Tyckte det var en bra idé att klippa några kvistar från buskarna på framsidan och sätta i finvasen. Underbart med midnattsluft på benen och barfota. Klippte några stycken och kände mig jättenöjd. Men sen när jag stod med dem över vasken tänkte jag att det kanske var en bra idé att skaka dem lite, ifall det fanns nån tvestjärt. Whoa, det ramlade av säkert tio myror och jag gick snabbt ut och la kvistarna i busken igen. Sprutade hur mycket kökssprut som helst i vasken, tryckte död på dem som rörde sig, spolade kokhett vatten länge, dödade ett par till som var på golvet. La mig på soffan och försökte lugna mig. Nogger. Det gick sådär. Är inte rädd för dem som för getingar men tycker de är obehagliga om de har över huset. Gick upp vid midnatt för att ta piller och då sitter en ginormous spindel på golvet. Den dödade jag med Mikaels tunga trafikskolebok med hushållspapper på. Ställde mig på boken för säkerhets skull. Och såg en myra som gick på golvet. Då fick jag spel, tog fram den sladdlösa dammsugaren och dammsög köksgolvet minutiöst. Hallen också, och sen köket igen, vardagsrummet och köket en tredje gång. Jag jobbade på adrenalin så det gick helt ok men vet inte riktigt hur jag ska lugna mig nu. Tydligen är naturen inte steril och vacker, som blomsteraffären är. Ska bara ha växter som är köpta i fortsättningen. Var även nära att gå och plocka ängsblommor i slänten också. Fy bubblan för natur. Eller När snålheten bedrar visheten.
Ensam
När man är ensam hemma behöver man inte hålla tillbaka sina rapar. Det hade jag glömt bort. Lät som en byggjobbare nyss, eller vem som nu rapar ljudligast, och jag tror jag tycker mer om mig själv när jag försöker behålla mina kvinnliga attribut. Feminism har inget med rätten att rapa att göra, bara med hyfs.
Gammalt talesätt
Och på nåt sätt är jag nästan besatt av bilder på äldre personers kärlek. Ju längre kärleken varat, desto starkare har den blivit, inte för att tiden har gått, den vittrar snarare sönder, utan på grund av de investeringar som gjorts i kärleken under alla år. Sen tycker jag det ör väldigt gulligt med gamla nygifta också. Alla vill ha nån att älska. Hjärtat blir aldrig gammalt.
Så fint.
Sartorialist, Florence
Så bra!
I vanliga fall blir man inte glad för att man kanske har en sjukdom, men idag var jag hos neurologen och han ska skicka mig på ett ord som jag glömde men inte MR. Att han bara inte sa att det inte går att göra nåt åt huvudvärken utan föreslog en koll (som jag hade hoppats på!) känns som jättegoda nyheter. Han nämnde chiari, som har varit på tapeten nyligen i samband med ME. Och jag har ju ett wobble head, och naprapaten tyckte det var vajsing på nacken för jag fick domningar i vissa positioner. I värsta fall kan man operera. Det vill jag ju inte precis gärna, fast på samma gång känns det väldigt hoppfullt att det kan finnas något att göra åt saken.
Dessutom, när han frågade mig om jag har några andra sjukdomar, så kom jag inte riktigt på alla, jag var inte beredd på frågan, och jag sa i alla fall ME. Då svarade han väldigt sympatiskt/neutralt att när vi får klarhet i vad ME är kan vi (neurologer) göra nåt åt det, ungefär. Inte ME är hittepå. Så det blev jag också glad för, det är inte roligt att prata med nån om man vet att de inte tror att ens sjukdom finns. Så det var också en lättnad.
Kunde inte ha gått bättre på det hela taget. Och så körde min kusin mig dit och vi hade en jättetrevlig pratstund.
Vaknade dock för tidigt imorse men inte så tidigt att jag hann ta sömnpiller en gång till, utan jag har bara fått 5-6 timmars sömn, men det känns ändå som om jag kommer att överleva den här dagen.
Same same, and SAME!
Jag har inte läst ens en baskurs i spådom så jag vet dock inte vad det betyder.
Kanske betyder det kortare dagar, och det skäms jag inte för att gilla. Tycker det är så stressande att kl 02:30 så är det lite blekljust ute men man vet inte om solen går ner eller upp för det blir ingen skillnad mellan dem. Stressande för att man har så kort tid på sig att somna innan det blir ljust igen.
Jag är livrädd för mitt läkarbesök imorgon, det erkänner jag också villigt. För det första ör tiden kl 13.30 och det ör så tidigt att jag inte nånsin ens har vaknat så tidigt utan att må dåligt hela dagen efteråt. Men nu måste jag alltså redan vara duschad och påklädd och lite fönad (jag skrev verkligen fönad men plattan ändrade till rånad) i håret och kanske 1, 2 eller 3 sminkprodukter hinner kastas på. Tyvärr hade mitt nagellack börjat flagna, så jag fick ta bort det. Så kort ville jag inte klippa naglarna, så det flagnade försvann. Men jag måste vakna görtidigt, orka gå upp så fort jag vaknar, oftast tar det ca 4 timmar, sen åka bil, prata med min goa kusin som kör mig, sen försöka få in en botoxbehandling och ett neurologbesök på samma gång. Och vara klar i skallen. Få fram det jag vill fast min hjärna vid det laget är snömos. Mikael brukar ju vara med och guida, lägga till, titta på mig på sätt som betyder Den informationen räcker, och dra slutsatser som han märker att jag inte fattar och skriva ner dem. Jag är ju 48, borde våga gå till doktorn själv, men alla har inte handikappat att om de går upp för tidigt tappar de minnet. Då blir saken lite svårare. Och vad står på spel? Medicinering och undersökning som har oerhörd potential att hjälpa mig. Så nejdå, ingen press på att jag inte får tappa koncepterna förrän efteråt. Men å andra sidan så går det som det går och det är ju ingen idé att hetsa upp sig.
Han är i alla fall bra och kunnig, från Göteborg dessutom, det är ju lugnande bara att höra dialekten.
Jag ska inte säga saker om andra här, men om min man t ex åker till akuten med nån som brukar finnas hör i kommentarsfältet och hen är kvar över natten, då har man redan lite stress. Jag har själv haft ont i hjärtat i 5h och Mikael som tror att allt är reflux för det har han jobbat mycket med sa idag att jag skulle dricka grädde, och det hjälpte inte. Men nu har jag i alla fall normalt blodtryck och puls. Men nån som ligger på sös är inte helt normal i det avseendet, så ikväll ber vi lite extra för henne. Mikael ska gå upp om 2 1/2 h och jobba färdigt. Men min blogg, mina känslor, inte andras liv och hemligheter eller inte hemligheter utan bara deras historier. Pappa blev yr på kryssningen och fick åka rullstol när båtdoktorn sagt att det inte var stroke och nåt mer. Och så blir "nån annan" dålig precis efter det, man kan inte lita på nån. De kan trilla av pinnen vilken sekund som helst och det gör mig lite galen. För mig får bara 90-åringar som är mätta på livet lov att dö. Eller sjuka, då det är barmhärtigt om de får gå bort tidigare än vid 90. Inga barn, inga föräldrar, inga syskon får dö. Jag tål det inte. Och dö ska hon garangerat. Mikael också. Men inte idag. Det var inget fel, så då ska de bara hitta medicin som funkar.
Och jag är inte rädd för att dö. Jag tror det blir en trevlig överraskning för den som går hädan, och att man omges av släktingar och andra som gått före. Så den som dör är det inte precis synd om, mer än att hen kanske ville se sina barnbarn födas och växa upp och gifta sig. Det är ju alltid de som är kvar som det är jobbigt för. Jag vill inte lämna Mikael, vare sig för hans skull eller min. Men det kommer att ske. Hjärtekrossande. Men om ingen dör nu så är det ok. Tack!!
Härlig midsommar!
Blir glad över alla fina sommarklänningar, alla fina kransar, en trudelutt på klarinett som nån satte in av sin pappa. Känner mig så nöjd med dagen, trots att jag bara varit hemma. Men det borde jag vara nöjd med vid det här laget, och det är jag också. På ett sätt.
Mikael hade letat efter kylklampar (vi har nog inga) och då hade nåt från nedersta lådan ramlat ur i botten på skåpet så man kunde inte stänga lådan. Det tog jag som en utmaning och fiskade fram en skärbräda och en ask spritspåsar. Men sen hade jag hjärtklappning och var så tung och matt i musklerna som om jag hade sprungit ett långlopp. Hur kan man efter snart 25 år inte ha lärt sig än att man inte är som friska?
Nej, förresten, jag har ju börjat mitt nya liv där jag inte ska klaga så mycket och inte trycka ner mig själv. Om jag hade haft exakt samma problem i 25 år hade jag nog lärt mig att undvika det, men det har ju ändrat sig hela tiden. Så jag hinner inte anpassa mig. Men jag anstränger mig, och mina försök räknas. Så.
Kommer ihåg en midsommar för kanske 15 år sen när vi var i Slottsskogen. En kompis såg ett barn som grät och uppenbarligen hade kommit bort från sina föräldrar. Han frågade mig om jag inte kunde hjälpa barnet, men jag ville inte säga att om jag gör det så blir jag så trött så jag måste åka hem. Och jag hade inte förrän efteråt en tanke på att killar inte kan ta främmande barn vid handen i folksamlingar. Men alla visste då att jag var sjuk, så varför skämdes jag över att det skulle komma fram vad jag inte klarade? Sen spelade de andra kubb och jag tackade nej och satt och såg på. Det förklarade jag inte heller. Ingen kommer att fatta hur kubb kan vara en för häftig aktivitet. Särskilt inte om jag inte berättar det! Och sen när vi lekte nån lek mitt i natten med tre saker där två skulle vara sanna och en lögn, så var jag så trött att jag inte kunde komma på tre saker, för när jag hade kommit på två, så glömde jag den första när jag började tänka på den tredje. Så när jag sa mina tre så märkte jag att jag hade kopierat en sak som nån annan sa så alla fattade att den inte var sann. Det sa jag inte heller nåt om. Att jag behövde ett papper att skriva på. Och när de jag sov hos vaknade nästa morgon och jag vaknade efter dem, så kände jag mig dum och hoppades att de inte skulle tycka att jag var en lat sjusovare.
Det är inte konstigt att jag tycker jag är värdelös om det är så här jag har pratat till mig själv i alla år. Nu ska det bli ändring.
I söndags var det en som talade om att vi ofta inte är räddast för det vi inte kan utan för vår egen styrka. Vem vågar säga Jag är smart! Jag är vacker! Jag är betydelsefull!
JAG!
(Och eftersom jag inte riktigt vågar än, så måste jag göra ett skämt av det och tillägga Fet är fri, sådär lagom självdistanserat. Men snart så!)
Jag inser att det här nya att inte klaga på mig själv är väldigt svårt att stå för. Jag tror att jag tycker att jag har gått bakåt i min utveckling, att det här att inte klanka ner på sig själv inte var ett problem förut, men nu är det det. I en ålder när man snarare brukar hjälpa sina barn eller barnbarn med de problemen.
Men så tänker jag på J som bröt benet. Först kunde han inte gå mer än några meter och lånade min rullstol i mataffären. Sen blev han starkare i armarna och orkade gå mer på kryckorna, sen läkte benet och han kunde börja använda det. Men ingen tycker ju att ett brutet ben är att gå bakåt i sin gångutveckling. Och om nån har brutit nacken och måste lära sig allting från början så tycker man inte att det var svagt av dem att behöva lära sig svälja, prata och gå igen, som om de var bebisar. Man tycker ju snarare att de visar en fantastisk styrka som orkar försöka igen och igen.
Apropå det så hade mamma jagat Johannes runt köksön och bytt håll och allt sånt. Det är väl den roligaste leken som finns, jag minns den själv från när jag var liten. Han har ju, som barn, outsinlig energi och när farmor till slut fick säga att hon inte orkade mer förstod han inte konceptet inte orka mer. Man måste nog ha sån energi som barn har för att orka lära sig så mycket om sig själva och om världen som de gör. Det är faktiskt ganska märkvärdigt hur fort de går från absolut noll. Jag såg förresten en video på när tvillingtjejerna var bebisar och deras morfar sjunger för dem på varsitt knä på italienska, att de är "belle bimbe" (vackra flickor), och Bella tjurar lite och Beth säger bakom kameran till vad jag skulle tro var 6-månadersflickorna: You're on camera, Bella, no whining! Jag var imponerad över hur hon alltid talade till barnen som om de förstod mer än vad jag trodde att de gjorde. Hon sa att de skulle share innan de hade börjat krypa. Jag sa ju massa saker till Vanna som hon säkert inte begrep, men kanske förstår både människor och djur mer än vi tror. Om vi förväntar oss mer av dem, så lever de upp till förväntningarna.
Eftersom vi har gångvägen utanför vårt hus så hör vi många som talar till sina hundar nu när fönster och dörrar ofta är öppna. En del låter riktigt hätska, som om de föraktar sin hund och är vansinnigt arga, fast det är första gången de säger ifrån. Att vara bestämd är inte samma sak som att vara arg. Att låta på rösten som om man hatar nån, hur kan det lära någon något? Mitt hjärta brister för de barn och hundar som "fostras" med den rösten.
