Ser på tv lite innan jag går och lägger mig. En mamma skilde sig när dottern var 15, och är inte glad nu när dottern ska gifta sig. Beroende på var den blivande mannen får jobb "kanske de flyttar från Lexington", varpå mammans blickar kunde döda. Orden "helt ensam" låter som en sån självisk smolk i glädjebägaren.
Mamman vill i alla fall att dottern ska ha hennes 80-talsbrudklänning på sig. En omodern klänning som symboliserar ett sprucket äktenskap?
Folk är verkligen inte kloka.
Fast jag förstår också att tv är skruvat.
Men ändå? Pracka på sina barn gamla olyckliga och fula klänningar? Jag förstår det inte alls. Varför skulle ens högsta dröm vara att ens dotter är en blek och omodern kopia av en själv när man kan fira vem HON verkligen är.
Fast -- eftersom risken är så stor -- jag säger som Oprah, Skriv nu inga brev om det här. Men jag tycker att en dotter ska välja om hon vill ha mammans brudklänning, inte mamman.
Annars tycker jag det är lite av ett omöjligt uppdrag, det där att välja en brudklänning. Ens smak som 20, 30 och 40 är ju inte samma. Och kanske inte ens figur och air heller. Och trots att jag var genomöverlycklig på min bröllopsdag så längtar jag inte tillbaka till den. Idag är ju en bättre dag, vi älskar ju varandra 4 1/2 år mer idag än då! Det kan ingen klänning slå.
Fast det är klart, jag såg tidigare idag hur nån köpte en klänning för nära 6000 dollar. Jag tycker det är förfärligt slöseri på pengar, men då kanske man vill låta framtida generationer bära den tills den har betalt sig själv... År 2180 eller så.
PS. Som plåster på såren för att jag surar över folk får ni lite feelgoodbilder. Jag har en bröllopsflik på pinterest. Här är några vackra klänningar därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar