Vad viktiga vi måste ha varit för henne. Jag minns också hur de var så organiserade och gjorde i ordning kort med en peng i till allas födelsedagar. Det måste ha blivit mycket pengar om det är 14 barnbarn de hade (2+3+4+5 st).
Tänk hur hon hade varit med alla utrikiska barnbarn vi har. Mamma och pappa kan ju konversera med sina barnbarn. En jul satt mormor på flygelpallen och konverserade så gott hon kunde på engelska med Johans goda vän Nick.
Jag har lite dåligt samvete, för jag älskade mormor mer än farmor. Tror inte min familj lärde mig det uppförandet, men mormor var ju bara väldigt mild och vänlig, farmor lyssnade inte alltid på vad man sa och var full av idéer man inte var intresserad av, som begagnade korsetter eller homeopati. Hon var också äldre än mormor och blev säkert gaggig tIdigare, vilket såklart inte var något att döma henne för, men som jag kanske märkte av när jag var barn utan att kunna sätta ord på det. Jag tycker som princip att man ska vara lika nära mormor och morfar som farmor och farfar. Min farfar är jag inte säker på att jag minns, jag minns i alla fall fotona av honom när han var ung och ser exakt ut som Johan. Han dog ju så tidigt. Dessutom var han och farmor skilda och jag vet inte om det var svårt att ha dem ihop.
Jag kommer ihåg på Getholmsgatan när Ellen och jag hade kommit hem efter en sommar i USA och vårt bagage var försvunnet. Mormor och morfar var där då och morfar bad en bön om att bagaget skulle komma tillrätta inom en timme. Vi hade det i handen på två. Han fegade inte ur utan trodde. Han sa också i början av året han dog, När september kommer är jag inte här längre, och han dog 31 augusti. Han var speciell.
Läste en krönika om att folk är så vansinniga med covid: "Min 97-åriga farmor skulle inte fått dö" och hur det är en stilla sorg och livets gång när en 97-åring dör. Jag minns det ju själv, när farfar dog var jag bara 6 år men när de andra dog måste jag ha varit 20-30. Då var det än mer att man såg hur de hade tacklat av, inte tyckte det var så kul längre, och liksom la av. Förutom farmor, som hade ett hjärta som en oxe och det gick knappt att ta kål på henne ens när möjligheterna till överlevnad var uttömda och de slutade med dropp och allt möjligt. Ursäkta att jag pratar så vanvördigt, jag menar ingen disrespekt utan är bara lite galghumörig.
Min mormor betyder extra mycket för mig. Dels bodde jag i grannhuset ett tag och vi gick i kyrkan ihop. Ibland när de hade några potatisar över frågade de om jag hade nån gryta över som jag ville komma och äta med deras potatis. Så enkelt. De stunderna med bara dem var goda minnen. Är väldigt glad att jag bodde bredvid dem. Ibland stod hon och skapade i köket i timmar. Tre spisplattor, ingen diskmaskin. Och delikata middagar för tio personer.
Eftersom Johan hade astma så var det farligt varje gång han blev förkyld. Och eftersom han hade mer än 30 öroninflammationer så var hans mage helt förstörd av alla antibiotikakurer. Andra barn kunde spy kl 8 och klockan 12 åt de pannkakor. Så var det inte med Johan. Om nån hade haft magsjuka och smittade honom fick han läggas in på sjukhus. Magen hade inget försvar för varken goda eller dåliga bakterier. Och jag blir så vred ur mammas synvinkel. Om man berättar hur det är för en annan mamma, kan hon inte säga Det passar inte idag, lille Kalle har spytt så ni kan leka en annan dag? Ja, se folk. De brydde sig mer om sina barn än om andras. Så kommer det ju aldrig sluta vara, men ändå alltså... Men jag blev alltid skickad hem till mormor när jag var sjuk, för att jag inte skulle smitta honom. Men jag tyckte det var värsta lyxen. Hon hade så lite att göra, hade tid med en, mackor i sängen och omstoppning av de svintunga 70-talstäckena som det sägs att vi i vår tid får sämre sömn utan.
En gång kände jag att mormor hade varit med mig flera gånger under en vecka när jag var extra sjuk, i vuxen ålder. Jag har tänkt på det nu med covid också. Hon är min helande ängel. Jag skulle gärna ha henne här igen. Och morfar. Så skulle Mikael minsann få se hur lugn och metodiskt jag är, i jämförelse!!! Jag brukar alltid säga att om han såg morfar så skulle han förstå hur långt min personliga utveckling har gått.
Härom dagen sa han pappa och för en sekund visste jag inte vem han pratade om, din eller min pappa? Just det, din är ju död. Det är en sak när 97-åriga föräldrar dör, en annan när folk dör mitt i livet. Mikaels pappa dog ju som följd av sina många cellgiftabehandlingar, men utan dem hade han inte haft mycket till liv. Förstår så väl det valet han gjorde och jag hade gjort samma själva tveklöst. Men så såg jag videor idag av två av barnbarnen och tänkte på att som exempel inte få vara med när de gifter sig. Man blir ju lite knäpp av att tänka så. Hur ska man stå ut att lämna världen? Priset för kärlek är sorg.
4 kommentarer:
Dt där med sorg över att någon dör har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, speciellt efter Ann S:s superba digitala föredrag om sorghantering.
Jag vet nämligen inte om jag ska ha dåligt samvete eller tycka att jag är onormal eller kärlekslös eller annat negativt - men jag sörjde inte när mina föräldrar dog. Jag var glad åt mina föräldrar, det är inte det, men de var så skruttiga de sista månaderna och ville båda dö. De kände att de hade levt färdigt, de var nöjda med livet. Eller som det står om Job: han dog "gammal och mätt på att leva". Och båda visste att livet inte tog slut med döden.
Och så har jag alltid känt att döden är en helt naturlig del av livet. Den skrämmer inte.
Jag har sett på teve hur sextioåringar blir helt förtvivlade när deras nittioåriga föräldrar dör och kan aldrig komma över det. Sånt förstår jag bara inte.
Jag förstår sorgen över att en förälder dör ensam och isolerad på sjukhus med olika apparater som låter och som dör av att de inte orkar andas längre. Det är ett hemskt sätt att dö. Men annars - om man får behålla sina föräldrar tills man kommit till vuxen ålder, så borde man vara enbart tacksam känner jag. Eller är jag konstig?
modren
Jag tycker inte du är konstig för jag är likadan. Döden är sorglig och fruktansvärd när ett barn dör, eller en partner som är mitt i livet osv. Tycker ni är för unga att dö också. Jag tror att det är en del av livscykeln att ens föräldrar inte bara blir mätta själva på att leva, utan också blir så jobbiga att en del av en skulle se det som en befrielse. Inte elakt på nåt vis, men på samma sätt som en kvinna som är 4 månader gravid inte är fullt lika pigg på en förlossning som en kvinna som gått två veckor över tiden. Hon går ju med på snart vadsomhelst för att det är dags för nästa fas helt enkelt.
Pappa vill inte tänka på eller prata om döden. Men det gör vi för lite säger Ann S.
Och jag har aldrig gillat att "förtränga" saker och ting. Jag tycker att döden är ett intressant samtalsämne och som morfar ofta sa, "spännande".
Om man lever som ett par skulle man ju helst vilja dö samtidigt, men det lär inte hända, så det är lika bra att man är lite beredd. Med betoning på lite.
Vi vill gärna leva ett tag till, men om inte så är vi nöjda och tacksamma för att det blev som det blev.
Jag har t o m föreslagit att om en av oss blir riktigt gammal, 90+ eller så, så skulle vi skriva det enda ordet "varför?" i begravningsannonsen, för att låta folk få skratta.
Döden var nog mer naturlig förr i tiden, men nu är det nästan tabu att prata om. Varför?
modren
Jag fick verkligen en annan förståelse för döden av tre händelser: 1) Gammal litteratur, särskilt Shakespeare. Döden var som en familjemedlem, alla levde med den hela tiden. Nu lever nästan ingen med den. 2) Släktforskning, särskilt brevet om nån familjs sex barn, varav tre var emigrerade till Amerika och en som de inte mindes namnet på. Folk försvann verkligen förr, antingen till döden eller Amerika. 3) Robs död som var första gången jag verkligen opponerade mig mot döden. Jag hade upplevt det i mindre grad med Madlèn men nu blev det så nära att det satte sig i halsen på mig och nästan kvävde mig. Jag är fortfarande mer rädd för döden än jag var för 20 år sen, men inte för att själv dö utan för att andra dör. Sen är det ju lite irriterande att ens första utomkroppsliga upplevelse inte ska ske tillsammans med min bästa vän.
Skicka en kommentar