Och kanske också för de som likt mig själv talar till sig själva med snäll röst men säger dumma saker som att de är dåliga för att de inte är dugliga.
O come sono bella bimba :-)
Annorlunda syn
Jag såg en snutt på Law & Order och en fransk dam i 70-årsåldern hade blivit våldtagen i sin ungdom. Hon beskrev att hon var singel, förlovad... och jag tänkte att singel betyder inte ogift längre utan inte i ett förhållande. Men vilka förhållanden räknas för att man inte ska vara singel? Det finns ju många sorter nuförtiden, så att fb t o m har hittat på frasen It's complicated för dem som inte vet om de är singel eller ihop med nån. Om nu fb kom på det, det kanske man redan sa före fb.
Jag har inte varit en sån som ens har hånglat med killar utan att vi i alla fall trodde att vi var förälskade i varandra och ville bli ihop. Jag har också varit socialt efterbliven och rädd för förhållanden. Jag har känt på mig att det kan bli så jobbigt och ledsamt och fel och har skjutit upp saken rätt länge för att slippa problemen. Ville heller inte bli ihop med nån bara för att ha nån att vara ihop med, eller för att nån var snygg men man gillade dem inte så mycket. Jag vågar vara själv, även om jag inte vågade gå till bamba själv. Och idag har Mikael bara varit hemma tio minuter, fem på kvällen och då skrev han ut protokoll och sen fem minuter till innan han somnade i tv-fåtöljen vid 10. Men jag har inga problem med att vara ensam, kan roa mig själv hur lätt som helst. Det känns skönt och som en lättnad, eftersom jag inte orkar träffa vänner och så, och om det var outhärdligt för mig att vara ensam och om Mikael inte räckte för att täcka mina sociala behov så skulle jag ju vara olycklig. Jag är snarare stressad och skulle vilja ha fler timmar om dagen (för saker jag behöver göra ensam). Men nu är jag ju som jag är och även om jag fick fler timmar så skulle det inte hjälpa om jag inte också fick mer energi. Så vi lämnar det så.
De hade i alla fall stylat den franska damen precis som man tror att en fransk 75-åring ska se ut, graciös, högt huvud, örhängen, fin uppsatt frisyr. Hon inspirerade mig.
Och vet ni vad, jag har förresten två goda nyheter. Igår var jag med kometen i centrum och köpte pioner, hämtade paket och köpte en Nogger. Det var sånt underbart väder och naturen luktade så gott och det är så skönt med varm luft mot huden så jag blev lite hög, men trött. Men det egentliga felet var inte mest trötthet, för jag går numera rätt så långsamt, utan att jag gick lite för långt. Och det var inne på Coop, för plötsligt ville jag gå bort till bröden och leta efter källarfranska som de inte hade och den omvägen var vad som knäckte mig. Och det var också då jag inte kom ihåg att känna efter om jag hade energi till den goda idén. Glassen kan man ju gå till rätt vid kassorna men brödet är en promenad. Men att jag går så långsamt nu att jag inte blir andfådd i affärer är ett jätteframsteg! Jag gör mycket oftare pauser, stannar upp och vilar, kommer ihåg att känna efter.
Också ett framsteg är att jag öppnade mig hjärta och istället för att vara nervös för att jag inte har varit bland folk på ett halvår, förutom vårdfolk, och har helt tappat vanan att småprata, så litade jag på att min magkänsla skulle kunna konversera med folk även om min hjärna inte skulle kunna det. Och so what om några i centrum tycker jag är ett ufo för att jag inte kan småprata så bra, vad gör det. Så jag pratade mer och var mer vänlig än på länge. Jag vill ju att folk som pratar med mig ska bli glada efteråt, som den snälla damen bredvid vårt bord på nån finlandakryssning. Hon påverkar mig än, för att hon var så go. Och jag vill vara sån, som får folk att må bra och vara lyckliga, kanske bara en liten stund. Det tog slut lite mer för varje affär, så på Coop sa jag nog bara tack detsamma när hon sa Trevlig kväll, men då får man betänka att mitt armband ramlade av på samma gång och jag hade redan lett och varit trevlig på två ställen före det.
Pionerna är helt fantastiska. Doftar ljuuuuuuuvlivt och är så stora som en boxares handflata. Hela blomman är som en smocka, på ett bra sätt. Min dröm är att byta ut de där mestadels döda rosbuskarna mot en pionhäck. Men vi vill inte lägga pengar på nåt vi inte kommer att kunna hålla liv i. För undersöka vad som växer frodigt utan inblandning :-)
Jag vill!
