Kommunikation. Blaha :)

Mikael och jag har försökt prata med varandra i tre dar. Det är inte så illa som det låter, dock! Vi började en äktenskapskurs med några andra par i församlingen i söndags. Kurs å kurs, man ska läsa ett tal från en apostel om ett visst ämne, tänka på det under två veckor och diskutera med sin man/hustru hur man kan tillämpa den principen för att skapa sig ett bättre äktenskap, och sen träffas och gemensamt gå igenom principen, och fika :) Vårt äktenskap är ingalunda i kris, men vi är bägge smärtsamt medvetna om att det kan gå åt skogen ändå. Så vi vill verkligen investera allt vi har i vårt förhållande och inte missa några viktiga signaler.

Första talet i boken handlar om enighet, och det har jag följdaktligen tänkt extra på. Mikael sa vid nåt tillfälle att han (nuförtiden) inte läser min blogg för han vill ha reda på mina tankar från mig, inte från Internet, och jag har tänkt på att det här med kommunikation måste vara kittet som håller alla de andra äktenskapbrickorna samman. Och vi har som sagt kommit till en ny punkt i äktenskapet, den punkten när nyförälskelsen inte längre räcker för att ensamt styra äktenskapet åt rätt håll. Det är som sista backen på Flumeride. Även efter backen (=nyförälskelsen) åkter man framåt ett tag på plan "mark", men till slut tar det stopp. Och då behöver man nån sorts makapär för att föra fram båten. Eller motor. Och nu har vi kommit dit att vi måste hjälpa till lite själva, i alla fall vissa dagar.

Så vi har försökt prata med varandra i tre dar. Det har varit synnerligen dåliga tre dar på många andra vis, bland annat att jag har mått jättedåligt och att Mikael har varit superupptagen och kommit hem efter fantastiskt långa dagar, jättetrött. Så ingen av oss har orkat vara sitt bästa jag och vi har återfallit i gamla ovanor. Jag talar som om han ser in i min hjärna, och han blir irriterad om jag inte säger vad jag menar.

Efter tre dars talträning (och ett helt liv före det, antar jag!) inser vi att vi är olika, att vi har svagheter bägge två och att båda måste arbeta med sig själva, och dessutom ge den andre inte bara en chans extra, utan alla extra chanser i hela världen.

Det var nån som sa nåt om att "när det gäller äktenskap ska man hålla ögonen vidöppna före, och halvslutna efter". Man ska bara titta på sin man med: Vad-du-är-vacker-och-underbar-glasögonen. (Fast det hindrar inte att man kan påpeka vänligt att diskmaskinen behöver plockas ur igen...)

Det bästa är fortfarande Rebeckas uttryck: "När jag är arg på Richard är han alltid så ful". Jag tänker ofta på det och försöker minnas att när Mikael är "ful" är det oftast mitt fel.

Optikern har glasögon för det med. De kallas kärlek, kort och gott. Kostar inget, förutom hela hjärtat.