Supersvårt blogginlägg

Det här skrev jag igår. Vet fortfarande inte om jag borde publicera det eller inte. Mikael säger att det är sån här jag är, i verkligheten och i min blogg, och att jag har rätt att säga att någon sårade mig.

-------------------

Jag blev ledsen idag, för att jag varit föremålet för skvaller. Någon, som läser eller har läst min blogg, har pratat med någon annan, som har pratat med nån annan, som berättade för min pappa att jag har äktenskapsproblem, och att M och jag inte har pratat med varandra på tre dar.

Jag förstår vilket blogginlägg personen syftade på. Jag sa för ett tag sen att Mikael och jag har försökt prata med varandra i tre dar, men att det inte är så illa som det låter. "Försökt prata" betyder inte att vi har varit sura på varandra och vägrat säga nåt som straff (det har aldrig hänt och jag skulle uppriktigt sagt bli heligt vred om M försökte sig på det. Men vi har aldrig grälat på det viset. Vi grälar snyggare än så, om jag får säga det själv). Det betyder inte heller att vi inte har nåt att säga varandra (snarare tvärtom), det betyder inte att vi har tappat lusten att konversera, det betyder inte att vi har äktenskapsproblem. (Dessutom framgår allt detta väldigt tydligt av både det inlägget och detta.) Att "inte prata" syftar i detta fall snarare på att inte hinna konversera/filosofera/diskutera livets djupare mål, men att man visst har pratat om middagen, om dagen och morgondagen, och hållit kvällsbön tillsammans hand i hand. Det kändes så tråkigt att bli feltolkad. Typ, Döm inte mitt äktenskap efter din egen syn på förhållanden.

Min blogg är väldigt personlig, utlämnande och rakt på sak. Ibland skriver jag snabbare än jag tänker, och ibland har jag åsikter om sånt jag inte begriper mig på. Men jag ville verkligen att det skulle vara styrkan i just min blogg -- att visa mig sådan jag är, med problem och prövningar (HÄLSOPROBLEM, inte äktenskapsproblem) men också med glädjeämnen och lösningar på problem, och en och annan bild på en snygg lampa eller en semla. Att kontentan skulle vara att det både är Mikael och inredning som gör mig glad. Och att jag skulle vara en verklig person, inte en spelad front som ingen kan identifiera sig med.

Men om man öppnar sig som jag gör här öppnar man också upp för "knivstick" (=mycket bildligt talat. Måste jag förklara allting så från och med nu??). Jag har ju inte garden uppe. Det kändes supersårande att bli så (illvilligt?) feltolkad. I förlängningen betyder ju skvallret/kritiken (för skvaller är väl aldrig uppbyggligt) till exempel att Mikael är en dålig man som redan har gjort mig olycklig, efter bara ett år. Det skadar mig att någon tänker så om den jag älskar, "min andra halva". Det kan också insinuera att jag inte visste vad jag gjorde när jag gifte mig med honom (fast någon tog på sig att varna mig för honom och hans personliga problem) och att jag nu får betala för min dumhet. Inget kunde vara längre från sanningen; vi väntade medvetet nästan ett helt år tills vi kunde gifta oss i templet. Vi visste vad vi gjorde och templet är  basen för vårt äktenskap. Vi kämpar den goda kampen varje dag, fast det för det allra mesta inte känns som en kamp utan snarare som en... nåt positivt :) Och vi kände varandras goda och dåliga sidor innan vi gifte oss. Inget hos Mikael har blivit en överraskning för mig sen vi gifte oss, förutom hur han såg ut under kläderna.

Och för den delen fattar jag inte hur någon har tid och energi att ägna sig åt att prata om mitt liv och leverne med sina vänner, eller kanske bara med en vän (fast det räckte). Det tyder på en tomhet i ditt eget liv eller medvetande om du måste underhålla dig med mitt liv. Fast vad är bloggar annat än att underhålla sig med andras liv? Ska jag känna att allt är mitt eget fel? (Det är inte en uppriktig fråga, det borde ha stått: Jag är besviken på att du gjorde det till ett fel och berättade om det för andra.)

Även om det första som sades -- 3-4 personer bak i kedjan -- förmodligen inte var rent illvilligt menat, så leder det aldrig till något gott att sladdra om andra och deras liv. Det kan såra dem och förminskar den som säger det.

Dessutom kan man inte garantera hur skvallret formuleras ett par steg nedåt i kedjan, och vips så har man varit delaktig i eller till och med startat något som kanske slutar som riktigt elakt.

Möjligtvis tycker ni att jag borde tåla att bli kritiserad och skvallrad om, och att hela min blogg är ett studium över felaktiga åsikter. Men jag tänker medvetet på att den här bloggen ska, och bara ska, beskriva mina tankar, mina känslor, mina funderingar, åsikter, problem och glädjeämnen, och inte andras. Det går inte att leva i ett vakuum, och vi påverkar varandra. Jag blir också påverkad av andra, men jag har ändå alltid försökt att bara skriva om min egen syn på saker och ting, så att det inte ska bli skvallrigt och "lågt". Jag tycker att jag i stort har lyckats med det och att jag inte förtjänar att bli tolkad som f*n läser Bibeln.
Avslutningsvis. Jag vet inte vem som började prata om det som har kommit fram i det här inlägget och som jag fick reda på idag. Alltså talar jag inte till någon speciell person, för jag vet inte vem den personen är. Så om du känner dig utpekad eller mobbad så är det inte menat så. Jag ville bara berätta om något tråkigt som hände mig idag och som gjorde mig ledsen. För det här är MIN blogg. Jag är utlämnande. Men det betyder inte att jag vill att andra ska prata strunt om mitt liv och det jag skriver. Det är tråkigt att veta att någon (några?!) läser min blogg med kritiska ögon. Jag vill inte behöva byta kostym på min blogg och min personlighet för att du säger att den har en fläck. Fläcken sitter på dina glasögon, så snälla, byt dem. Mikael och jag är lyckliga. Jag älskar honom mer för varje dag. Jag ser också klarare för varje dag, så det är inte blindhet som kärleken baseras på. Om jag nu måste förklara allting...


P.S. Jag är medveten om att jag i det här blogginlägget verkar i affekt, kanske inte är logisk hela tiden på grund av mina känslor, framförallt tvekar jag om jag har gått över nån osynlig gräns. Men jag är ju ledsen. Och det är även sånt jag vill bjuda på här. Osminkad verklighet, med glimten i ögat. Glimten kommer tillbaka såsmåningom, i ett annat inlägg. Thou shalt not conquer.

5 kommentarer:

Monica sa...

1. Jag vet inte hur man skulle kunna tolka din blogg på det sätt som Person 1 i kedjan tydligen gjorde. (Personen i fråga läste nog inte alla ord i inlägget.)
2. Att du är så öppenhjärtlig och ärlig gör det roligt att läsa här. Jag läser inte så många bloggar, men din läser jag för att det är kul ibland, sorgligt ibland och inspirerande för det allra mesta. Jag säger också hej lite här i kommentarerna då och då för att inte "smyga" omkring.
3. Skvaller i eller utanför bloggosfären är inte speciellt positivt. Gränsen mellan vad som är upplysning/allmänt intresse och skvaller/förtal är ibland hårfin. När jag för ett par år sedan blev gratulerad till graviditeten (som var bekräftad av någon som hört från någon som hört från någon) blev jag så ledsen just för att jag vid den tiden bara var väldigt överviktig och tyckte att det var suuuperjobbigt. Som sagt. Gränsen kan vara hårfin...

Tack och hej!

Anja Olergård sa...

Tack Monnah! Heeeeeeeemskt det där med Grattis till graviditeten.

Rob & Ellen sa...

Du har all rätt i världen att skriva vad du vill. Det är inte du som har gjort fel. INGEN har någon som helst rättighet att lägga sig i andras liv (utom möjligtvis mycket nära människor som kan tala i fortrolighet direkt med personen, when moved upon by the etc etc). Var inte ledsen för att andra är idioter. Så, det var rakt på sak men sådan är jag också - det är inget släktdrag att skämmas över så länge man inte tar det en ursäkt för att säga allt man tänker som kan såra andra. What you see is what you get, take it or leave it. Jag ska skicka dig en historia om skvaller som jag ger dig all rätt att publicera på bloggen om du vill.
STOR KRAM!
/gås-systern (alltså vatten som rinner av som...meditera en stund över dig själv och den bilden)

Stina sa...

Jag förstår att du blev ledsen. Och om det är till någon tröst så tycker jag att du (och följaktligen då också Mikael) verkar superkloka.

AL/Scandinavian Christmas sa...

Så tråkigt att bli sårad och så tråkigt att bli feltolkad. Har funderat mycket på bloggetikett och gränsen för privatliv etc. på min kant också.

Är det inte lite så att är man med i leken får man leken tåla? Du har ju en blogg utan lösenord vilket innebär att den inte är privat, oavsett om det du förmedlar varit en privat upplevelse eller inte. Att det dras slutsatser från det du skriver är ju inte fel i sig, även om jag håller med Monica om att mer taktfullhet och sunt förnuft inte vore så dumt.

Men några puckon får man räkna med, som min pappa så finkänsligt uttrycker det.

Hoppas det känns bättre vid det här laget!