Goda råd
Mikael tog anteckningar i kyrkan i söndags. Det var ett speciellt möte, där de 11-17-åriga unga kvinnorna höll tal och sjöng. Det är meningen att jag ska hjälpa till, men jag är så dålig att jag inte brukar klara mer än att be för folk eller så. Men jag var ju väldigt intresserad av deras tal.
Organisationen Unga kvinnor har 8 värderingar och nån talade om alla, jag hade förberett ett kort tal om dygd som mamma läste upp. Förresten sa jag till Mikael för inte så längesen att jag saknar att hålla tal i kyrkan (vi har inga betalda präster utan medlemmarna turas om) och ibland får man vara försiktig med vad man önskar sig :-)
Men Mikael löste anteckningar från talen och det var helt otroligt vilka fina erfarenheter de berättade om och vilken kunskap de har som jag förstår kommer att hjälpa dem många gånger igenom vad jag tyckte var mitt livs svåraste tid. Man vill vara så vuxen, men man är inte det, man vill vara sig själv och inte bara göra som andra säger till en, men man har ingen aning om vem man är, och det kan vara svårt att känna sitt värde. Särskilt om man fäster sitt värde, som jag gjorde, efter hur populär man var hos killarna i kyrkan. Jag var ju inte det i den åldern och det har tyvärr format mycket av mina självtvivel. Jag var en röst ifrån att bli klassens lucia i högstadiet (killarna röstade visst på mig och tjejerna på en blond tjej) och de få killar jag hade i klassen i gymnasiet gillade mig alltid, samma på universitetet, fast då hade jag slutat bry mig så mycket. Och om jag typ satt vid ett ungdomsbord på någon äldre släktings bröllopsmiddag, blev de lätt betuttade i mig. Men man är så känslig som tonåring för vad andra tycker, och det är en väldigt bra idé att ge dem stark kunskap om att de är värdefulla, Guds döttrar och att de blir starkare och gladare när de väljer rätt och är sanna mot sig själva.
En av ledarna, Mary, sa att man inte kan lyfta nån om man trycker ner sig själv. Det talade väldigt mycket till mig, fast det kanske var avsett för tonåringarna. Men man ska aldrig vara färdig med lärandet. Jag känner ju verkligen helt ärligt att jag är så mycket tveksammare inför mitt värde som sjuk, både som person för att så mycket av det som definierade mig och gav mig självförtroende är borta, men också att jag lever så ojämställt med Mikael och ofta kan känna att det är orättvist gentemot honom att jag verkligen inte tar hand om min hälft. Så jag vet teoretiskt sett att bebisar, som faktiskt inte duger nåt till annat än att sova, skrika och bajsa, ändå har ett oändligt värde, så att vi inte behöver skaffa vårt värde genom att vara bra på saker, ens att vara bra på att vara snäll, utan att vi redan har vårt värde med oss när vi kommer hit. Det tänker jag komma ihåg mer.
Och en tjej sa att när vi saknar tro på någon princip så kan det hjälpa att vi skaffar oss kunskap. För då kommer vi att få en större grund att stå på och får lättare att tro. Och med det här med mitt värde så var jag på Pinterest härom kvällen och hade tydligen klickat på några citat för plötsligt kom det massa citat i flödet, och jag kände ju att det var kloka och bra saker i citaten, som jag höll med om, och då hjälpte det min tro på mitt värde när jag ökade min kunskap om mitt värde.
Och jag inser att jag ska sluta prata här om hur värdelös jag är, för det är inte sant. Om det vore en annan person skulle jag bli jättearg för att hon talade så om sig själv. Jag borde ha kommit längre när jag är 48 år, men sjukdomen har stulit mitt självförtroende, så jag måste lära om vad mitt värde kommer ifrån, för även om jag har sagt teoretiskt att vi har det med oss, så har jag förut fäst mitt värde vid att jag ska vara intelligent, vitsig, charmerande, snygg och smal, duktig på massa saker, modig att ge mig på vad som helst för jag klarar allt, för att jag är så smart. Och nu när inget av det stämmer måste jag kämpa för att tro att mitt värde är lika stort nu som det var när jag "förtjänade" det. Att folk älskar mig fast jag inte orkar träffa dem. Allt sånt.
Så jag har bestämt mig för att det inte är modigt att öppna upp så mycket om hur svag jag känner mig. Det är fegt, för det är det enkla. Det riktigt modiga är att prata om mig själv så jag skulle prata om mig om jag var nån annan, nån jag beundrade. För om jag trycker ner mig själv kan jag inte lyfta någon annan. Och det är mycket viktigare för mig att lyfta någon annan ön att trycka ner mig själv. Så nu är det slut med det! Basta!
Visst är det ju så att det förpliktigar, att skriva det såhär. Så jag ska verkligen försöka sluta prata om hur värdelös jag är. Vem vill läsa det? Och som Mikael sa, det är ju inte ens sant!
Så nu ska jag låtsas att jag är stolt och glad över att vara jag, att jag är nöjd med vad jag gör, att jag mår bra, är lycklig, har mycket att vara tacksam för och mycket att ge. Vissa saker behöver jag inte alls låtsas, men jag tänker låtsas tills jag kan säga att jag tror på allihopa, och du med!
Min enkla åsikt
Jag hoppar gärna till slutsatser, men det är ju varken ett hopp eller ens minimalt skutt till slutsatsen att om man är så fullkomligt bäng att man fäller sexistiska kommentarer till fängelsepersonalen så är det ju nåt fel på snubben. Och om han inte kan låta bli att vara sliskig i det läget så är jag så säker som man kan vara utan att veta nåt om saken. Killen är skyldig. Frun är rätt bakom om hon aldrig har märkt det. Om nu inte Aftonbladet rent ut bara hittar på.
Apropå det sa jag till Mikael att det värsta som kan hända är inte att han dör. Det är om polisen kommer hem hit och hittar tusentals pornografiska bilder och videor av barn och han döms för pedofili, ja, alltså brott i verkligheten eller vad man kallar det, inte bara bilder utan personliga övergrepp på barn, inte bilder. Tala om att inte kunna tro på en enda av sina tankar och känslor nånsin mer, om det händer. Kanske därför Frostenson försvarar Arnauld så starkt. Hela hennes världsbild skulle rasa om han är skyldig och då är hon inte kapabel att välja mjölk, än mindre bedöma folkå.
Jag är rätt hård i det jag säger, men egentligen är det ju såklart synd om henne. Skillnaden är att om min man blev dömd för massa sexuella brott skulle jag inte tro att polisen eller gamla servitriser var ute efter hämnd. Jag tror ju verrrrrrrrrkligen inte nåt sånt om min man, men jag tror ju att om polisen och åklagarmyndigheten har bevis i flera fall så är det nog man själv som inte har fattat saken rätt. Fruktansvärt hur som helst.
Så till alla hustrur vars män är dömda för nåt, de var nog skickliga manipulatörer hela tiden. Jag beklagar er sorg.
Allvar???
P.S. Det var superenkelt att hitta. Finns Remisser under Journaltjänster. Men inga remisser inlagda.
Dagens bollsinne
Men ikväll gjorde jag nåt så snyggt, som jag hade önskat att nån hade fått se. Jag tittade på soffbordet och memorerade var de två tidningarna låg som åker mellan sängen och soffan varje dag och aldrig hinner bli lästa (visserligen bara Vi i villa och Hemköps tidning där jag nästan aldrig gillar recepten), samt plattan, telefonen och den lilla flaskan med ögondroppar. De andra låg platt, den stod upp och är som en sån där mininagellacksflaska, så rätt liten. Men minnet för var sakerna stod försvinner rätt fort när man släcker ljuset, så jag trevade lite, kände flaskan men fick inte grepp om den utan putte snarare ner den. Och sträckte blixtsnabbtut handen och fångade den! I mörkret! Det var väl nästan rekord! Jag känner mig så nöjd!
Men hur mår mina fotogetter?
Snöskottarna har dödat en rosbuske, den som satt längst hitåt, för de har kört med maskin rätt över insidan av hörnet där det satt en rosbuske. Om ni fattar vad insidan av hörnet betyder. De har liksom genat när de borde kört i rät vinkel. Och vi kan inte beskära rosor och jag har provat två somrar att rensa ogräs, ca 3 tufsar i taget bara, men får sån pulsstegring av att böja mig ner att det faktiskt inte går. Och vi bor ju i lägenhet för att slippa sköta trädgård. Men bor man på bottenplan utan trappa/trapphus så har man lite gräs. Så många somrar som Mikael har klippt de två stora gräsmattorna/slänterna som kommunen säger är föreningens och föreningen säger är kommunens. Nu har han slutat. Förra året tror jag två äldre damer i grannhuset bad honom att göra det ändå, för att deras utsikt blir så mycket finare. Han fick en krukväxt för besväret, som jag såklart tog kål på trots bästa välvilja, och sen behövde man inte klippa nåt mer den sommaren, inget växte ju. Det var väl en av få fördelar med förra sommaren :-)
Jag drömde en sån fantastiskt spännande dröm inatt om nån som försökte skada och sen döda Mikael och jag minns hur jag tänkte i drömmen Det här är så bra att jag måste komma ihåg det och skriva en bok. När jag tänker på det nu skakar jag bara på huvudet, för det var rubbat och konstigt och töntigt och inte alls särskilt spännande. Men tydligen kan man nattetid njuta litterärt av nåt som är mer Läckberg än Nobelpris. Jag ska sluta kritisera folklig litteratur. Jag läste både Dan Brown och Camilla Läckberg på bröllopsresan för 10 år sen. Mikael var psykolog härom dagen när jag var alldeles slut men hade svårt att varva ner, så han tvingade mig att blunda medan vi pratade om minnen från våra resor. På detaljnivå, vad vi åt, hur det luktade, lät, hur stränderna var osv. Och då kom jag ihåg att jag minsann läste romaner av folket till ackompanjemang av Medelhavet. Så jag måste sluta tuppa upp mig så om litteratur. Jag kan ju knappt läsa nån bok. Men vad underbart det vore om jag kunde åka till Italien med Mikael med resväskan full av böcker och orka ligga i en solstol vid stranden och läsa mellan baden. På senaste semesterresan gick jag bara till middagen, rättare sagt blev körd på vespa för det var uppförsbacke mellan rummet och restaurangen och kullerstenar och inte ens Mikael orkade putta mig uppför den backen i rullstolen, och flöt i poolen några gånger, och efter halva veckan var jag helt förstörd och grät på sängen för jag mådde så dåligt och åt så mycket Treo comp att jag blev som han på julafton, arapapa-arapapia. Så jag ser inga fler semestrar i min sån där spåkula. Vill dock gärna åka och bada i närområdet i sommar, kanske i sjön vid vår favoritrestaurang Sundby gård och kanske också på handikappbadet vid ME-kliniken. Och så vill jag äta mat i naturen, och det har vi mycket av på kort avstånd så det borde jag klara.
P.S. Jag drömde också om Johans tvillingar. Förutom att varje gång jag drömmer om dem har de inte två par tvillingar utan sex par, och jag kan inte hålla ordning på dem i mitten och är så bekymrad över att de tror att jag inte bryr mig om dem när jag inte vet vad de heter. Har man inte problem så skaffar man sig.
Är det tryckknappar???
Heja återbruk
Vem vann?
Glad :-)
Idag har dropparna inte gjort ont, Mikael tog bort stygnen utan problem och jag fick rejält svar från kirurgen med precis all information och ett handskrivet tillägg "benign och helt borttagen". Det är annat än breven från vc som aldrig ger några resultat utan bara säger att allt är bra oavsett om det är det eller inte. Och att jag själv sett på 1177 att det inte är det.
Fast nu såg Mikael en ny grej som han inte kände igen sen förr, men nu får det vara nog. Det är ju inte statistiskt särskilt troligt att jag för fem år sen opererar bort tre grejer som inte var nåt, nu en till som inte heller var nåt, och på den korta tiden sen när läkaren kollade på hela min kropp med förstoringslampa har jag fått nåt som är malignt. Det är så otroligt att jag ens vägrar tro det. Så om jag inte ser nåt väldigt skumt, och en skum grej har jag lärt mig att känna igen nu och det är nåt som gamla får, Mikael har också haft en, och det är ju skönt att om man ser nåt så kan jag delvis avgöra själv hur skum den är.
Så glad för den fina vården jag fått på tre kliniker på Erstaterassen. Hade de en allmänläkare där skulle jag lista mig fort som ögat. De skulle visst öppna vårdcentral på Ersta sjukhus och i nuläget är jag beredd att göra vad som helst. Men att åka en timme i bil är stor skillnad mkt att åka 10 minuter i bil. Och att kunna ta mig dit själv med Marve om det kniper. Jag ska aldrig bli skjutsad mer eller ta kometen, jag fick så hemskt ont i benen av förra gången och ändå fick jag gånghjälp, gick jättelångsamt och tog flera pauser. Jag blir ju sämre och nu har jag väl kommit dit att jag måste sätta stopp för även löjligt korta promenader. Jag låter ju bli att gå och kissa hemma om jag var tvungen att göra nåt oväntat som klippa av en nagel eller så.
Ibland har jag tänkt att vi skulle flytta till nåt svindyrt område och gå till deras vårdcentral, för rika människor tar ingen skit. Men rika människor går inte till vårdcentralen, de går till företagshälsovården och sen specialist. Så jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Och om min vc ändå inte tänker ge mig hemsjukvård ens om jag blir 100% sängbunden dvs inte ens kan gå upp och kissa, utan bara om jag behöver vård 2ggr i månaden, då har jag ingen anledning att stanna här. Men om jag blir så dålig att jag inte kan gå upp ens på toa men måste träffa läkare en gång om året, då är det ju bättre att ha hen fem minuter bort? Jag kanske får prata med Sköndal om detta. För det tar minst en maxkoncentrerad halvtimme bara att skriva ut mina recept. Och ändå är det i princip aldrig nån som gjort rätt på alla. Den senaste kom närmast, han glömde bara EJ BYTE på stilnoct och skrev 2 och 3 uttag på flera grejer så allt inte tar slut på samma gång. Jag hatar det. Jag vill ha fyra uttag av allt, tre månader i taget, och så räknar jag ut alla mina vid behov-mediciner och får dem lagom till samma tremånadersperiod. Annars får jag beställa hem medicin var och varannan vecka. De måste göra det möjligt för patienten att klara av att hålla ordning på vilka som snart är slut och man behöver nytt recept, respektive vilka som är slut i burken men finns fler uttag. Jag har 24 mediciner men tar bara kanske 20 dagligen, kanske 19. Men fattar ni vilket heltidsjobb det är när de inte skriver 4 uttag på tre månader. Då blir det ett år av pussel i stort sett varje vecka, hämta paket, få det levererat hem med kylväska osv osv. För att inte tala om alla dessa paket som Mikael får gå till återvinningen med. Jag funderar på om vi ska köpa några dynlådor till verandan och ha kassar med återvinning i dem och sen sittplats ovanpå.
Jag undrar om jag ska ta med mig Mikael och prata med den duktigaste distriktssköterskan och se vad de egentligen gör. Om hon t ex kan besöka mig och jag har en lista på mediciner som jag tagit varje dag i åratal, kanske det räcker att sköterskan ser mig hemma och läkaren skriver ut det på vc. Om man kan få nån att skriva rätt.
Jag kan se igen. Min geleiga nattdroppning gick väldigt bra idag. Har konstigt nog inte haft några amöbor på säkert en timme. Men nu kom de igen. Jaja.
Så allt är bra. Mikael slits fortfarande mellan jobb, skola, Civil, folk, sjuk mamma, sjuk fru, barn han bryr sig om, praktiken, uppgifterna i kyrkan, att vårt äktenskap inte får bli en lång räcka blodtagningar som enda dejt. Och när han får feber blir jag panikslagen. Idag kan det vara vädret, men hans socker är inte riktigt tillbaka till normalt, särskilt inte om han har feber, då brukar ju diabetesen betyda högt socker men om det är feber kan han inte läsa sin kropp. Så glad att han har den där mätaren. Men han har ju inte råd att vara sjuk. Råd och råd, tid alltså.
Jag orkade laga middag idag. Steka hamburgare. Kan det bli enklare. Mikael har suttit ner en kvart idag, när han betalade en räkning och åt middag. Han är också skör, kan också bli sjuk, skadad, vad som helst. Han har redan flera sjukdomar. Han måste ha lite mindre press på sig. Men han behöver i alla fall inte bekymra sig över att hans fru inte älskar honom, för det gör hon ju!!!!!
Alperna!!!
Men nej, de tyckte en familjesemester i Österrike var viktigare och till slut förlåt jag dem för det var en väldigt trevlig och kul semester och kanske den sista med hela familjen innan jag började jobba på somrarna. Och med tanke på min sociala omognad i 14-årsåldern var risken noll att jag skulle hitta min blivande man bland hundratals andra tonåringar, men det fattade jag förrän efteråt.
Mina föräldrar har varit bra på att ge oss vad vi behöver snarare än vad vi vill ha. Och efteråt har man insett hur rätt de hade. Resan till St Gilgen nära Salzburg var fantastisk och där vi bodde såg ut ungefär som på bilden.
Men sen bodde jag ju i Basel också. Det var för mycket stad för att ha såna hör hus, men påsken jag tillbringade på ett berg var ungefär också så här. En lite enklare stuga, men ändå. Längtar verkligen efter både Schweiz och Österrike. Jag vill åka till så många platser!!!!!!
