Jag vet inte om jag är en risktagare. När jag leker den där leken när man ska ta sig runt ett hus och inte får bli sedd om man rör sig annat än om man håller handen på en husknut, ja, när jag leker den leken är jag en grym risktagare. Däremot tar jag inte risker med till exempel mat, särskilt restaurangmat. Det är därför som jag fortfarande inte ens har smakat på sushi -- om det är äckligt (risken finns för den har jag överlagt i mitt sinne) så har man slösat pengar, och måste dessutom ändå äta något efteråt. Och att köpa nåt minipack sushi på ICA för lite pengar är inte heller smart, för tänk om det inte är lika gott som "riktig" sushi, då har man kanske slösat bort lite pengar och fått dålig erfarenhet av något som hade varit godare om man la ner mer pengar. En risktagare kan nog av nautren inte täka efter så mycket som jag.
Mamma däremot är en riktig risktagare. Hon gör ofta nya recept när de får gäster. Äpplepajen som går under namnet Yamagushi till exempel, är en sån rätt. De nya rätterna får ofta namnet efter den som åt det med oss för första gången. Jag skulle aldrig våga bjuda på nåt obeprövat. Kanske det inte har med risktagandebenägenhet att göra utan med självkänsla -- morsan bryr sig nog inte så mycket om ifall det blir lyckat eller inte för hon tar inte på sig det, tar det inte personligt. Hon verkade bjuda på nya rätter varenda dag förra veckan när H&M åt hos dem, och jag & M också nån gång.
Syrran tar fler risker än jag. Flyttar till Italien blott 18 år gammal. Utan jobb eller sysselsättning. Och sen vidare runt i Europa.Vågar gifta sig med Rob fort som ögat, medan jag funderar på gode Mikael i evigheter innan jag vågar fatta ett beslut. Provar kläder och vrider och vänder mig i provrummet, medan hon tar en blick på plagget på galgen och bestämmer sig. Ibland ringer jag till och med Ellen för att hon ska hjälpa mig att bestämma mig för något som jag inte orkar tänka igenom ordentligt. Det kanske är brist på hjärnkapacitet, som jag ju lider av nuförtiden, men allt går inte att skylla på det.
Vad har jag tagit för risker i livet? Jag flyttade till Schweiz. Men det satt hårt inne. Jag ville men när det blev verklighet blev jag rädd. Fast jag gjorde det ju såklart! Gick på mission. Det var väl inte så mycket av en risk eftersom ens dagliga verksamhet var rätt utstakad, men jag tycker ändå inte om att göra sånt som jag inte vet nåt om. Gillar att planera, kontrollera, organisera. Flyttade till Stockholm. Men då hade jag ju redan Mikael. Inte ett jättestort leap of faith. Har väl klippt av mig håret ett par gånger, men aldrig färgat det lila. Tog hål i öronen som 24-åring. Wow. Djärvt. Edgy...
Så, då har vi väl kommit fram till att jag är en fegis. Är spontan med det oviktiga, men överlagd med resten. Ingen risktagare.
Jag tror jag borde öva mig under veckan som kommer att vara riktigt spontan. Göra nåt som är helt olikt mig. Öppna mig, slänga ut fegheten med fötterna före. Se en film som jag tror att jag inte kommer att gilla och ha öppna ögon (no pun intended). Bjuda på nåt som jag inte vet hur det smakar, bildligt eller bokstavligt. Kanske berätta nåt här som jag egentligen inte vågar?
Måhända kan M och jag få oss lite sushi i helgen. Som kronan på verket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar