Jag tycker sällan det är en tragedi när mycket gamla dör. När de vill det själva, kanske har velat det i åratal. En bekant har varit i den situationen så länge och nu dog han i jul. Det blir jag nästan glad för, men han har en dotter i min ålder och det är för ungt att bli föräldralös tycker jag.
I jul har också Ari Behn dött och det är däremot bara ren tragik. Kanske känner han dock samma lättnad. Folk som tar livet av sig berör mig. De måste ha lidit så svårt, så svårt för att tycka att döden är ett bättre alternativ än livet. Särskilt när man har barn. Man måste må ofantligt dåligt för att vilja ge upp den kontakten.
Sen har två sjuka kvinnor dött för tidigt, eller kanske precis i rätt tid, Marie Fredriksson och Sara Danius. Bägge starka, framgångsrika, svårt sjuka. Sjukdomar bryr sig inte om sånt.
De där Filip och Fredrik har en punkt i sitt program som heter Lever den j*****. Jag tycker det är hemskt när jag inte ens vet om nån är levande eller död. Men man kan inte hålla reda på alla.
Folk mister sina barn, sina män och fruar, sina föräldrar. En del mister sina djur och känner lika stor sorg för dem. Jag drömmer mardrömmar om att Mikael blir knäpp och rymmer ut i skogen och jag vet inte om han lever eller är död och om han kommer tillbaka till mig eller inte. Jag vet att det är freudianskt språk för rädsla att han ska dö. Min tro på Gud och på eviga familjer hjälper bara delvis. Sorg är saknad och då hjälper det inte att man får ses igen om 50 år. Det är för länge bara.
Mikaels mamma var i riktigt dåligt skick men är nu cancerfri och mår bra. Så kan det också gå!
Och vi har fått ett litet barnbarn som vi fick hålla bara några timmar gammal.
Och det finns platser i hjärtat som är stora som slottssalar för alla barn i familjen. Särskilt barnen men de vuxna också.
Livet går vidare. Det är det enda som är riktigt säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar