DHL ringde mig idag och ville förvarna mig om att det skulle bli kontantbetalning på tull och moms på en sändning från USA. Det var den ena av mina tre bokklubbspaket det gällde. 1645:- skulle det bli. Jag fick lite hicka. Det kändes som en ofantlig summa. Men men, hon nämnde nån siffra, $233, som jag kände igen, så jag antog att det var rätt. Och den här sändningen var större än nånsin förut, så jag övertalade mig att det var så det låg till. La på så småningom.
Kollade mail, svarade på nån undersökning, hann med en snabbvisit på Facebook. Hade nåt som gnagde. 1645:-! Det brukar väl inte vara mer än typ 100:-? Eller 300:-? Räknade i huvudet. Om värdet är 1000:- och jag får 300:- i avgift (om det var så det brukade vara när jag jämt beställde till bokklubben i Borås), och hon sa nåt om 3000:-, så var det bara ca 645:- off. Skrev ett mail till Johan, läste lite på dn. Gnag, gnag. Om varje bok var värd 200:- så skulle 1645:- delat på 13 böcker innebära att tull och moms var mer än 50% av värdet. Det kunde inte stämma. Jag ringde tillbaka.
Det visade sig att Deseret Book hade skrivit $233, men inte som totalsumma, utan per bok. AHA! Ny avgift blev 131:- ist f 1645:-. Sicken röta att jag inte bara gick med på det första budet utan tänkte efter!!! Rättare sagt kände efter, för när jag tänkte så blev jag bara förvirrad och osäker.
Mindes också mina översättningsdagar. Det bästa var ju när mamma var den som granskade, för då förde jag in hennes rättelser själv, och kunde lära mig av misstagen och hennes längre erfarenhet. Hon granskade mig noggrannare än hon hade gjort om det var nån annans översättning och alltså kunde jag se saker man kunde göra bättre, inte bara om något faktiskt var fel. I 9 fall av 10 hade jag själv reagerat för det som hon sen rättade, men hade inte tänkt på att reaktionen var ett utropstecken att jag skulle ändra det jag nyss hade skrivit. Vi har ofta ett sånt dugligt undermedvetet, att även om vårt medvetna inte hänger med än, så gör vårt undermedvetna det, och säger till oss.
Dessutom läste jag igår på en författarblogg (har glömt vilken) om en författare som brukade starta med en eller ett par huvudpersner och deras egenskaper, men sen börja skriva utan en riktig plan. Hon sa att efter 50-100 sidor hade hon lärt känna personerna så väl att hon kunde räkna ut hur de skulle agera och reagera. Men hennes undermedvetna hade skapat karaktärerna och historien tidigare än hon själv var medveten om, men hon var bra på att låta dem komma upp till ytan i sinom tid.
Och för länge sen på Oprah såg jag hur de talade om incest och sexuella övergrepp på barn. Istället för att varna för fula gubbar (ofta är det ju faktiskt inte "fula gubbar" som är de farliga) ska man läsa barnet att våga lita på sin inre röst, och ge dem mod och styrka att följa den. När nåt inte känns bra ska de våga säga till. Men vi lär barn att tvingas gå emot sin känsla, t ex när läskiga gammelfaster Berta ska pussa och krama 2-åriga Ella fast hon åmar sig bort ifrån henne -- "Ge faster en kram!" När jag hade sett det programmet lade jag mig till med vanan att fråga barn om jag fick ge dem en kram, om det inte var tydligt att de själva ville hälsa/säga hejdå på det sättet.
Vad vill jag med denna litania? Jo, vi har alla en inre röst, som talar om både det ena och det andra för oss. Nu talar jag inte nödvändigtvis om nåt religiöst, utan om vår egen vilja, vårt undermedvetna, om den vi egentligen är när vi släpper alla måsten och borden och rädslor. Den allra viktigaste personen i hela världen är faktiskt jag själv, för utan mig kan jag inte vara någon särskild. Utan mig kan jag kanske inte hjälpa någon, inte uträtta något verkligt -- något som är unikt för mig och mina talanger -- och jag kan inte leva utan bara existera. Den där rösten borde vara ens bästa vän, ens närmaste förtrogna, ens bästa varningslampa och hejaklack.
Skruva upp volymen vettja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar