättande.




Dagens dejt

Från början när vi gifte oss hade vi som sed att gå på dejt på fredagarna. Det har vi inte längre, inte för att det inte är en bra idé utan för min ork, såklart.

Men ibland säger vi att vi har en dejt för att vi gör nåt speciellt eller ovanligt. Inte äter middag medan vi tittar på Alla mot alla, även om jag älskar såna kvällar.

Härom dagen hade vi en Magnumdejt. Mikael hade för ett tag sen köpt en liten byta med Magnumglass. Först var det ett lager choklad överst som lät precis som Magnum när man kraschade den med skeden. Sen var det vanlijglass under med små svarta prickar som man känner igen från Magnumglassen.

Plötsligt tyckte jag att det fanns nåt på insidan av burken. Som att det finns mer choklad men jag tog inte en bit från toppen för den har jag koll på. Då visar det sig att de har klätt insidan av burken med choklad och att man ska krama burken från olika vinklar för att chokladen ska spricka. Det var den festligaste glass vi ätit på länge. Eller ja, jag vet inte om Mikael blir nog imponerad av mat för att kalla den festlig, men jag tyckte det var en väldigt rolig glass. Vi stoppar också varsin sked i samma bytta glass och är så glada över att vi får double dip i vår familj. När det bara är vi!


Det var den dejten. Och nu har vi en annan. När han hade jobbat färdigt idag skulle han åka och handla men fastnade framför teven då det var Brynolf och Ljung, som vi gillar mycket. Förra året höll jag på att köpa biljetter till deras show i födelsedagspresent till Mikael men förstod att jag inte skulle orka genomföra det.

När programmet var slut och vi hade ooo:at och aaa:at åt deras skicklighet och lurendrejeri, sa Mikael att jag skulle försöka tänka på nåt som kan ska handla men inte säga vad och försöka överföra det till hans hjärna. 😂

Så nu tänker jag jätteintenivt på släta kardemummabullar, ni vet semmelbullar utan semla i.

Morfar var ju synsk så nu får vi se om jag också är det. Eller om Mikael är det, snarare.

Jag är så naiv, lättlurad och överoptimistisk att jag är helt övertygad om att det kommer att gå vägen.

Mikael kan förstås köpa alla fredagsmysgrejer han vet att jag gillar och gardera sig, och har han mer än tre saker med sig hem som är fika så är det lite fusk. Men jag tror absolut på detta. Tron kan förflytta berg. 😂😂😂

Det var inte heller länge sen jag faktiskt bad honom köpa släta kardemummabullar och att jag sa mmm mycket när jag åt dem. Vi får se.

Vi har i alla fall en rolig dejt. Jag skulle kunna öka mina chanser genom att ringa nåt av barnen och be dem ringa honom och säga nåt med slät eller kardemumma för att manipulera honom. Men jag vill inte fuska. Fast det är ju så Brynolf och Ljung gör hela tiden. De planterar saker i folks hjärna så att de inte märker att de har blivit manipulerade.

Men, mmmmm, semmelbullar utan semla. Ni som läser kan också skicka den tanken till Mikael. 😂



P.S. Nu ska ni få facit!

Han fegade ur lite, om man nu kan kalla det för det när han köpte fyra av mina mest älskade snacks. ❤️ (Och ja, idag verkar vara emojidagen.)

1) En likadan burk Magnumglass som jag nämnt i inlägget. Lite synskt, visst?
2) En påse kinapuffar, de stora som jag tror är i röd påse, ej gul.
3) Chocolate chip cookies. Inte lika goda som Hannas hembakade för en vecka sen, men jag har längtat efter att baka cookies själv så det får vi räkna som mental överföring.
Samt, tro det eller ej:
4) Vaniljsemlor! Ännu närmare semla utan semla än vanliga semlor, så jag ger honom faktiskt rätt på den!

Jag skämtar lite om att morfar var synsk, men det var han faktiskt. Kunde förutsäga när folk skulle dö, inte alla men ibland fick han föraningar om folk. Det värsta för honom tror jag var en bebis i kyrkan som mycket riktigt dog i plötslig spädbarnsdöd. Och han hjälpte faktiskt polisen vid flera tillfällen. Polisen kanske inte gör sånt och det var lika sant som att han jagade lejon i Afrika. Men jag hade i alla fall trott på det tills nu. Ett fall var en eller två små pojkar som var försvunna och som han såg framför sig var de var. Men han visste ju inte var den platsen var, och till slut hittades pojkarna döda i en källare. Så som han sett. 

Fast morfar skarvade ju mycket. När jag var liten svalde jag allt med hull och hår. Jag kanske inte borde göra det som 52-åring. Morfar var i alla fall unik. Det är ju alla men han var lite mer speciell än de flesta.

Jag tror, angående folk som ska dö eller har dött, absolut på spöken. Kanske inte att de motas bort med vitlök (fast det var visst Dracula det gällde) eller de medium man ser i tv. Men eftersom jag tror på ett liv efter döden så tror jag att folks andar ibland har kommit vilse och att det är det som är spöken. Men att de inte har makt att skada oss, så jag är inte rädd för dem. Då är jag mer rädd för såna bokstavliga monster som Skilsmässa, Sjukdom, Död.


Ett extra P.S. När jag slängde semleasken i soporna för en stund sen såg jag en påklistrad bäst före-lapp. 23/02-23. Så svårt att veta att det är nytt år så månaden blir fel? Men fy vad läskigt med en månad gamla semlor. Sur grädde och mögligt bröd, och vaniljkrämen helt obefläckad, om den inte har färsk mjölk i sig vill säga. Förmodligen har den inte det, på Hemköp, utan bara mjölkpulver.

Jag har blivit mycket bättre på att äta nåt innan jag går och lägger mig. För det räcker inte med en middag klockan 18-19 om man är vaken till 04. Att äta mackor är inte världens bästa grej men å andra sidan så gör jag så gott jag kan och det är bättre med mackor än inget alls. Idag fick jag färsk pågenlimpa med prickig korv. Mmmm.

Men hjälp. Jag tappade den lilla plastmuggen som jag mäter upp q10 i olja med. Jag tappar jätteofta saker och särskilt i köket eftersom det oftast är där jag står upp. Den föll till golvet och snurrade sen och landade bredvid en stol. Plockade upp den och tänkte inte mer på det.

Sen höll det på att ta en ände med förskräckelse. Det var lite olja kvar i botten när jag tappade den, bara droppar. Men släpp några droppar olja på parketten och ställ dig sen på dem så får du se hur halt det blir! En liten balettövning senare och jag har bara förskräckelsen kvar. Och balansen då. Anja - Fallolycka 1-0.

Sov gott!


Utanför

När plusstorlekarna på turkiska Burda (som är den enda Burda jag hittar på Readly) går från 44-52. 52 var längesen jag var. Typ 13 år. Huvva.


Annars är klänningen fin. Men man kan ju inte ha fula folk som modeller, även om de är plus size. Såna som jag får aldrig vara modeller för då skulle inga vilja köpa det vi gjorde reklam för. Det är surt. Men egentligen vill jag såklart inte vara modell, men jag vill vara så snygg och smal att de skulle vilja ha mig. Thanks, but no thanks skulle jag kunna säga då. I don't get out of bed for that sort of money.

Nej, det finns inte på min Bucket List att ha den konversationen.

Däremot vill jag fortfarande säga: Follow that car!

Nån gång vill jag också skaka hand med nån och lämna en sedel. Kanske. Jag vill ju hellre avstå än tappa sedeln på golvet. Så kanske bara.

Lycklig

Jag svarade på frågor för nån studie jag är med i härom dagen. Man skulle ange på en skala från 1-10 hur lycklig man var. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men idag känner jag mig som en åtta.

Men det beror nog mer på vad jag har för inställning än hur mitt liv faktiskt ser ut.

Och jag tycker fortfarande att jag egentligen bara har ett problem i mitt liv, ME. Och att allt annat är bra. Men det är ju en lätt överdrift eftersom min ME påverkar så vitt skilda saker som mitt psykiska och emotionella välmående hela vägen till min ekonomi. Så det är väl egentligen inte _ett_ problem utan hundra, på samma tema.

Men bristen på övriga problem i mitt liv gör också mycket. Vi har inte egentligen några problem med ekonomin och jag har egentligen inte svåra psykiska problem. Fast jag just ikväll känner mig ganska uttröttad och inte alls är i fas med John Blund. Och det största av allt är ju att jag har Mikael bredvid mig i vårt och torrt. Vi har haft lite vått i år redan men det är bättre nu.

Och jag har så mycket problem med att jag tycker jag säger dumma saker när jag är för trött. Men med Mikael känner jag att även om han inte alltid vet hur trött jag verkligen är, så kan han läsa mig bra och jag måste lita på det. Jag måste inte, jag gör det. Jag tror kanske att jag är bättre på att läsa honom än vad han är på att läsa mig, men å andra sidan så tänker han bättre än jag så det kan jämna ut sig ändå på nåt vis. Och det gör att jag känner mig så trygg med Mikael. Han förstår om jag brister, han tycker inte att det gör mig sämre. Det gör jag ju själv så bra. Jag vill på ett sätt se mig själv mer så som han ser mig. Han kan säga vilka fel jag har men ändå älska mig ovillkorligt. Och jag känner mig inte dömd av honom. Bara väldigt teoretiskt förstådd både vad gäller mina fel och mina företräden.

Idag sa han till exempel när vi pratade om gången vi var på Sicilien och jag mindes att alla på stranden i Cefalù var till vänster om oss förutom ett par längre bort där kvinnan var topless. Det är inte vanligt i Italien så jag minns det därför. Men då svarade Mikael att det märkte han inte. Jag var väl så förblindad av dig. För en megafet person med självkänsleproblem så är ju en sån kommentar värd ungefär 40 000:-.

Så ja, jag är lycklig. Mina problem är stora på ett sätt men okomplicerade på andra sätt. 

Och jag har inte bara Mikael, jag har familj och vänner. Jag känner mig älskad. Och jag har Gud. Det var nåt som hände härom dagen som jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Jo, det var när jag var så övertrött inför psykologsamtalet att jag bad att hon skulle vara sjuk. Intensivt. Och sen när hon ringde blev det ett fantastiskt samtal. Då kände jag att Gud hörde min bön men svarade mig på ett bättre sätt än jag hade tänkt ut själv.

Och att det med Gud inte är självklart för alla och att jag har ynnesten att tro. Jag tror ju att Gud står och väntar på precis alla med öppna armar, men jag känner ändå att det är en ynnest. Dessutom är det lätt att tappa tron när man inte kan gå i kyrkan mer än enstaka gånger på 10 år. Så det är jag också tacksam för. Jag vet att inte alla som läser här känner samma, och jag brukar försöka att inte skapa distans genom att pracka på nån min tro, men nu kunde jag inte låta bli att nämna den. För att vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Konstigt nog är jag mycket sorgsen för saker idag men ändå så lycklig. Och jag brukar känna att det är en av sakerna som jag inte avundas Gud, att han har så många barn som gör honom olycklig. Om han nu känner så. Kanske blir han inte olycklig av att ha barn som Hitler och Putin, kanske sörjer han deras livsval men älskar dem med fullkomlig kärlek ändå. Gud kan ju säkerligen älska mer och bättre än jag. Men idag är jag sorgsen för vissa saker men ändå lycklig. Fint så.




Bra psykolog!

Jag vet inte om jag skrev det redan men jag är inte jätteglad åt Bragée. Och nu hade jag tid hos psykolog som jag bara pratat med en gång och skrev inga anteckningar så jag minns inte. Däremot sa hon stress så många gånger att jag undrade om hon hade psykosocial syn på ME. Det känns väldigt otryggt i så fall och jag vet ju att de har den synen på Bragée, parallelt med den biomedicinska. Det är ju för övrigt som att vara både kommunist och moderat, jude och nazist, man kan inte stötta två motpoler som dessutom i ME-fallet utesluter varandra. Men de gör det.

Så jag var rädd inför mötet. Jag vet att jag behöver öppna mig för att processen ska fungera och om jag öppnar mig och det sen inte hjälper så har jag använt energi för att få hjälp men inte fått nån, så då hamnar jag på minus. Så saker hänger på såna här samtal.

Och när jag inte fick kontakt med nån en stund efter tiden hade börjat bad jag att det inte skulle bli nåt.

Men sen ringde hon på telefonen. Hon kunde inte se mig i det digitala väntrummet. Men jag föredrar ju ett telefonsamtal framför ett videosamtal! Man slipper visa att man inte har tvättat håret och behöver bara fokusera öronen på att höra, inte ögonen på att se. Det är ju en microvårdskada att tvinga mig till videosamtal istället för telefonsamtal, men systemet tar inte med sånt i beräkningen.

Det blev i alla fall ett fantastiskt samtal! Så lagom blandning av att jag fick säga några jobbiga saker och sen få hjälp specifikt med dem.

Hon var klok, lyhörd, insatt. Jag är så fantastiskt lättad!

Hon sa dock ja, ja, ja, ja, ja, ja, ja precis som dr Anna men inte fullt lika snabbt, annars hade jag nog blivit triggad i PTSD:n. När jag hörde henne på tv var det de där alla ja:na som satte igång reaktionerna.

Jag ska fundera på vad jag skulle vilja höra i sovsituationen om jag var ett barn och nån skulle natta mig. Tänka ut vad jag vill höra och sen säga det.

Och när jag sjunger vaggvisor för mig själv ska jag prova att göra det ljudligt, inte bara i huvudet, eftersom vibrerande, hummande ljud används i ångestlindrande syfte.

Det var väl fantastiska tips? 

Så när Gud inte besvarade min bön om att det inte skulle bli nåt, så besvarade han hellre den outsagda bönen att jag ville ha hjälp.

Ska se när jag får nästa tid hos psykologen och sen ska jag boka Monnah igen. Har haft uppehåll med all vård sen innan jul, men det som är bra vård är ju bra att komma igång med.

Tala om riktad reklam

Får reklam från ikea i Expressen. För påslakan som jag tyckte var rätt snygga men inte köpte.


Och sen på raken efter det en lampa vi inte köpte, och en till, och en till.


Vet inte om det är nån som har köpt det jag la på önskelistan på ikea men det är läskigt att de sakerna jag fick reklam för var de sakerna jag inte köpte. Kanske har nån köpt kvittot också och jämfört det med önskelistan, det fick jag på gmail efteråt.

Läskigt, som sagt.

Men det är inte första gången jag får reklam precis om de saker jag tittat på för några dagar, eller timmar, sedan.

Förresten får Mikael fortfarande reklam för nåt som har med bröllop att göra och är sen jag använde hans mailadress ihop med min i nån tävling när vi skulle gifta oss. 2009. 

Och här skriver jag ut helt frivillig information om mitt privatliv inklusive mediciner och vårdkontakter. Nästan så jag kan skriva min skostorlek också och min vikt. Men nåt ska vi väl spara tills imorgon.

Nästa år firar jag 30 år med ME. Jag kom på det förut medan jag satt på toa. Blev ledsen. Så nu vet ni det också.


Fel person

Jag har ringt 112 för några dagar sen. Har gjort det fyra gånger på 16 år, tror jag. Vet att jag är smått hysterisk av mig, som månniska, till exempel var det en person som svimmat av blodförlust och var likblek i ansiktet, så då reste jag upp henne igen, så hon vaknade och svimmade igen. Så jag vet ju att jag kan reagera känslomässigt på saker.

Men när jag har ringt ambulansen för Mikaels socker har jag alltid varit lugn. Jag har ju sett en hel del program på tv där folk ringer ambulansen och vet att jag inte varit hysterisk i telefon jämfört med dem. Det hjälper ingen så jag brukar vara lugn tills Mikael fått hjälp och istället bli gråtfärdig efteråt. Men under tiden måste jag vara stark för Mikael.

Till och med den värsta gången för många år sen var jag ganska lugn. Då hade jag pratat med en kompis i vardagsrummet halva natten och inte hört att han krampat ganska länge i sovrummet. Så dålig har han aldrig varit. Han hade glömt av sina barn och barnbarn, hälsade på ambulanspersonalen som om de nyss kommit kanske 20 gånger. Den gången hade hans hjärna verkligen tagit skada. Det brukar ta bara en halvtimme men den gången tog det flera timmar tills han var sig själv.

Och när jag ringde ambulansen så hade han tuggat fradga och var blå om läpparna och andades inte. Och krampade fruktansvärt. Och slutade. Och ambulansen skulle dröja 20 minuter. Jag visste inte på allvar om han skulle klara sig. Det går aldrig så långt med honom annars eftersom jag märker det. Och nu hade dörren varit stängd i timtal och om han skulle dö så var det lite mitt fel och visst grät jag men jag skulle inte säga att jag var hysterisk.

Med den bakgrunden vill jag ge er ett litet citat från den senaste händelsen. En person ställde helt irrelevanta frågor inklusive om personen blödde och om hen hade typ 1 eller typ 2. Jag säger inte vem det gäller. Men man behöver inte ambulans om man har typ 2. Jag hade dessutom sagt typ 1 det första jag gjorde.

Hen talade dessutom för sluddrigt, jag hörde inte om hen sa att ambulansen kommer om tre eller tio minuter. Väldigt stor skillnad. Ibland hade hen talat med en sköterska och jag fattade inte att det inte var till mig. Efter en lång stund hade personen sagt nåt som gjorde att jag inte var säker ens på att hen hade skickat ambulans. Många av frågorna upprepades, kanske för att hålla mig lugn, men det funkar ju inte så. Man blir ju inte lugn av att en person i den ställningen ställer dumma frågor flera gånger 

Men det värsta var när hen sa Nu behöver jag att du lugnar ner dig.

Jag var inte hysterisk!
Och jag skiter väl i vad du behöver just nu.

Jag vill klaga till SOS alarm. Tror jag ska göra det faktiskt.

Så vad säger man om nån faktiskt behöver lugna ner sig? 

Kan vi ta ett par djupa andetag tillsammans?

Hur går det för dig?

Jag är med dig tills ambulansen kommer, det dröjer xx minuter. Du sköter dig fint!

Jag vet inte. Begär inte att de som svarar ska vara psykologer. Men psykologer har fått mig lugn efter att jag har varit hysterisk. Just sayin'.

Män och kvinnor och sånt

Såg en artikel, som jag dock inte läste, om nåt jag hört förr, att man har hittat celler från barnens kroppar i mammornas hjärnor sen de var gravida. Tror inte det är hela förklaringen till att kvinnor har känsla för sina barn.

Däremot är den känslan inte bara mellan mamma och barn. Faktiskt kan man känna så för en 62-årig gråskäggig man. Han har precis drömt väldigt levande och har gasat och bromsat mycket samt haft det allmänt obehagligt och vid ett tillfälle faktiskt skrikit i sömnen. Jag la min hand på honom men han kände det inte. Ville inte väcka honom, bara lugna honom, men nu har drömmen slutat. En del säger att man inte ska väcka barn som har mardrömmar utan låta dem drömma färdigt så de inte är rädda längre. Vet inte om det är sant och om det också gäller äldre makar.

Vi har fått rena lakan idag, men tyvärr kom jag inte ihåg att be om att de kuddar som hade blåa örngott skulle få det även i fortsättningen. Och jag hade inte varit inne i sovrummet och kollat om det var rätt. Jag har nämligen ganska många kuddar men Mikael har bara en. Jag har en ny julklappskudde som är väldigt underlig men hemskt bra. Den är lätt som en fjäder och hård som nåt annat än kuddmaterial, men den är formad helt perfekt och ligger kvar och behåller formen. Hur som helst också en dunkudde för nacken och två ikeakuddar för ryggen. Jag vet skillnad på alla våra fem, sex kuddar och använder dem till olika saker. Men Mikael känner inte igen alla våra kuddar (gör män nånsin det?), inte heller sin egen faktiskt, så nu har han tagit en av de urvaskade knölbullarna till ikeakudde och vikt den till oigenkännlighet. Men att han inte kan känna igen sin kudde bland fyra andra.

Vi har apropå Ikea köpt nya luckor till badrummet. De har spruckit i färgen och ser rätt hemska ut. Egentligen är deras köksluckor inte till för badrum men vi är för snåla för att köpa äkta badrumsskåp. Så nu har vi fått köpa nya luckor istället. 299:- styck.

Det är faktiskt en riktig fullträff. För skåpsstommarna är från Ikeas gamla köksmärke Faktum. Den är ersatt av Metod. Men det är inte samma storlek på dem så nya luckor passar inte till gamla kök. Och vi har kollat lite håglöst genom åren på såna där som gör grejer till ikeasaker till exempel, men det är så dyrt. Men nu härom kvällen när Mikael inte hade kunnat somna så räknade han ut att Ikea faktiskt säljer dörrar, lådfronter och gångjärn till de gamla köken! Men de gör väldigt lite reklam för dem och man måste veta att de gamla stommarna hette Faktum. Men då finns luckorna kvar och vi köpte helt sonika fyra nya luckor som ska komma till utlämningsställe nästa vecka. Jättebra. Slipa och måla om är inte min mans drömsysselsättning.

Fast jag är så sugen på att slipa om vårt matbord. Det är fortfarande så stabilt och är bara slitet på bordsytan. Och stabila bord kostar multum så jag vill slipa och måla om hela bordet. Det låter väl jättetroligt att jag orkar det? Det ena du vill, det andra du skall. Jag är en människa som inte kan måla om sitt bord.

Men jag är också en människa som blöder från hjärtat när hennes man har mardrömmar.

Om pengar

Har nyss svarat på en Sifo-undersökning. Hur mycket dyrare har ditt liv blivit, tänker du sälja din bil, har du sålt nån av dina julklappar.

Frågan om jag hade köpt färre julklappar än förra året var helt omöjlig. Nej, jag har fortfarande samma antal personer i min familj så jag har inte köpt färre julklappar. Men kanske har vi tänkt lite mer på pengarna det här året. Men vi köpte ju inte julklappar som galna förr om åren heller. Vi är ju helt enkelt inte vana vid att spendera tills vi somnar. Det betyder inte att man inte märker på vardagsekonomin att maten är dyrare, elen, drivmedlet, bolånet, hyran. Men det betyder inte att man köper _färre_ julklappar. I år får inte alla barn ett paket?

Och jo, jag vet att inte "alla" barn fick ett paket. Läste igår om en ung tjej som samlade in till presenter åt barn som annars inte skulle få en present. Inser mycket väl att om nån levde på marginalerna förut så är marginalerna borta nu.

Men jag läste också att vi faktiskt inte lägger så stor procent av vår lön nu som förr på mat. Vi är nog helt enkelt vanare vid att ha det bra, att inte vända på slantarna. Mormor hade skämts över vissa av oss som inte ens kan laga skafferimiddag för de vet inte hur man tänker.

Sen har jag faktiskt tänkt mycket på mormor på sistone. Jag kände alltid verkligen att hon älskade en. Och hon hade inte ett stort leksaksförråd till barnbarnen. Faktum är att jag kommer ihåg två gamla handväskor, en brun och en svart, som man fick leka med, och en burk med knappar. Man fick äta den maten hon hade planerat. De gav barnbarnen en hundralapp var när vi fyllde år. Men hon och morfar stod på balkongen och vinkade åt en när man gick. Den känslan är ju det jag mest av allt vill ge barnen i mitt liv. Men det är lättare att dras med i shoppingkarusellen. Mormor blev lite sur på mig en gång när jag skulle slänga några handväskor jag hade tröttnat på. Billiga väskor för en hundring och gjorda för att räcka under ett par år medan de var moderna. Den världen var inte hennes. Nu är den allas.

Sug på den, Sifo.

Snurrig

Vi ska ju ha bröllop i familjen i år. Jag har kollat på tusen klänningar hittills och hittat en jag verkligen vill ha. Men den är By Malina och finns inte i plusstorlekar. 

Sen har jag köpt två varav jag verkligen ville ha den ena. Men den fanns inte i min storlek och den jag hade fått hem var för stor. Inte bara lite för stor utan den såg bara komplett tältig ut. Så det skulle inte hjälpa att sy in ett par sömmar. Så det blev retur.

Nu har jag köpt en annan. Som var sänkt  med 1000:- så jag kände mig såååå nöjd. Kom till och med ihåg att prova längden med ett måttband för att se så den inte var gjord för korta människor.

Men midjan är fyra centimeter mindre än min. Jag vet inte hur jag tänkte där.

Så nu måste jag köpa en fleskepress, som det kallas. Jag köpte en från Miss Mary för ett år sen eller två och den satt bra och gjorde ett bra jobb, men den var inte lätt att ta på sig. Så jag tänkte att om jag inte ens orkar ta på mig strumpbyxor så kommer jag aldrig orka klä på mig en smalande body. Så jag skickade tillbaka den. Det borde jag inte ha gjort.

Jag har i alla fall sett ungefär 20 st likadana håll in-byxor från H&M på Sellpy. Så då vet man att folk blev missnöjda med dem.

Vill kanske helst ha en riktig korsett med boning, vad det nu heter. Brudklänningen var bara att dra och dra så blev midjan mindre.

Jag är så lättad att bröllopet inte handlar om mig men det hindrar inte mig från att vara ledsen för att jag kommer att vara fetast på bröllopet.

Så jag ska kolla på snygga tjocka tjejer på nätet. Melissa McCarthy är den enda jag kommer på. Nåde henne om hon har gått ner i vikt!

Det hade hon såklart.

Good for her. Nu måste jag hitta nån annan som är tjock och snygg och inspirerande. Det är inte det lättaste.

Perpetuum mobile

Har nyss skrivit till min vc igen om mina sömnpiller. Jag tar ju bara en på natten, av den sorten det gäller, men ibland somnar jag och vaknar igen och kan inte somna om, och behöver ta ett piller till. Idag vaknade jag t ex av att jag hade astmahosta, jag tror Mikael hade varit i badrummet innan han gick in i sovrummet för att hämta kläder och då räckte nysprayad deodorant för att jag skulle hosta så mycket att jag vaknade. Så då fick jag ta ett piller till. Men eftersom jag redan sovit i sex timmar och eftersom det också gått sex timmar under inverkan av de andra medicinerna, så är det svårare att somna om än att somna. Så idag fick jag gå upp och ta ett piller till efter cirka två timmar. 

Så det här är ju med närmast kirurgisk precision som jag vet vad som funkar och bad jag måste göra för att sova. Har haft väldigt lite ångest de senaste månaderna och det är en stor fördel, men jag borde också ha haft terapisamtal med Monnah, vilket jag bara inte har förmått för att det har varit julklappar hit och dit och var är lådan och nu är migränsprutan slut igen och tusen saker. Jag har egentligen behövt ett samtal, för att känna mig starkare och som att jag vågar prova tuffare saker, men den här gången syns det på antalet piller att jag inte har haft någon terapi. Men jag har gjort mitt bästa även nu. Dessutom finns det inget som är så sömnstoppande och ångestframkallande som att veta att återigen är det en vårdperson som träffat mig en gång och som jag inte vet om hen tror på me eller vet nåt om det, och att det hen då vet troligtvis är fel och 20 år efter. Den vc är inte uppdaterad på sina åsikter om man säger så. Så återigen får jag oroa mig nu, hela kvällen, när jag försökte räkna ut vad jag behöver säga för att de ska tro på mig, vilja hjälpa mig, förstå att det är bråttom, ha lust att skriva ut nåt lite oortodoxt. Jag vet flera andra med ME som får två Stilnoct om dagen sen i många år. Så det går ju. Sitta och göra uträkningar av det ena och det andra. Precis vad man behöver göra nu i postjulkoman, och särskilt nu så att de får morgondagen på sig och inte bara fredag, för det lär inte gå då.

Jag blir alldeles förtvivlad av det här tiggandet. För det första tvingas jag tigga på mina bara knän. Till dem som motarbetar mig på flera andra fronter. För det andra skulle jag kanske inte ens leva den 21 jan om jag inte skulle kunna sova tills dess, efter söndag. Och det må låta dramatiskt men det är min verklighet. 2-3 veckor tar det att bli suicidal. Och hur många månader tar det att läka det !! och att lära kroppen att sova igen och våga tro på sömnen och på min förmåga att styra nånting när det mest basala, basalare än sex och mat, inte är i min hand utan någon som kan tro att me är ju bara att vara lite trött. Jättekäckt att jag triggar upp mig nu. Jag har ju inga ångestlindrande mediciner, det har jag bara monnah till för.

Men jag tror jag vill gråta fram det nu, så kan jag kanske sova sen. Jag har ju suttit och fört bok över vart de senaste pillren har gått och det är helt normalt överallt. Lite sämre än förra motsvarande period, men jag har ju kämpat i höst med att hämta mig och då stryker sömnen också lite på foten.

Har tråkiga nyheter som inte rör mig men berör mig. Det är så synd om människorna. Hjärtat brister!

Incurvata-frågor

Monnah skrev svaren på denna lista på sin blogg, ursprunget var här.

fyra goda grejer i mitt kylskåp
♡ julskinka i tunna skivor. Bästa mackorna!
♡ risgrynsgröt 
♡ borde stå pepparkaksdeg men det har jag glömt i år!
♡ köttbullar och rödbetssallad, till andra lyxiga mackor 

fyra bra låtar att lyssna på idag
♡ Sissel -- Mitt hjerte alltid vanker
♡ Josh Groban & Brian McKnight -- Angels we have heard on high
♡ Real Group -- Glöms över sjö och stramd
♡ Bereden väg för Herran på brölig orgel 

fyra vardagliga glädjeämnen
♡ Mikael 
♡ Jesusbarnet och frid på jorden 
♡ första dagen med lite julmat (köttbullar, prinskorv, rödbetssallad, ägghalvor, gravad lax med hovmästarsås och potatismos) 
♡ Så många fina vänner

fyra maträtter jag vill laga
♡ Lasagne
♡ Spaghetti Bolognese fast med pappardelle
♡ kyckling med grönpepparsås
♡ trerätters nyårssupe

fyra bestyr jag borde göra klart
♡ Jag tror förresten inte jag ska svara på den här, för det blir bara kritik av mig själv
♡ 
♡ 

fyra ting på önskelistan
♡ blomstercheckar
♡ ville först haft en Fatboy saccosäck men de kostade flera tusen.
♡ har köpt en väska (h&m bara, har ingen stor svart shopper så Black Friday), två nagellack och två jeggins så jag känner mig nöjd på shopping
♡ inför nästa år önskar jag mig både ett soffbord och ett matbord. Eller att vi lackar om soffbordet och slipar och målar om matbordet utom benen. Egentligen vill jag köpa ny säng också.

fyra saker som inte är gott
♡ lever
♡ torrt och segt kött
♡ när bakverk eller pannkakor är för bruna 
♡ mer än de första tuggorna på vilken godispåse som helst, men särskilt Bilar

fyra drömmar jag när
♡ bli bjuden på Nobelfesten, antingen som partiledare eller som nobelpristagare i litteratur. Bägge är väl ungefär lika troliga.
♡ åka skidor
♡ åka till Italien 
♡ fyra timmars uppetid. Baka, sy, åka på ärenden. Oändliga möjligheter!

Snålheten och visheten

Jag beställer så mycket jag kan från vårt lokala apotek. Ibland köper jag receptfria saker på Apotea för att de är billigare. Tycker det är viktigt att stödja lokala apotek för annars finns bara nätapoteken kvar med ingen personal att fråga. Men det är också väldigt smidigt att få saker hem med bud.

Nu hade jag beställt tre mediciner från Apoteket med leverans dit. T ex migränsprutan som förra året skulle hämtas ut under julveckan och som tog två personer tre besök innan jag faktiskt fick hem sprutan. Som hade varit där hela tiden. Nu försökte jag beställa den lite i förväg så det inte skulle bli så i år också. Egentligen får man inte hämta ut saker förrän en viss tid har gått men jag förklarade som det var och så vitt jag vet har de skickat sprutan. De da bara att de har delat på leveransen och det gör de alltid om det är kylvara med, sol migeänsprutan. Så jag kände mig så nöjd över hur bra det hade gått. Hittills.

Hade triptaner på recept som inte gick stt hämta på Apoteket så jag beställde dem på Apotea ihop med nån deo, ansiktskräm (CeraVe är såååå bra!!!) och en ny sorts intimtvål. Det var inte värt så mycket pengar att jag skulle få det med bud men det skulle ändå levereras hem. Med PostNord. Där borde jag ha dragit öronen åt mig. Jag har så mycket dåliga erfarenheter av dem, men jag lät snålheten bedra visheten.

För visst har de levererat paketet idag, 10.58 tror jag det var, men har jag fått nåt paket? Nejdå. Och trots att jag fått både mail och sms om detta paket, vi ska leverera det, vi ska leverera det på lördag, nu har chauffören åkt, nu kommer det snart, nu är det framme!!!!! så finns ingen mailadress att svara på. Så där sitter jag och slår på nätet och hittar till slut ett telefonnummer. Hatar verkligen att ringa på telefon. Man måste vara beredd att svara på frågor som jag inte hinner tänka ut, så det tar så mycket energi. Till slut fattar jag att jag pratar med en robot och svarar på frågorna. Nej, det fanns ingen mer information att ge och kundtjänst öppnar på måndag.

Tack och lov att det inte var julklappar i paketet. Men jag vet inte hur man gör när man reklamerar en försändelse med receptbelagd medicin som nu står som expedierad hos Apoteket men som jag inte har fått.

Fast. Nu kommer jag på. Både Mikael och jag har kollat utanför dörren. Han har gått ut och kollat noggrannare än jag, men inte så långt bort som hos grannen. Men om nån annan har tagit emot paketet så skulle de väl ha gått hit med det på hela dagen. Så jag tänker att nån har snott paketet. Eller så har chauffören levererat det fel.

Men. Jag kommer ju på nåt. Det står att det ska levereras till dörren, men tänk om det ligger i brevlådan. I så fall är det ju mer än lovligt korkat, så många gånger som de har talat om att de ska lämna det utanför dörren. Men klockan är ett på natten och jag måste gå upp, ta på mig skor och jacka och kolla i brevlådan. Jag som inte kan gå upp mer än max tre gånger om dagen, och jag har redan gått upp tre gånger idag. Men jag måste kolla.

Jag ska inte låta snålheten bedra visheten nån annan gång.

Det märkliga är att jag har fått två andra försändelser levererade utanför dörren den här veckan. På nån av dem fick jag ett foto av paketet utanför dörren inklusive vår Badenstol. Så man såg verkligen att de hade levererat det till rätt ställe. Jag fick en DHL-grej en gång och då svär jag på att de bara hade sagt att de hade försökt leverera paketet för det låg ingen lapp i brevlådan eller på ytterdörren med Vi har försökt att nå dig. Så jag tror att de fuskat och bara kör det till utlämningsställe för de "vet" att privatpersoner inte är hemma utan på jobbet på dagarna. Grr.

Ja, jag måste gå upp.

TUR VAR VÄL DET! 

Ibland kan ens instinkter vara rätt.

Såååååå skönt att inte behöva jaga posten om försvunna varor.

Och gissa om jag ska lusläsa all deras kommunikation och se om det står utanför dörren eller i brevlådan. Jag vet inte om jag tycker det är hugget som stucket. Jag kollar.

Snart halv två och jag är uppe i varv. Om man gör nåt man inte orkar slungar kroppen ut adrenalin som den sen tyvärr inte kan metabolisera ordentligt, så en adrenalinrusch kan ofta vara i fyra timmar. Jag är rätt ivrig att lägga mig så jag ska ta till alla mina knep. Första blir lägga bort telefonen. Jag ska bara... Två saker, som jag måste. Men sen så blir det analog läsning. Ett tal av Neal Maxwell från 1991 som festligt nog en vän från en annan kyrkan tipsade mig om. Hon hade googlat på en viss vers i King James version och eftersom vi kanske är en av få kyrkor som fortfarande använder den, så hittade hon ett tal om precis det hon ville säga och det var från gc 1991. Festligt.

Men så härligt att det slutade på ett positivt sätt ikväll.

Känner ingen där

Okänt nummer hade ringt mig när jag sov. Utländsk landskod som jag inte kände igen.

Kongo Brazzaville säger Google.
Allvar.

Är det verkligen nån som ringer tillbaka när nån från Kongo har ringt en?

Stackars om det är några gamla som inte fattar hur en internationell landskod ser ut och att man kan slå upp det.

Bli liksom arg och ledsen på samma gång. Ingen har goda avsikter om man ringer mig från Kongo.

(För den som undrar så har Kongo +242.)

Form och funktion

Mikael och jag har inte alltid samma syn på var gränsen mellan form och funktion ska gå i mode och inredning.

Jag har svårt att svälja det som bara har funktion och ingen form. Men har faktiskt lika svårt att svälja när man helt väljer bort funktion till förmån för form.

Denna soffa är ett exempel. 


Man får inte plats att sitta. Att sitta är soffans huvudsakliga uppgift. Då hjälper det inte att färgerna är underbara.

Lite är det som att välja en fru med ögonen och inte med hjärnan. Men där har ju M gjort ett klokt val. 😂

Underbar i råd hette det på min tid

Jag gör mitt bästa för att inte glömma Christ i Christmas! Idag läste jag en så klok tanke. Jag älskar ju det där skriftstället i Jesaja 9:2,6 som nämner Kristi olika namn. Det är så poetiskt och sen hör man Händel i huvudet också vilket inte gör saken sämre.

Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.



En gång när jag hade terapisamtal med Monnah frågade hon nåt där jag skulle svara nåt jag var. Minns inte bättre än så, men hon är väldigt bra på att ställa frågor som gör att man formulerar saker för sig själv och får insikter. Jag hade väldigt svårt att säga några positiva saker om mig själv. Och ännu jobbigare att behöva säga dem högt till en annan människa. Som om jag tror det om mig själv. Men jag kan ju inte vara den enda människan på jorden utan goda egenskaper. Så speciell är jag inte. Men det jag läste var av äldste Holland, min favoritapostel som var här härom veckan. Han sa att man genom att tänka på Kristi namn och därmed hans egenskaper, kan man lära känna honom och känns tilltro till hans makt och insikt och förståelse. Och därigenom kunna förstå inte bara vem han är utan också vem jag själv är, vilket han ju är heavily invested in. Han har gett sitt liv för mig. Det är mer än vad både Mikael och mina föräldrar gjort tillsammans. Jag borde lita på att han inte överdriver eller tar i när han säger att jag är värd att älskas, att jag har gudomliga egenskaper och en oändlig potential. Jag tyckte det var väldigt klokt att koppla det till Wonderful counselor och de andra vackra orden.

Så den här jultiden när många flänger för mycket, t ex jag, för att förbereda mat (inte jag) och klappar (jag), men även för att ge dem man älskar en fin högtid, för att visa omtanke för dem man bryr sig om och visa det tydligt i alla fall en gång om året. Och en del lyfter blicken ett snäpp till och försöker få till fred på jorden och bland människorna en god vilja.

Jag har tänkt att jag ska följa kyrkans adventskalender som har olika goda gärningar i luckorna. (Och en bild av Jesusbarnet på framsidan och inte tomten. Jippi!) Men kanske är den person jag behöver vara snällast mot i jul mig själv. Kanske behöver jag hela den här tiden av julefrid ägna mig åt att i handling visa att jag i ord tror att jag är värd nåt eller allt. Att jag är lika mycket förtjänt av omtanke som nån annan.

Jag har tre julkalendrar. En med Trisslotter från Mikael. En vacker kalender med kurbitsaktigt mönster och med praliner i från Ikea (pralinen i dagens lucka var förvånansvärt god, inte nån typisk ikeachoklad) och som är från mamma och pappa. Och sen kyrkans kalender med Jesusbarnet på framsidan. De innebär allt jag behöver i livet nämligen pengar (och drömmar om en fyrarummare efter vinsten), skönhet, "mat" och kärlek eftersom jag fått kalendrarna av mina föräldrar och min man. Och så höll jag på att glömma Jesusbarnet. Honom behöver jag också. Förlåt, det var ingen freudian slip, det var bara ME-hjärna.

God jul?

 Det här blir nog inte familjens officiella julhälsning i år, men vi får se.



Ett påskmirakel

Alltså, jag vet att det är jul nu och inte påsk men jag har varit med om ett mirakel i uppståndelsens anda. 

Hade haft min dator lutad mot väggen i sovrummet. Sen tror jag att den gled ner. Har ett svagt minne av en dina. Nästa gång jag skulle sätta på dem så hände inget.

Så jag blev lite bekymrad för att det jag hade på datorn har försvunnit plus att jag inte har en dator längre.

Så idag skulle jag bara kolla för säkerhets skull. Och då startade den!

Jag sa Tack massa gånger ut i luften. Vet inte om det är nåt teknikhelgon som har hört mina böner men jag är hur som helst väldigt glad. Ska faktiskt gå upp nu och spara sakerna som är viktiga.

Kanske kan det också så tänkas att jag kan hitta våra bröllopsfoton? Om gudarna är på min sida? De ska finnas på två cd:ar men jag vet inte fler ställen att leta på. Mikael ville titta på dem. 

Men just det, på Lucia så blev vi tillsammans för många år sen. Vi gifte oss 12/9-09 och förlovade oss i oktober ett år innan och blev ihop i december ett år före det, så 13/12-07. What???? Vad tiden går!!! Jag vet ju att jag inte är nygift längre men, WHAT.

Svårt med dosetterna

Nu vid tredje kontakten med vårdcentralen säger de att de inte kan skriva ett sånt intyg som hemtjänsten säger att de behöver. Igår delade Josefin mina dosetter privat mot betalning.

Akka säger att de sa detta till mig förra gången jag frågade. Då hade jag väl knappast frågat en gång till om samma sak. Och jag vet att de inte sa det för då hade jag ju behövt veta vem jag skulle gå till istället.

Nu har man hänvisat mig till Medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunen.

Om hemtjänsten inte får dela dosetter, som kommunen har allokerat tid för att hemtjänsten ska göra, så står jag med rumpan bar. Nån måste ju göra det. Vi får se.

Känner mig så dum

Jag har ju råkat köpa en kavaj på eBay på natten fast jag trodde jag hade slutat med sånt.

Nu visar det sig att den måste i förtullas, det hade jag inte en tanke på men UK är ju inte med i EU längre.

Så jag ska försöka hitta om säljaren redan dragit moms. I så fall gör postnord ingen införtullning och det kostar inget mer.

Jag hittar att avsändaren dragit moms. Jag drar en lättnadens suck. Pun intended.

Och ser att kavajen bara kostade $6 och frakten $21. Det var ju inte så farligt. 

Men vaddå, $? Varför står det i dollar och inte i £ när jag köper från eBay i England?

Jo, säljaren bor i USA.

Och där har de inte samma storlekar som i England.

Så nu kan jag ha köpt en kavaj som var för dyr och som jag inte behövde men som dessutom är två storlekar för stor.

Jag känner mig så dum.

Tur på miljonen

Jag har en återkommande dröm, eller rättare sagt så återkommer platsen. Det är en ofantligt stor lägenhet precis i centrum av Stockholm. Den är i två etager med boendeytan överst. Där finns även ett superstort rum som kan användas som festlokal. På undervåningen finns bland annat en simhall. Jag antar att det här stället representerar nåt.

Idag var mina föräldrar och syskon där. När de nästan skulle åka kom jag på att Marve låg i bilen och kunde de inte ta dit den? Men under tiden körde jag fel med cykeln och kunde inte hitta hem. Jag såg ett torn som jag kommer ihåg att man ser från insidan av lägenheten men när jag kom dit kunde jag inte känns igen mig. Så var helt vilse och orkade inte fortsätta cykla. Kom sen in på ett farligt område och jag ville så gärna sluta cykla men vågade inte. Så fortsätta cykla för att inte bli attackerad, fast jag nästan föll av och grät för jag var så trött och inte orkade leta efter där jag bor för jag behöver VILA.

Insåg också att min familj snart skulle åka hem. Och att Mikael inte hade svarat på mina samtal på tre veckor så jag skulle nog bli helt ensam. Och det var förfärligt.

Igår drömde jag om samma lägenhet. Då var jag i köket och röjde bland gamla papper. Såg en check på en miljon som jag ställde bland de andra papperen. Men tänkte att jag borde ha bättre kontroll på en miljon. Och när jag skulle ta den så var den borta. Letade jättelänge och började på panik. Mikael och jag skulle ju använda den miljonen samt miljonen fick skulle få för den där lägenheten jag alltid drömmer om för att köpa nåt att bo i ihop. Men han hade inte svarat på mina samtal på flera veckor.

Det med miljonen var lättare för jag vaknade på nåt sätt där det inte kändes verkligt. Jag hann liksom tänka att det var tur att det inte var sant, innan jag vaknade. Men idag blev jag väckt mitt i drömmen. Av att jag hörde väckarklockan ringa. Men när jag tog ur ena öronproppen var det helt tyst. Jag hör fortfarande ljudet dock. Och dem drömmen vaknade jag mitt i och känner mig fortfarande rädd för det jag var rädd för i drömmen, och frustrerad för.

Men precis som igår har jag fött en låt med tjejerna i Unitone i huvudet. Can you hold me now, heter den.Den är som ett samtal med Gud om att jag inte mår bra och behöver din tröst. Det är faktiskt Gud sången frågar om han kan krama mig nu. Den ger mig tröst. Förra gången jag hade en mardröm hittade jag en inspelning av den sången från i somras på Gotland.  Finns på Marias tidslinje. Den gav mig sån tröst.

Och jag känner mig sån igen. Behöver stt nån kramar mig nu.

Det där att jag tvingas cykla eller gå och aldrig kommer fram och är så slut att jag vill lägga mig ner på marken, är ju inte så svårt att analysera. Att jag inte hittar, är vilse, är inte heller svårt. Vad lägenheten betyder tror jag är att jag inte har ME när jag flyttar dit. Men det kommer nåt i vägen hela tiden o h jag flyttar aldrig dit. Och nu är det för stt Mikael verkar ha lämnat mig.

Sug på den, Freud.

Det är verkligen obehagligt att drömma jobbigt och man kan inte göra nåt åt det. Egentligen kan man väl, om man börjar drömma nåt otrevligt, bara styra drömmen dit man vill? Det är ju hela min hjärna som styr, inte bara den som är ledsen och ensam och vilse o hbrödd? Ska se om jag kan göra det nästa gång.

Fullständigt vansinnigt att få bara 1,2 miljoner för den dör enorma lägenheten. 10 är troligare. Så det är också lite jobbigt. Om vi bara får en så måste vi ta det annars har Mikael och jag ingenstans att bo. Fast det behöcs kanske inte för han har som sagt inte svarat på mina samtal på tre veckor. Så han är nog borta. Och då kommer jag att vara alldeles ensam i den där frodiga lägenheten. Och för trött för att skymma i den riktiga 9ynpisma poolen. Och Mikael har inga kurser där längre. Så det är bara öde och ledsamt.

Hela hjärnan har kvar känslan av desperation, frustration, rädsla, övergivenhet från drömmen. Fy för stt vakna i en mardröm.msnntror att det är sant så det tar lång tid att bli vettig igen.

Jag ska be Gud om en kram. l was wondering Can you hold me now?

Värre än dikten

Jag har precis sett Uppdrag granskning på SVT och som handlade om donatorbarn. Det var chockerande. Före 1985 hade spermadonatorer rätt att vara anonyma, efter det vägde barnens rätt till sitt genetiska ursprung tyngre. Programmet visade fyra sk donatorbarn.

En kille, Johan, hade blivit till när donatorn hade rätt att vara anonym. Men han hittade sin biologiska far efter tjugo års kamp och via dna-prov. Personen var inte intresserad av att veta om några barn eftersom han lämnat sperma före 1985. Han ifrågasatte om det var lagligt, vilket det ju var eftersom det enda löftet personen fått var att sjukvården inte skulle avslöja hans identitet, och det hade de ju inte heller.

Sen var det tre tjejer vars historier var förkrossande. En tjej, Anna, hade väntat hela livet på att få veta vem som var hennes donator. Men då hade sjukhuset inte några uppgifter om det. Så bara.

En annan tjej, Felicia, hade fått namnet på donatorn av sjukhuset. De träffades. Men han hade jugoslavisk bakgrund och det fanns inget jugoslaviskt i hennes dna. Så när de gjorde dna-test på mannen så var han inte ens släkt med henne! Mannen hade blivit så svårt sjuk, förlamad och förstod att han aldrig skulle få barn eller ens kunna hålla i ett barn, det var därför han donerade sperma. Så det måste ha varit ganska speciellt för honom att få träffa en biologisk dotter. Men så var de inte ens släkt! Hur får sjukhuset göra fel med sånt?

Men tjejerna gav sig inte. De anlitade dna-släktforskare. Och nu kommer det chockerande. Personen som avslutade programmet, Emelie, har fått reda på att hon nog är släkt med en serb. Efternamnet går igen i dna-trädet och det finns till och med personer med det efternamnet i samma stad som hon blev till. Hon ringer mannen. Lång historia kort, han har aldrig donerat sperma. Däremot hade han gjort fertilitetsundersökning på sjukhuset med sin första fru som nu är avliden. Så han sökte för att han inte kunde få barn och då tog sjukhuset felaktigt eller illvilligt hans sperma och skapade ett barn med nån annan än hans fru. Han själv hade aldrig fått några barn. Fast det hade han ju visst.

Som om dikten var det värsta så var det precis samma sak med Felicia som först fått fel namn. Den biologiska donator hon hittade genom dna-analys hade heller aldrig donerat sperma men däremot gjort fertilitetsbehandling på Halmstads sjukhus! Nåt så gruvligt kan man ju inte ens hitta på! En gång är ingen gång (förutom för barnet!), två är sjukt!

Sånt gör de ju avsnitt om på Law & Order. Inte tror man att sånt pågår i trygga och ordningssamma Sverige. Känner mig hemskt upprörd å dessa kvinnors vägnar. Att kvinnokliniker på universitetssjukhus i modern tid är så vansinnigt dåligt skötta är ju katastrof. Visserligen är nåns sperma inte samma sak som att vara pappa, men man tar inte av misstag andra personers sperma. Man blandar inte ihop sperma från donatorer och från såna som utreder barnlöshet. Hanteras kroppsvätskor så chansartat fortfarande? 

Det är ju dessutom så klantigt. Om en kvinna använder en donators sperma så är det ju för att pappan inte har spermier som fungerar. Och då borde man få spermier från en donator vars spermier är problemfria! Inte två gånger från två olika män som utreds för barnlöshet. Så förutom att det var så gränslöst oetiskt var det också så klantigt. 

De nämnde att det finns 900 donatorbarn i Sverige men att bara 60 har vänt sig till vården för att få reda på namnen. Uppdrag granskning har hittat åtta fall där fel namn eller inget namn lämnats ut. Och förutom de tre i reportaget som fått fel/inget namn, så sa sjukhuset i Umeå att det fanns ett liknande fall till. Så två fall där man inte har någon information, ett fall där man gett fel namn och två fall där sperman inte var från donatorer utan från män som försökte få barn med sina fruar men inte lyckades. Och några fall till som inte var med i tv. Är det verkligen den felmarginal som anses acceptabel? 8 av 60? Med folks identitet icke desto mindre, inte ett sköldkörtelprov som blev fel.

Men cheferna i programmet allså. Som vatten på en gås. De hade inget ansvar för saken för ingen här jobbade där då. Ja men då så, då är det ju okej. Hjälp vad jag hade skämts om det var min mamma som satt i tv och var så blasé. "Vi kan bara beklaga." Jo, men man kan beklaga på ett sånt sätt att man tror på er, eller inte.

Jag minns den gången min vårdcentral hade lagt in en annan persons personliga meddelande i min journal, och en annan vårdgivare upptäckte det. Så fruktansvärt det kändes för man visste att man är helt försvarslös gentemot vården. Och en läkare på samma vårdcentral har ljugit i min journal. Ändrat på saker i efterhand för att jag ska se värre ut än vad verkligheten var, inför att en annan läkare ville läsa journalen. Det kändes förfärligt och gör fortfarande. Hur måste det kännas att vården inte håller reda på vem som är ens pappa.

hoppsanshopping

Jag hade ju köpt en kavaj från ebay som jag inte visste om typ.

Igår fick jag ett paket från Lyko. Det var kanske bara tre grejer där som jag verkligen behövde köpa. Men då fick jag ett kit med sminkborstar till ett förmånligt pris. Det var väl tio år sen jag köpte min rlugeblrdte. Och nån ögonskugga som var till minipris. Sen två par ögonfransar med lim och pincett. För jag tror att jag vill ha det på Hannas bröllop och dp måste jag träna mig. Är det nån som vet nåt om lösögonfransar, eller enskilda, som de kan säga till mig? Senaste gången jag hade lösögonfransar var på 1900-talet.

Men det var inte allt. Ett läppstift, en ögonsluggepalett två handkrämer men de ville jag verkligen ha. Och sö fantastiskt reapris på min bodylotion från Biotherm hade de två för en så jag betalade 260:- för två. Bara en flaska var förra julen närmare 200:- och jag köpte den billigt och tjänade 40:- per flaska kanske. Men nu klarade en 130:- och det är det lägsta jag någonsin sett
 Men så faller jag för Du har handlat så mycket så du får handla det här för bars xxxx;- och sp faller jag när det är ett bkrstswt jag velat ha k flera år.

Nu köpte jag ju alla dessa saker för att singles day slutade och jag låg till 05 den morgonen och fattade beslut om vad jag verkligen skulle köpa. Men jag är ju inte klar i huvudet klockan fem med de där sömnmedicinerna! Så det var också en fantastisk mängd onödiga saker. Oh well.

Skönt ialla fall att jag inte har gjort slut på pengarna så att barnbarnen inte får några julklappar.

Sara Graaf satte in den godaste bilden på julklapp, jag skulle vilja kalla det för julens äkta menong. Man kan slå in paketet och skriva vem det passar till. Jag tänkte vi skulle göra det med varje av våra barnbarn och sen visa filmen på julafton. De stora fattar mycket väl men inte de små. Tror det är jätteviktigt att betona goodwill toward all men. Och posten levererar det gratis! Det är att verkligen hjälpa barnen i Ukraina 

Jag var ju inte åpen, nu när jag är i lite mer Lucid tillstånd hade jag kunnat låta bli flera av grejerna i lådan. Men man ska inte skynda sig med att handla för man mister rabatten annars, om det betyder att man köper fler grejer än rabatten var och som man inte hade ansett sig behöva annars.

Så det jag lägger i varukorgen kunskap jag definitivt inte handla. Lovar!!!!!!

Ojdå

Jag har klarat mig rätt bra från nattshopping på sistone, eller ska vi kalla det för sömnmedelshopping. Jag brukar lägga saker i varukorgen men sen inte köpa dem.

Men nu har jag köpt en manchesterkavaj på eBay.co.uk. Marinblå står det, den är dock kungsblå på bilden. Och jag hade inte stoppat den i varukorgen och gått därifrån som jag brukar göra.

Tur det inte var en segelbåt.

Hjälp vad jag inte vill ha en segelbåt.

Varje dag

Den här veckan har jag skickat tre meddelanden till min vårdcentral. Ett om att mina zolpidem är slut. Fick till svar att en kollega hade planerat in det tills i onsdags. Inte för att jag ens sa att jag hade tabletter kvar tills dess! Men inte fick jag receptet då. Dagen efter, dock.

Sen två påminnelser. Dels har jag bett om läkarintyg som ska heta egenvårdsintyg och är för att hemtjänsten ska få dela dlsyetter. Förut hette det delegeringsintyg och var från sköterska till hemtjänsten. Nu är det läkare till biståndshandläggare. När jag påminner om att jag inte har fått intyget än säger de att det är sköterskan som ska skriva ett delegeringsintyg. Ignorerar att jag redan sagt att det är gamla regler. Säger att jag borde ha apodos. Avslutar ärendet.

Det tredje, långtidsmätning av ekg och blodtryck. Fick tid två dagar efter varandra kl 10 inne i stan. Jag skrev anteckningar från läkarbesöket när detta bestämdes som att sköterskor från vc skulle komma hit med apparaterna. Så sa till läkaren att det absolut inte fungerar så. Då har hon kontaktat Globen Heart och jag ska hämta bägge utrustningarna, personligen såklart, på fm, och lämna dem nästa dag. Hur är det inte två dagars färd till Globen? Hur är det inte att störa min sömn att åka dit kl 10 ena dagen och andra enligt överenskommelse kl 13? Jag har förklarat för läkaren att om jag går upp och dessutom åker hemifrån kl 10 så kommer det att vara en sån enorm överansträngning för mig att adrenalinet kommer stt flöda och hur intressant är det att se mina värden då. Förutom att om jag gör så så kommer jag att få sömnen förstörd för månader framöver. Jag vägrar!

Jag tänker inte, inte för några pengar i världen, ha ett vårdbesök kl 10. Jag tänker inte ha ett vårdbesök inne i stan förrän efter jul.

Och nu måste jag själv fixa detta med hjärtspecialisten. De har aldrig telefontider kvar så det får göras via 1177. Vilket är bra för jag vill inte använda telefon om jag kan höra något skriftligt. Men alltså, det här är vad jag tillbringar tiden med när jag vaknar. Rättar till felaktigheter. Jag blir så arg, att lösa saker en gång förstår jag är nödvändigt. Men när det krävs flera kontakter för varje sak för att folk inte lyssnar, bryr sig eller fattar, det är irriterande. För det är ren stöld av den lilla energi jag har. 

Sen har jag fortfarande inte fått omvandlat, tillbakavandat, mina tider från Bragée som var videobesök först på fm, sen precis när hemtjänsten är här, och sen blev fysiska besök. Jag sa att de redan varit videobesök och att det bara är tiden som behöver bytas. Men hon får inte boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Att jag har ALLA mina besök hos Bragée sen månader tillbaka via video räcker tydligen inte. Jsg vet inte vem hon ska ha möte med för att tro på det jag säger inklusive att jag har screendumpar på kallelsen när den var videobesök från första början, men på förmiddagen SOM JAG HAR BLIVIT LOVAD ATT INTE HA LÄNGRE.

Skitvård.

Nu måste jag röja med hjärtstället. Visst, det orkar jag ju. Försökte klä på mig en dag tidigare i veckan men orkade inte. Så jag har ju plenty med energi att bara tjafsa.

Huvudet på spiken

Följer ett sånt bra norskt konto på Instagram som heter angst.humor (angst är alltså ångest, inte rädsla som på tyska. Eller, det kanske är rädsla på norska också, det vet jag inte).

Idag skrev hon att tankar bara är tankar. Och så slutklämmen att tankarna tar minsta motståndets väg. Så klokt sagt! Jag har aldrig sett på det så, men det stämmer ju verkligen.

När det gäller ångest så brukar jag kämpa emot den. Vägra acceptera att den vill finnas. För det är inte trevligt att ha ångest. Och egentligen lägger jag ju massa energi på att bekämpa den. Och när jag slutar kämpa finns precis lika mycket av den kvar.

Om man istället vågar acceptera den, bara låta den finnas där, så minskar den! Kanske för att om det är enklare så tar tankarna den vägen.

Jättebra att använda just det uttrycket. Det satte sig i mitt huvud, hoppas jag.

Yrkesskicklighet

Personen som duschade mig idag (Sultan) tvättade håret så bra. Fingrarna kändes precis som... En frisör! Och när jag sa det så sa hon att hon hade arbetat som det! Jag kände väl det! Så hårtvätten gick jättebra idag.

Den som duschade mig förra gången (Eleonora) var också ett annat yrke, nämligen sjuksköterska. Det märkte jag också, på handlaget. Hon tog på mig som vårdande människor gör.

Så festligt att man märker folks yrke i sättet de duschar en.

Josefin som jag har haft det senaste året kan man kanske också säga att man märker hennes yrke. Hon är IT-tekniker. Hon är van att tänka. Det märks också. Hon har tänkt ut saker som jag inte ens visste själv men som hon har rätt i. T ex att man inte ska vara snål med body lotion för då rufsar man omkring kroppen mer än om man är generös.

Så folk är bra på olika vis. Minns när min allra första hemtjänstperson Christina började duscha mig. Hon klippte tånaglarna på mig också men hade fött upp hundar så hon var van att klippa andras naglar.

Tycker det där med yrkesskicklighet är fascinerande.

Inte särskilt roligt men varsågoda

Det finns ju nån skidort där de har skidåkning i TV, eller när jag var barn i alla fall, och som heter Schladming.

Sen finns det Börje Salming.

Sen så säger de inte sladd i Borås utan schladd. Det tyckte ju vi som nyinflyttade göteborgare var ganska festligt.

Så än idag när jag ska stoppa i laddaren kan jag säga för mig själv Börje Schladming. Eller bara Schladming.

Det är verkligen inte särskilt kul.

Men jag blir så nöjd.

Det är oerhört trivsamt att ha folk som man har interna skämt tillsammans med, har jag kommit på.

Som när min syster var här nyligen och vi fick anledning att påminna Mikael om gången när vi hade hört Stina Ekblad läsa julevangeliet i tv med sin fantastiskt vackra röst, men ändock en dialekt som man kan göra lite narr av. Och hon lindade honom och lade honom i en krubba. Och narr av det, det var det nån i familjen som gjorde sen när mamma försökte läsa julevangeliet för familjen. Krubba går inte att skriva som det sägs på finlandssvenska, men ni kan höra det själva i huvudet. Jag kan knappt höra ordet utan att åratal av uppdämt skratt vill komma ut.

En annan rolig sak var när jag var och fick botox i måndags. Det gick ut en kille i skinnställ och skrattade ljudligt före mig så sen under mitt besök sa jag att antingen är han kär i dig eller så sa du nåt väldigt roligt. Och då sa hon att de känner varandra privat och att det hade varit familjär stämning. Men när hon skulle ge honom stick i käkarna så råkade hon säga Bit ihop på ryska till honom, hon är rysk men det är ju inte han. Men han fattade och bet ihop och det blev väldigt roligt. Sen höll vi ju på att dö av skratt när hon skulle spruta mig i käken och sa det där ryska ordet. Till slut var allting roligt och man kom i nån sorts skrattrans. Jag blev helt färdig av att skratta så mycket. Men hellre det.

Det som är riktigt roligt är att jag skrev ner det ryska ordet i min vårddagbok. Så nästa gång jag får botox så ska jag kolla upp det precis innan så jag har det på tungan och sen säga det till henne precis innan hon ska sticka mig i käken.

Om man vågar skämta med en som har en injektionsnål med gift i. Hon snubblade lite på mina fötter, nej, hon snubblade inte, men hon kom åt fötterna och genast såg jag framför mig hur hon ramlade handlöst och stack mig rätt i ögongloben. Så gör de i alla fall i Stephen King-filmer, eller kanske zombiefilmer, jag vet inte. Jag gillar verkligen inte skräckfilmer, jag är för lättskrämd för det. Men en spruta i ögat är ju en fin bild.

Men en sak till bara och den är inte rolig. Men när jag var hos Alina så knackade och öppnade läkaren och lämnade några papper. Vi sa hej och han sa Hej Anja. Alltså han är ju suverän men han har skrivit en artikel om att ME är hittepå. Det gör ju många neurologer så inte jättekonstigt. Men den jag gick hos först där hade fått priser för "Bästa läkare" av patienterna och han var verkligen supertrevlig. Denna läkaren är inte överdrivet jovial, i jämförelse. Men att han sa mitt namn gjorde mig så glad. Kanske har han inte så många patienter som har ME eller som heter Anja, och kanske ännu troligare var om han hade tittat i schemat vem som var där inne innan han gick in, men ändå. Att han visste vad jag hette gjorde mig så sedd. Det behövs så lite faktiskt.

Är det inte det ena

Bragée skickade ju två kallelser till videobesök med AT. På förmiddagen. Då fick jag förklara och fick nya tider på eftermiddagen. Men bägge tiderna råkade vara på precis de två tider som hemtjänsten kommer varannan vecka, så jag bad om ytterligare nya tider. Då får jag två besökstider inne i stan. Förklarar att det ska vara videobesök. Då säger människan att hon inte får boka videobesök för folk som bor i Stockholm. Men det är ju de själva som har bokat in mig på videobesök från början, men de har bokat fel tid och det ska bara ändras.

Som om inte det räckte skrev jag äntligen till min biståndshandläggare. De har haft sen 22 aug på sig att ge mig extra tid för lakansbyte. De ringer Noga och saker verkar inte stämma. De ifrågasätter varför jag inte använder tiden så som kommunen har noterat den. Men dosetten gör man inte en kvart i veckan utan jag slår ihop kvartarna och gör det en gång i månaden. Samma med duscharna, jag kan inte duscha tre gånger i veckan för att jag är för sjuk för det. Och samma med städ, det klarar jag inte av att ha varje vecka en halvtimme, dels klä på mig vare sig jag orkar eller inte samt att gå upp kl 14 oavsett om jag behöver sova då.

Men så får jag till slut iväg meddelandet till min biståndshandläggare.

Hon är "frånvarande tillsvidare". Säger att man ska ringa nån annan.

Jag vägrar ringa men sms:sr och ber om mailadress.

Men alltså, jag har hållit på med det här sen jag vaknade. Har inte kollat mail än, bara gjort ärenden.

Tror jag är så arg för att inte bara tar dessa ärenden min energi, så att jag får avstå saker jag vill och behöver göra. Men det jag är riktigt irriterad på är när man tvingas använda tid och energi för onödiga saker som påminnelser, rättelser, förklaringar. Om folk bara kunde göra rätt första gången!!!

Men eftersom jag ska tänka mer positivt och med tacksamhet så vill jag berätta om hur bra jag har det. Igår åt jag ostbågar efter middagen när jag såg på Filip och Fredrik medan Mikael var och hjälpte några tempelmissionärer med en powerpointpresentation. Jag var tvungen att höja volymen för det krasade så i huvudet när jag åt ostbågarna. Om det är ens största problem!

Vilket lyxliv! Inget jobb, inga barn. Ligga i soffan och se på tv (man behöver inte ens gå fram till teven för att byta kanal, som jag minns från min barndom). Ostbåger mitt i veckan. Okynneständer för att det ska se mysigt ut hemma. Elräkning på bara lite över 3 000:- så vi hamnar inte på bar backe av det.

Och fast jag är superirriterad på folk som inte gör rätt så att det tar tid och kraft så har jag det så väldigt bra.

Tänk om jag hade behövt jobba i en gruva.

Om klimakteriet

Jag är ju 52 men vet så lite om klimakteriet. Orkar liksom inte hålla reda på en sak till. Sen äter jag p-piller utan uppehåll sen mer än 15 år (Halleluja säger jag om det, och det fixade endometriosen också vilket var skälet) och kan inte avgöra sakernas läge med hjälp av det.

Så jag borde gå till gynekolog. Men det har man ju inte ork för så jag skjuter upp det. Tror ju ändå inte jag har några symptom. Eller symptom har jag ju i överflöd men vet inte att jag fått några fler som kan vara det.

Men så skriver jag lite stolpar med tankar inför att ta kontakt. Tänker att jag bara ska läsa lite snabbt på 1177 vad det är för symptom man kan ha. Och jag hade allihopa! Dessutom stod det om ett som jag aldrig hade fattat kunde vara klimakteriet nämligen kylvallningar istället för värmevallningar. Själv har jag kallat det för frossa och nattsvett. Kallsvett. Men det är visst typiskt för klimakteriet. Hade en senast i natt och förra var för mindre än två veckor sen. Det är helt vidrigt, förstör precis hela natten för mig. Lakanet blir blött på både över- och undersidan, jag fattar knappt hur det går till. Och om man frös innan så blir det ju inte bättre av ett fuktigt lakan.

Så jag ska försöka göra nåt åt detta. Nämnde det för Mikael idag. Då kommer han på den smarta idéen att jag kanske bara kan få ta prover här hemma och sen ha telefonmöte med gynekologen i stan. Det är ju i så fall helt ultimat! Så jag ska försöka med det. 

Men om ni vill veta nåt om klimakteriet så är 1177 bra. Där är informationen alltid för nybörjare.

Det här står under klimakteriebesvär:

Vid klimakteriebesvär kan ett eller flera av dessa symtom bli besvärliga och påverka dig och din vardag:

Värmevallningar, det innebär att du plötsligt blir mycket varm. Du kan också frysa, det heter då kylvallning.

Plötsliga svettningar, ofta i samband med en värmevallning.

Snabba ändringar i humöret.

Känslor av nedstämdhet eller att må dåligt.

Sömnproblem, du kan både ha svårt att somna och vakna under natten.

Torra slemhinnor, framför allt i slidan men även i ögonen, näsan och i halsen. Torra slemhinnor kan göra att det kliar och svider.

Urinvägsbesvär, till exempel att du ofta känner dig kissnödig eller att det svider när du kissar. Det kan också läcka urin när du blir kissnödig eller när du hostar eller nyser.

Kroppens fettfördelning förändras i klimakteriet och du kan få mer fett runt midjan. Risken för att få höga halter av blodfetter ökar också.

skitsömn

Jag räknade mina Stilnoct igår. Den kommande månaden får jag ta ett piller per natt för att det ska räcka. Jag får alltså inte ha ångest så att det tar längre tid att somna, jag får inte vakna för tidigt. I förrgår sov jag först 1 1/2h och sen fem timmar till. Ska jag då enligt dem klara mig med 1 1/2h sömn? Det är ju tortyr.

Jag måste tala med läkaren om detta. Men jag trodde redan stt jag gjorde det på hembesöket. Jag hade gjort lapp med statistik för två månader och jag fick skriva på en lapp som en annan knarkare, men sen gjorde hon ändå bara som den förra läkaren. Som inte heller kände mig.

Jag läste nyss om hur en tjej med cystisk fibros åker till Oslo och köper nåns halva dos medicin varje månad för 26 000:- svart för att den inte går att få i Sverige. När jag pratade med Mikael om att jag var rädd för att de skulle vara snåla med Stilnoct efter att läkaren varit här var han väldigt förstående och sa Köp medicinen från Thailand då. Men det är ju faktiskt att bryta lagen. Jag vet inte ens hur jag skulle få tag på den. Det är ju inte harmlös medicin heller. Jag vet att han menade att vi hittar nån lösning, men den enda lösningen är att min vc blir mer generös. Och nu måste jag sitta och göra statistik igen. Det är för jobbigt att bli så medveten om hur dåligt jag sover.

Igår kväll hade jag ju räknat pillren och sett att jag bara hsr ett om dagen tills precis den första dagen jag får hämta ut nya. Och jag mådde inte bra igårå, hade mycket feber på vänster sida för att jag satt upp vid bordet och åt Bolognese med min syster. Det var en kamp som tog över en timme att våga stänga ögonen. Jag gick upp och åt en rad choklad, drack, kissade och allmänt höll mig borta från sängen. Jag älskar ju min säng också, med så fina lakan och så bra kvalitet på sängen och den där extra madrassen, men när jag ska somna känns den som det som gör mig illa. Det är som att bli utsläppt ur fängelse när jag går ut i köket. Och inte är det vad man ska göra när man börjar bli trött, att gå upp ur sängen, men jag klarar det inte om jag inte får gå bort från sängen och liksom andas.

Som sagt tror jag det tog 1 1/2h igår att våga släcks. Vem har energi till den kampen? Och sen när jag la mig började tårarna rinna och jag fick sjunga vaggvisor för mig själv för att klara att ligga ner. Först 1, 2, 3, 4, 5, 6 från Fem myror. Den är bäst. Den sjunger jag hos tandläkaren också. Sen När trollmor och ett gäng till.

Och idag vaknade jag för andra natten av att jag är kissnödig. Det gör jag bara när jag sovit ytligt. Sover jag ordentligt så märker jag inte att jag är nödig. Så jag är ingalunda förbi den här extradåliga perioden som har räckt i drygt en vecka. Eftersom jag bara precis hämtat mig från Brageebesöket i augusti och E:s födelsedag när jag tog en koffeintablett och helt glömde av att ta det lugnt, så är några dagars kass sömn allt som behövs för att driva upp ångesten till superhög volym. Orkar inte. Är så slut att jag inte orkar kämpa emot. Men sömnen kräver jättemycket extra just nu och det är ju sömnbristen som gör att jag inte har den energin.

Jag var så på gott humör igår för stt jag hade klätt på mig för stt min syster kom. Tänkte att jag ska klä på mig idag också. Men det känns som om det är alldeles för jobbigt. Kommer att behöva tvinga mig till att alls gå upp ur sängen. Inte tvinga mig till det för att jag är deprimerad och inte har någon initiativförmåga, utan för att jag inte har energi att stå på benen i ens tio minuter. Vilken riktig skitdag.

Förmlddagstid någon?

Fick två tider till arbetsterapeut på Bragée och som ska handla om pacing. Jag vet vad det är men har väldigt svårt att göra det i vissa situationer och behöver verkligen hjälp med det. Tiderna var i februari och mars och förra mötet med AT var i augusti. Så det går inte precis undan. Så var det med Bragées utlovade väntetid på 1-2 dagar. Känner att med så långt emellan tiderna så är det bara en ansträngning att ha mötet men effekten uteblir nästan för att livet kommer emellan när det är ett halvår emellan.

Men ni kan väl gissa när tiderna var vid det här laget. På förmiddagen.

I ärlighetens namn fick jag en tid till psykolog också. På eftermiddagen.

Men jag får ont i magen numera varje gång jag får meddelande om att nån har skrivit på 1177. För att jag kommer att behöva tigga och klaga och bli ignorerad och t o m gaslightad kan man säga..Att de inte bryr sig om att jag inte kan på förmiddagen utan fortsätter att boka in mig så betyder ju att de inte tycker att det är viktigt, att de inte tror på mig när jag säger att jag inte kan på förmiddagen. Jovisst kan du, här får du en ny tid på förmiddagen. Slit den med hälsan.

Min vanligaste lögn

Ja, men det är nu tredje gången jag kommer ihåg xxx. Jag kan vänta i tre sekunder tills jag har papperet här att skriva upp det på, så glömsk är jag ju inte.

Mikael hade sagt att jag ska sluta skriva saker på lappar utan bara skriva det direkt i telefonen. Kanske är det det som krävs.

Jag har omedvetet hållit mig vaken i en timme för att jag ska komma ihåg vad jag glömde skriva upp. Men jag har sömnångest igen. Då skyller man lätt på allt möjligt annat.

Men tänk om -- quetiapin beställa inför dosettdelning. 

Jag gjorde det! Skrev det direkt i mobilen, rakt i blogginlägget. Det var ändå på håret att jag kom ihåg det. 

Ska damma av min att göra-lista i telefonen. Senast jag tittade på den stod det Göra pärm för viktiga papper för 2019.

Går åt rätt håll

Min hemtjänst, eller om det är kommunen, har sagt att jag inte får ha kvar min hemtjänstperson Josefin. Det är riktigt värdelöst för hon är så grymt bra. Sen vet hon ju också precis allting och jag behöver inte tänka över huvud taget när hon duschar mig. Jag kan t o m fråga henne om jag har tappat bort mig vad jag ska göra nu. Men hon har bara mig som kund nu längre, hon har fått ett jobb med det hon är utbildad till och då räknas det som konsultarbete och det får man inte ha. Min förra duschperson Christina har inte kommit tillbaka till arbetet än så nu har jag fått en helt ny.

Det är väldigt dålig tajming, jag har kanske sagt det här redan. Men jag har haft feber efter duscharna i minst en månad. Trots att Josefin gjort det! Jag har inte hämtat mig efter Brsgees hembesök ån, som var sista augusti. Plus att jag var lite oförsiktig en gång när vi skulle fira E:s treårsdag. Jag hade ont i huvudet men visste inte om eller när jag skulle äta, så jag vågade inte ta en Treo. Men då tog jag en koffeintablett istället. Och den förändrade ju det födelsedagskalaset för mig, om man säger så. Det var stört omöjligt att komma ihåg att jag var sjuk. Först spelade jag ballongvolley med E tills Miriam kom in i rummet och typ undrade vad.jag höll på med. Pulsen var på 147 och jag kom ihåg att jag inte kan göra sånt. Men den där koffeintabletten var verkligen en drog. Pigghetsdrog. Jag vet inte hur mycket det var i dem, jag teodde samma som en Treo men den effekten får jag inte av en Treo, så det kanske används mer som ersättning för fem koppar kaffe. Så efter det kalaset där jag gick över mina gränser massa gångers, inte bara ballongvolley, så har jag varit extra dålig. Har bara med nöd och näppe klarat att äta, gå på toa och ta mediciner. Inte klätt på mig, inte borstat tänderna mer än i undantagsfall, typ nån gång på tre-fyra dagar. Det får man panik av. 

Och i måndags efter första gången med den nya personen från hemtjänsten fick jag min värsta feberattack på evigheter. Förutom att det är obehagligt att ansiktet brinner upp så trigger det så mycket, eftersom jag vet att nu är jag riktigt kraschad och jag vet inte då hur det kommer att gå med sömnen. Så jag brukar inte våga gå och lägga mig förrän jag märker att det har vänt. Men jag vill ju att det ska vara jag som bestämmer när jag ska lägga mig, inte kroppen. Eller i detta fall mina rädslor för vad kroppen tänker bestämma som jag inte har kontroll över.

Så idag när det var dags för nästa dusch var jag rätt nervös.

Jag vet inte om jag kan räkna med att få nån som är så bra som Josefin. Och den jag har nu har ju en halvtimmes lång process att lära sig, med massvis av steg som ska vara på ett visst sätt. Inte för stt jag är autistisk och får ett sammanbrott om det förändras, utan för att det ska gå så fort och effektivt som möjligt, så jag inte får sitta mer än nödvändigt. Josefin har dessutom varit fantastiskt lyhörd och begripit saker om min kropp som jag inte har tänkt på själv. T ex sa jag till personen idag att hon kan vara mer generös med bodylotion, eftersom om händerna är för torra så glider de inte lätt på kroppen och då följer min kropp med och det tål jag inte. Så jag far omkring väldigt mycket, under insmörjningen, dessutom håller hon inte emot. Sen är det jättesvårt att blöta ner håret utan att jag lutar huvudet bakåt, vilket jag ju inte kan. Jag kan göra det en gång men inte som del av en rutin två gånger i veckan. Så nu känns det som om jag får klaga på massa saker för att hon dels ska lära sig de sakerna som spelar roll att man gör på ett visst sätt, men också för stt hon inte vet nåt om detta sen innan. Det är sån skillnad mot Josefin. Jag tror hon har haft massvis med knep, den här tjejen drog till och med med sig huvudet när hon fönade håret med borsten. Så jag behöver rätta så väldigt många detaljer och det är jobbigt för en som inte gillar sånt. Och samtidigt är jag nervös för att jag inte ska klara av att hon lär sig för att jag är för dålig just nu.

Men febern idag var bara den lilla, normala och det är ett jättebra tecken.

Jag saknar ihjäl mig efter Josefin och önskar verkligen att jag kunde ha fått ha kvar henne festen av hennes liv. Eller mitt haha, hon är 20 så det lär vara jag som dör först. Dels var Josefin så intuitiv, eller så tänkte hon ut saker, hon fattade det i alla fall själv och jag behövde inte säga ifrån hela tiden. Det är inte kul att behöva "rätta" nån som är ny och inte kan veta, samtidigt som jag tycker mycket illa om att säga så till nån som hjälper mig. Första gången var jag nervös och när jag skulle säga till att hon måste hålla emot huvudet när hon schamponerar så råkade jag säga att hon måste lugna ner sig. Bara för att jag är nervös så hittar jag fel ord. Nu håller hon mer andra handen still på huvudet, inte direkt håller huvudet med händerna på precis motsatt håll för att den handen som rör sig ska gå rätt in i den andra handen som håller stilla. Jag tyckte det var självklart att det var det jag menade, men om man inte har gjort det förr kanske man inte begriper det. Josefin gjorde det. Och så är hon så gullig, som min kompis har hon blivit. Mer än en kompis, jag har fått hembakade bullar av henne. Högre upp på listan kan man nog inte komma hos mig. Det skulle vara om man gör lasagne då. Och så var det så trevlig stämning jämt med henne. Det är ju en rätt utsatt situation att sitta näck bredvid nån som inte bara ser det utsn tvättar en på alla möjliga ställen. I början var det jätteläskigt stt nån tog på min nakna kropp för det är så asexuella och då ska det inte hända. Nu fläker jag bara av mig morgonrocken och orkar inte bry mig så mycket och det är faktiskt skönt. 

Men jag fick bara lite feber idag!

Och jag har haft en lite bättre dag idag än senaste veckan. Och längre bak men det minns jag inte. Jo, före det var det matförgiftningen och det blev jag ju sämre av. Men idag tror jag att det sista har släppt. Jag orkade ta ut en form ur ett paket i frysen, sätta det i ugnen och sen vispa ihop potatismos till det. Det var nån fiskbit med soltorkade tomater och örter på. Ganska mesig smak och ingen sås, så tur det var potatismos till. Men jag klarade av att laga middagen! De senaste par dagarna har jag som sagt inte orkat nåt mer än det mest nödvändiga.

Så det är väldigt goda nyheter. Sen kan man alltid få bakslag igen, och som Mikael sa ska jag akta mig för att förstöra detta, men jag känner mig så lättad nu! Blev inte ens deppig för stt jag fick ta smärtstillande två gånger idag, tyckte ändå jag mådde bättre än igår. Den där tröttheten, som är som en filt som en stor ringbrynja, kan man inte ignorera. Den är så inte bara närvarande utan också verkligen in my face att det såklart blir värre om jag har migrän också eller Mikael ligger på hjärt-iva, men det är ändå så pass illa att det är en kamp för att orka resa på mig. Jag är som tusen maratonlöpare, jag gör saker som vanligt folk skulle tycka inte gick. Jag låter också bli saker, som att gå och kissa, om jag har varit uppe för många gånger redan. Att inte gå och kissa är oftast inte en del av folks vardag och rutiner som görs eller skärs bort. Jag vet inte vad jag försöker säga. Att jag har fantastisk viljestyrka. Och att det också gör att jag mycket väl kan förstöra mig själv, för jag kan bestämma över mig själv i situationer där andra bara skulle ligga kvsr. Och anse sig för sjuka för att göra vad det nu är.

Så, om vi går tillbaka till de bra nyheterna så gick dagens dusch nästan ok. Febermässigt var det verkligen inte så illa.

Och att jag mår så mycket bättre idag gör mig jätteglad och lättad. Jag visste inte om jag skulle hämta mig eller om det var en ny försämring. Men den kommer ju ändå i framtiden, det är det inte tu tal om. Men då kan ju försämringen komma sen istället för nu. Väldigt gärna väldigt mycket sen.

Så jag har låtit bli att göra chocolate chip cookies som jag har velat göra i några månader. Så vad är en vecka till. Tur jag gillar att längta också. Men starkt av mig att inte göra slut på precis allt jag har första dagen det börjar kännas bättre efter rätt lång tid.

Så jag är stolt. Sen gick jag och la mig i tid också. Ska släcka lampan i tid också.

Njut av nåt idag, är mitt avslutande råd till både mig och dig.

Och om jag inte ska baka CCC så kan jag ju gå upp och äta två rutor av chokladkakan. Men som det är nu räcker den till en sats, äter jag mer blir det för lite i kakorna. Och jag orkar inte gå upp ur sängen ändå. Och mina dubbelhakor har inte brist på schweizernöt.

Imorgon är det räkmackans dag. Så Mikael ska komma hem med nåt. Kul!

P.S. Hade också videosamtal med kurator på Bragée kl 14.30. (Det som bara gick att göra kl 10.) Hon ska dock slussa mig till psykolog.

Halleluja moment!

Å, hjälp vad bra! Jag hade nyss samtal med min läkare på Bragée. Han var så klok och vettig. Jag är inte rädd för honom. 😂

Jag vågade fråga om jag kan få nåt ångestdämpande, men eftersom jag provat Lergigan och Atarax utan effekt, samt även Saroten utan effekt, vilket var hans andra förslag, är det bensodiazepiner kvar och det ska man vara lite försiktig med. Jag hade kunnat tänka mig 5 piller bara för att vända en cykel som är jobbig, men han var lite tveksam. Det är väl bra egentligen. Vi gick igenom mina sömnpiller och hur jag tar dem.

Vi bestämde att jag ska få hembesök och videosamtal på eftermiddagen. Jag vet inte om det blir videobesök istället för hembesök då, om det inte går att planera rutten så att jag hamnar på eftermiddagen, men det är faktiskt bättre med videobesök än hembesök. Jag kan ligga i sängen och bara klä på mig en scarf som idag. Och det blir inte så stor grej så det tar mindre energi.

Vi bestämde också att jag ska få en tid till den finske sömnläkaren Olli Pollo. Läkaren ska fixa det på nåt vis. Det är lite läskigt för jag vill inte låta mig övertalas att göra nåt som jag faktiskt redan har provat och som inte fungerade, men jag får se det som att om nån kan hjälpa mig med sömnen så borde det vara han. Hon på We mind var också duktig och hon tvingade mig inte att höra nåt som var obekvämt. Till skillnad mot den första där jag inte fick sluta med tyngdtäcket när jag ville och som också sa att jag skulle låta bli att ta Stilnoct i några dagar. Det gör jag inte om. Jag lovade mig själv dyrt och heligt den gången att jag inte skulle gå med på nåt som jag själv visste inte var rätt, för att göra en läkare nöjd. Men det är jättesvårt. Hon trodde inte på mig så hon tyckte att hennes förklaring var lika vettig som min egen. Är man i beroendeställning så är det svårt att säga nej. Men jag måste tänka efter när nån säger nåt liknande, komma ihåg om jag redan provat det och hur det gick då. Det är ju jättesvårt eftersom jag tappar minnet men jag måste ge mig själv tid. Och även om det är nåt jag inte har provat, t ex som när läkaren sa att jag skulle hålla upp med Stilnoct i flera dagar för att jag skulle vara övermedicinerad, då har jag ju inte provat det för att teorin att jag skulle vara övermedicinerad var fel, och då får jag fokusera på att förklara bättre vad jag upplever är verkligheten och vad jag baserar det på. Det krävs mycket att säga emot en läkare men jag måste vara beredd på det. Och även vara beredd på att han faktiskt kan ha nåt att komma med!

Sen har de en psykiatriker som de kan konsultera som nästa steg, för medicinen.

Jag känner mig jättelättad och glad. Eftersom jag har Monnah som antiångestmedicin så känner jag mig ändå rätt lugn.

Nu ringde de och ändrade kuratorstiden som de sa att de bara kan ha klockan 10, och som sen då blev flyttat till 09. Nu fick jag tid kl 14.30. Så när läkaren säger att det är nödvändigt går det tydligen. Jätteledsamt att jag har harvat med det här i snart två år och att ett samtal med läkaren var allt det krävdes för att få anpassningar som fungerar.

Men jag ska inte vara sur nu, jag är jätteglad.

Kl 10

Ja men då har jag fått ett videosamtal inbokat med Bragée kl 10.00 igen.

Jag kanske ska göra tvärtom. Säga att jag absolut måste ha tider på förmiddagen, då kanske de börjar boka in mig konsekvent på eftermiddagen.