Äktenskap går faktiskt utför. Det är deras egen riktning, om de inte bearbetas av någon motkraft. Det har jag märkt de senaste par veckorna, när jag har upptäckt mig själv med att vissa stunder knappt vara förälskad alls. Blev först helt livrädd när jag märkte det, men sen insåg jag att jag måste ha kommit till nån sån där berömd platå, som saker ofta utvecklas i. Första gången Mikael satt vid datorn och jag låg i soffan hade jag nästan dåligt samvete över att vi inte umgicks hela tiden vi var tillsammans, men nu är det inget man höjer på ögonbrynen åt, särskilt inte med en man som jobbar hemma. Så visst vänjer man sig vid saker. Vi har ju varit sambo i ett år nu, och gifta. Och visst går den där sjukliga nyförälskelsen över. Kroppen skulle nog inte tåla att det pirrade i magen jämt. Det är äktenskapets riktning.
Men det enda alternativet till nykär är inte "inte kär alls", så som många i media verkar ta det -- "Ojdå, jag älskar inte honom huvudlöst varje sekund, då är det nog dags att dra vidare och skaffa ett kärleksbarn med nästa man. För honom pirrar det när jag träffar!" Nej, det finns olika sorters kär -- nykär, mittemellankär, gammalkär. Typ.
Hur som helst. Mikael har också märkt att det har förändrats mellan oss, och han tyckte att vi pratade för lite. Det gjorde vi nog. Jag insåg att jag hade en lista med prioriteter i mitt liv (gå till kyrkan, få middag på bordet, tvätta lakanen innan det börjar lukta djurpark), men "äktenskapet" stod inte ens på listan. Pinsamt! Hur kan jag som är så smart vara så dum. Så jag började anstränga mig mer för att hälla lim på vårt äktenskap -- prata, kramas, längta efter honom -- och det tog bara ett par små, små ansträngningar så är jag lika kär igen. Att mota bort äktenskapets egen fallande riktning kräver inte många knop, eller decibel, eller vad man nu mäter i. Det är det fina med kärleken.
Men kruxet är att man måste ha nåt mothugg till äktenskapets eget sönderfall. Nån medveten tanke om att man fortfarande vill allt det där man lovade på bröllopsdagen. En medveten kram eller en kyss med nyborstade tänder är allt som krävs, tror jag. Eller en komplimang, gärna på en lapp, eller att man kommer ihåg att klippa med ögonfransarna och le med hela ansiktet när han kommer hem. Och för all del, låta honom ta av sig jackan och ställa ner väskan innan man ska kramas, fast det är tråkigt att vänta.
Tur att jag är så vis. Har varit gift i ett år... Ni andra firar väl allt från 15-årig till 40-årig bröllopsdag i faggorna. Men jag har ju sagt att jag tycker en massa, vare sig jag begriper eller inte. Och det här börjar jag begripa :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar