Måndagsbuketten

Jag har tre rosa pioner hemma. En är som en pingisbord fortfarande, de andra är som banderoller men fortfarande inte helt utslagna. De dricker rejält, och luktar ända in i sovrummet. Men ni ska få ett finare.foto än vad jag kan ta, må så vara att jag har haft det här förr. Pioner får man ju bara passa på med, när de.finns!

Förresten hade jag en kompis pappa som analyserade folks ansikten och personlighet och sa vilken blomma man var. Om mig sa han pion, och eftersom jag inte visste mycket om blommor då, var väl 18 kanske, så började jag läsa på. Hans anledning var att de är stora, vackra, luktar gott -- det vill säga de skäms inte för sig utan vill liksom gärna hjälpa till, med sig själva, att försköna, få saker att lukta gott eller lite mera bildligt "bli bra". Sen minns jag absolut ät inget mer. Rent estetiskt är pioner i alla fall en av mina favoritblommor, ihop med trädgårdsrosor, ranunkler och såklart nejlikor.

Nån som vet nåt om pioner?

Vad jag har

Det kan ju ha varit så att jag har varit tjurig i över veckan p g a avgiftningshuvudvärk.

Men den sjuke har bara en önskan osv.

Men alla de människor i världen som önskar sig vad jag har? Ett tak som inte läcker in, väggar som inte ramlar när det blåser (eller när ett vildsvin vill springa rakt igenom huset). Jag har vatten inne, som inte måste kokas före matlagning, och som det finns så mycket av att vi faktiskt slänger lite av det ibland, om vi inte orkar dricka ur.

Sen har jag mina favoritgrejer, apparaterna. Spis, ugn, mikro, fläkt, diskmaskin, handfat, tvättmaskin, torktumlare, dusch med reglerbar värme och bra vattentryck. Inget mögel. Man kan ha öppet här och var utan att få in kackerlackor, ormar, getingar, råttor. Vi har inga mördarsniglar. Inga myror. Knappt mer än nån enda liten spindel.

Inte att förglömma, vi har kyl, frys, skafferi. Vi har så mycket mat att vi knappt orkar laga den. Och om Mikael skärper sig lite så brukar det finnas fler saker än fläskytterfile dessutom.

Jag har dessutom två ögon, två öron, två händer, två visserligen svaga armar. Men jag behöver inte klä på mig med fötterna. Jag har en mun och en någotsånär välfungerande hjärna. Jag har skelett, hjärta, lungor, tarmar, körtlar, njurar, lever, blodådror, fettdepåer som gör att när alla andra har svält ihjäl blir jag den smartaste kvar och blir drottning.

Jag har en man som har seglat den sämsta, kallaste, regnigaste  juliveckan i mannaminne. Saker blev aldrig torra, sa han. Å, fy, jag är så nippertippig och avskyr att vara blöt. I mitt hus har man det förresten jättebra när det regnar. Regnar aldrig in, fryser knappt heller. Är det sol däremot så måste man öppna överallt och låta fläkten gå. Och lösa det där med flygfäna som vill in.

När jag bygger ett hus så ska det vara av betong, nåt rum i källaren i alla fall, så jag kan sova skönt.

Sa jag att jag älskar min dusch. På sommaren när fönstret är öppet känns det som att man är vid medelhavet och duschar, 25 grader ute, ställer sig på uteplatsen i handduk, nästan torr. Å, det är ljuvligt!!

Jag älskar faktiskt mina mediciner också. Vill inte behöva dem, men om det nu är så som det är, så är jag glad att de finns.

Mest av allt är jag glad för vykortet från Åland i fredags. Han skrev att han älskar mig. Får jag säga det? Det var i alla fall veckans trevligaste ögonblick. Och nästa fem, när jag läste om och om igen.

Tänk vad många människor som skulle ge allt de har för att någon skulle älska dem. Och det har jag. Fast jag önskar mig två saker i livet, Rituximab och Mikael. Det ena kanske inte funkar och den andra kanske dör. Men just de två. Vi får se. Just nu har jag hälften av mina drömmar. Inte illa!

Veckans måndagsbukett, en fredag natt

Eller är den gammal? Jag tycker i alla fall att den är det grymmaste superlativ jag inte kan komma på. Må så vara hänt om jag satt in den förr.

Och så tänkte jag att "det grymmaste superlativ jag inte kan komma på" blir lurigt på Google translate för Carla, men hon dog tidigare i år. Från frisk till död på en eller två månader. Man vet aldrig. Fast detta var inte meningen att bli ett begravningsblommeinlägg, eller nåt sorgligt. Man kan ju tänka kärleksfullt på nån som gått bort utan att allt blir svart. Fast det är lätt för mig att säga. Såg igår på Mordet tror jag det hette. En ung tjej i Alingsås blev mördad av sin sambo. Mamman sa att hon aldrig mer blir sig själv igen, hon är alltid numera den som förlorat ett barn. Och att jag kan tänka kärleksfullt och inte sorgligt (längre) på Carla, beror väl på att hon "bara" var en vän, inte mitt barn, för att hänvisa till mamman i programmet. Men döden förändrar en, även om man som jag tror på ett liv efter döden, ett liv där äktenskapet ingåtts för tid och evighet, inte tills döden skiljer oss åt, och där familjer kan vara tillsammans för evigt. Men det betyder inte att man inte sörjer. Det betyder kanske att bortom sorgen och den smärtsamma saknaden bor en tro på att ses igen, som gör att man överlever. "Nåt gick nog sönder i oss alla när Rob dog." Trots att jag behövt ringa ambulansen för att min man inte andades, så är det inget mot när Rob dog, och tiden därefter. Men nåt har gått sönder i oss, vi tror inte längre att det händer inte mig. Jag undrar snarare om idag är dagen då det händer mig.

Fast idag luktar det Mikael bredvid mig igen, jag kan röra honom, höra honom andas och ... får man säga snarka? Så idag är inte den dagen.

Jag tycker i alla fall att det är väldigt synd om dem, seglarna. En dag regnade det från morgon till kväll och hela natten också. Då vill i alla fall jag inte sitta på en båt. Och så, goda medborgare från Sveriges framsida, brukar vädret inte vara här. Här regnar det nån timme eller två, inte en månad eller två! Men otur med vädret, och visserligen lite mer otur som jag inte behöver dra upp här, är väl ändå en rätt angenäm otur, i det stora hela. Otur i kärlek kan vara riktigt eländigt, särskilt om man hann gifta sig först. Och otur med döden är inte nåt jag står på kö för. Otur när jag tänker har jag, mest hela tiden, men den oturen är jag turlig att ha. I sammanhanget. Så, foten i kläm? Jajamensan!

P.S. Säg Jag älskar dig till nån eller så många du bara orkar imorgon. Det är dagens läxa i livets skola. Jag är dock inte rektor där, men jag har sett vissa steg i studieplanen. 

Och jag älskar dig, som hänger här, som ser mig, kanske uppskattar mig och ofta bekräftar mig. Buketten är till dig!

Huvudrapport

Eftersom mitt huvudonda inte är migrän, bara känns som migrän, så visste jag att rörelse inte skulle förvärra det, så jag duschade och tog kometen till hemköp. Tänkte svulla när Mikael är borta, och för att det är synd om mig som har så ont.

Det gick sådär. Jag upptäckte en spik i däcket, sen blev jag bokstavligen genomsvettig av ansträngningen (varför duschar man först, behövs ju alltid göras om när man har gjort nåt), fast jag träffade min faster och några andra jag känner, och fick tre kramar på en kväll!, vinglade av utmattning, så det var bra att jag hade en vagn (nja, vad det nu heter) att stödja mig på, och så köpte jag pioner till mig själv! Och nu ligger jag i sängen och försöker sluta svettas och få såpass kraft i benen att jag orkar gå och mikra min middag. Jag har fortfarande huvudvärk, men ute på äventyret märkte jag inte det. Så summa summarum tummen upp!

Imorgon siktar jag på att laga mat igen. Kyckling på italienska ska det bli, med aubergine och tomatsås, färsk pasta och massa parmesan. Jag önskar verkligen att jag orkade laga middag lite oftare. Fast när man orkar varje dag är det inte särskilt kul. Men jag vill gärna ha lax och färskpotatis också. Kanske kan göra det på söndag. Fast nu har jag ju en utflykt att hämta mig från också.

Mest av allt är jag glad att jag inte fick punka på det där däcket, för givetvis hade jag glömt mobilen hemma. Inte roligt att rulla hem det schabraket! Det hade jag nog fått städsla pappa till. Men som sagt, så skönt att det gick bra!

Förresten har jag köpt duschtvål och schampo för 10:- styck. Vågade inte titta på innehållsförteckningen. Men Barnängen låter så förföriskt friskt. Så vi säger att det bara är naturliga ingredienser.

Förresten hade jag tänkt köpa kinamat idag, men jag är så allergisk just nu att jag inte vågade mig på ris. Synd. Vem tål inte ris liksom?! Och hur knäppt är det att tåla godis men inte jordgubbar?

Nu har svetten torkat in. Dags att gå och äta. Förresten tror jag att jag har glömt att äta idag. Lite sent för frukost halv nio. Vi kallar det kvällsmat så blir alla nöjda. Hejhej.

Sommarväder

Dagens skämt: Sandaler. Haha.

Stackars folk i mitt liv som seglar denna veckan istället för förra.

Vilken dag

Igår kunde jag vara ur sängen mer än dagarna innan. Det kändes som att ha varit inlåst och nu fick jag komma ut. Eller i alla fall så långt som till köket. Jag lagade till och med mat! Fast jag råkade rycka till och en tesked paprika hamnade överallt. Men jag hade bara lite ont i skulderbladet och lite ont i huvudet. Ja, så pass lite att medicinerna hjälpte.

Men så har vi då idag. Legat i sängen med dubbla naproxen. Värmde rester. Treo comp. Fast kodein motverkar botox, och jag tog för bara två dar sen, tror jag det var. Och det är bara onsdag. Kan inte använda en hel veckas medicin på tre dagar. Men jag var tvungen. Huvudet sprängs. Och jag är jättesur. Orkar bara inte vara käck och glad när det gör så ont. Men jag är jätteglad för att jag är ensam hemma, faktiskt. Kan ligga i sängen hela tiden utan att känna att jag borde gå upp. Och det är tyst.

Men som alltid, imorgon är en annan dag.

Dagarna i Italien

Var aldrig vaken på frukost. Vaknade ibland i tid till lunch, som slutade 14.00, men för det mesta inte, respektive att jag visserligen var vaken men inte orkade gå ur sängen. Ibland tog Mikael med mat från restaurangen, ibland hade han köpt saker i byarna på sina vespautflykter. Jag satt gärna på vår stora uteplats och kände den varma luften fläkta och försökte se mig mätt på havet. Det gick inte.

Sen la jag mig igen. Om jag orkade körde Mikael (eller mamma, en gång) mig i rullstol till poolen för ett dopp. Jag låg och flöt och hade tidernas bästa liv. Kroppen kändes smal och frisk, nästan i alla fall! Ibland blev det en längre tur, ibland bara ett kortare dopp. Sen hem och duscha. Inte för att det precis luktade klor. Det var jag väldigt glad för! Sen påklädning och vespan till restaurangen för kvällens buffé. Jag satt nog upp en timme varje kväll, och efter typ fyra dagar började det inte gå längre, så jag tog en treo precis innan och blev hög och pigg av koffeinet. Och så hämtade de mat till mig, snällisarna. Jag hade inte alltid med mig telefonen, för det var bara wifi utanför receptionen. Men på ett sätt var det skönt att slippa. Mikael packade inte ens upp datorn på hela veckan (lite u-land var de nog, när rummen inte ens har uttag för sladdat nät). Nån dag gick vi och pratade med mamma i hennes rum, sen spelade vi kanske eller kanske inte spel, jag minns inte. På söndagen hade vi en liten gudstjänst i vårt kök. Ifall vi sjöng, så sjöng vi tyst. Jag minns inte det heller. Det jag minns är att jag berättade om en insikt jag fått tidigare på dagen när jag satt och åt på uteplatsen. Det stod ett träd där, och löven riste och grenarna rörde sig i vinden. Så var det en stor gren som var stendöd. Den rörde sig inte. Jag undrade lite varför? Griper inte vinden tag i den också? Men tydligen inte. Då tänkte jag på oss människor. Vi är som grenar på trädet. Det fladdrar, susar och rör sig i våra liv, antingen på sätt vi är glada för, eller på sätt som vi upplever som olyckliga och/eller prövningar. Men motsatsen till liv är inte ett olyckligt liv. Motsatsen till liv är död, när man inte rör sig åt nåt håll, inget sus i säven, inget man blir rörd och berörd av. Så så länge det rör sig kring oss, så har Gud gett oss kraften att känna liv. När vi är döda är det slut på att lära sig, uppleva och utvecklas, i alla fall på det sätt som vi ser här. Prövningar och välsignelser är bägge rörelse, de är inte varandras motsats, utan det är den döda grenen som är motsatsen; det döda rörs inte av nåt. Fast jag lyckades förklara det lite mer kortfattat än nu. Jag är trött. Har haft mycket ont idag. Och nu är det verkligen natt, eller morgon, så jag säger som lille söte Oscar, som alltid vinkar och säger Bye!

Skönaste bruden

Från facebookprojektet Humans of New York, som jag äääääälskar och rekommenderar å det grövsta!

"Put me on the Internet! Even on The Google!!"

Måndagsbuketten

Grr

Var och fick botox igår. Jag behöver göra karens igen, eller vad det heter. Jag får inte ta triptaner på en månad. Hej juli! Hade tagit det 51% av de 72 dagarna sen förra gången. Jag har inte snålat alls, eftersom det har varit 140-årskalas, USA-besök och italienresa. Jag har bara tagit vad jag behövt för att hämta mig från en grej och vila, om möjligt, inför nästa. Man kan ju inte vila med migrän. Och när jag tar så pass mycket triptaner börjar de generera en egen huvudvärk som blir migrän.

Kruxet är tvåfaldigt. Dels ska man ta medicin så fort man känner av ett anfall. Dels fungerar triptanerna bättre ju tidigare i anfallet man tar dem, och dels behöver man ta mindre medicin totalt sett under ett anfall om man stoppar det med en gång snarare än har det kvar i några dagar.

Men kruxet nummer två är alltså att jag inte får ta så mycket triptan, eftersom jag får migrän av dem. Och nu ska jag alltså avgiftas igen i en månad. Jag är inte jätteglad. Som nu den senaste perioden tog jag triptan när jag behövde det, för att jag antingen verkligen måste få vila eller måste göra något. För det kostar energi att ha migrän. En dag med migrän är helt förlorad när det gäller att vila. Migrändagen går åt till att stå ut med smärtan. Och ju sämre jag sover, desto mer migrän får jag. Och om jag mår dåligt sover jag för lite. Så detta hänger ihop och jag kommer liksom inte ut. Är som en katt inne i en torktumlare eller nåt.

Så det passar sådär bra att Mikael ska segla i juli. Jag vet att världen inte kretsar kring min axel, men jag vet också med mig att jag behöver en styrka större än min egen när jag har det jobbigt fysiskt. I vanliga fall kramar jag Mikael tills det känns bättre. Gud är bra, men han är inte lika påtaglig som Mikael. Får träna mig på att känna Gud så nära mig.

Sen har jag haft ont i höger skulderblad i några veckor, och jag trodde att det var en inflammation för att jag läste padda i sängen mer än vanligt, kanske i fel ställning, när vi kom hem till wifi. Han har smörjt med typ voltarensalva och jag har ätit antiinflammatoriska varje dag faktiskt, men igår var det riktigt illa. Visserligen hade jag varit i stan på botox, och sen i kyrkan på underbar konsert. Och suttit bara på en vanlig stol. Och jag vet att ilska inte är en kristen egenskap, men jag är heligt vred på vem/vilka det nu är som har förstört min stol som kyrkan köpte in för 10 000:- till mig för att jag ska kunna komma till kyrkan. Sitta på en vanlig stol gör jag inte igen. Mådde ok när jag vaknade imorse, och ok så länge jag låg i sängen, men sen har skulderbladet skruvat upp volymen och jag blev lite knäpp av smärta bara av att hålla gaffeln och äta.

Dessutom har jag fått fibroknä. Av att sitta på en stol i en timme. Det har hänt några gånger förr vid överansträngning att jag får så ont på en punkt i knät att jag inte kan böja benet för att sätta mig på toa, och inte kan stödja på benet. Riktiga skrik är inblandade, inga försiktiga Aj... Första gången det hände gick jag till vc och läkaren tryckte på olika ställen i knät, och jag skrek och fontängrät och kallsvettades. Folk i väntrummet precis utanför såg livrädda ut när jag kom ut. Men sen var jag hos min me-läkare och han sa att det är typiskt fibromyalgi. Så då behövde jag inte tro att det var nåt farligt, som blodpropp, och inte heller att jag skulle behöva gå på kryckor i flera veckor för att läka det, för det är ingen skada, bara nåt som överreagerar. Men det gör ändå göront när jag ska sätta mig på toa. Jag har knep för att ta mig upp ur soffan. Men nu måste jag hålla mig så stilla det bara går i flera dar tills detta är borta. Jag har ju så mycket fladdrande omkring att ta av...

Men låter det som att jag orkar med att ha migrän en månad utan att ta triptaner? Det är inte så att jag måste avstå från allt, men att inte ta triptan när jag har migrän utan treo eller naproxen, är som att hälla en hink vatten på nåt som brinner. Att ta en triptan är som att ta fram brandslangen. Migrän är ju inte bara smärta, så smärtstillande hjälper inte fullt ut. Triptaner fixar det där med blodådror i huvudet så att orsaken till smärtan försvinner, snarare än att smärtan bara lindras. Jag blir också ofta deppig när jag har migrän. Har läst nåt om dopamin och/eller serotonin och migrän, nåt jag glömt nu. Och nåt med depression och inflammation. Jag bockar av allt sånt. Och så är det. Och depressiva känslor hjälper ju inte smärtstillande på heller, mer än att man möjligtvis blir på bättre humör om det inte gör fullt lika ont.

Skit, skit, skit. Det är mycket nu. Men om en dag går, och sen en dag till, så är det kanske augusti till slut. Om jag kan bada då kanske allt är förlåtet. Kanske!

Och jag borde ha varit glad över konserten igår, och det är jag! Man kan inte berätta om en konsert, men jag hade tre favoritnummer som jag går tillbaka i tankarna till. Jättefint. Mycket duktiga sångare och musiker.

SMHI hade rätt

Jag brukar ju inte direkt lita på SMHI. Det går bara inte att spå väder särskilt bra. Men det där om särskilt höga temperaturer blev visst sant. Följande bildbevis bifogas:

Temperatur inne i sovrummet.

Temperatur ute, i solen. Fast den var faktiskt 42 innan jag gick och hämtade telefonen.

Och nu när jag har vaknat kommer vanna och vill ligga kropp mot kropp. Å, så mysigt...

På kurs med Kurt

Visst finns det nåt gammalt uttryck som lyder På kurs med Kurt?

Mikael körde ju vespa i byarna i Kalabrien mestadels ensam och tyckte det hade varit bekvämare om han kunde italienska. En kväll kom han och visade hur han hade försökt säga bröd, och så gjorde han rörelser för att blanda deg i bunke, knåda, forma, in i ugnen. Pane, sa jag. Och det hade han nog kunnat hitta på själv om han tänkte på det franska pain. Han är lite sugen på att lära sig mer.

Jag har aldrig lärt mig italienska officiellt, men kan motsvarande som om jag hade varit en dålig elev i gymnasieitalienskan. Det blir ju lättare när italienska är mitt fjärde romanska språk (efter franska, spanska, latin) och jag dessutom arbetat ett år med portugiser och har bott i Schweiz där italienska är ett officiellt språk, samt att jag suger i mig det språket som en skohaholmslimpa som doppas i en mugg varm oboy. Har varit i Italien kanske en dryg månad, sammanlagt, och klarar mig ok. Men det skulle vara skönt att fylla lite luckor, som att kunna oregelbundna verb i alla personer, inte bara vissa. Och om ordförrådet var bättre än hjärta och smärta, som jag lärt mig av Eros Rammazotti (stavar han så?) och hon Laura Pausini. Ord som glömma, tårar, jag kommer aldrig, sitter rätt bra. Men det klarar man sig sådär med i Italien. Skulle vilja vara kvick i huvudet igen och gå en förberedande universitetskurs i italienska, där man läser in gymnasiet på en termin eller om det är ett år. Tror jag skulle bli tokig på att börja långsamt från början med far ror och mor syr.

Mikael, sa jag redan det, är sugen på att lära sig lite. Och på en halv sekund drog jag igång med en lista på saker jag vill lära mig och gå på kurs i. Sy kläder, mönsterkonstruktion. Måla. Tapetsera möbler. Hemmafixarkurser på typ Bauhaus. Tvärflöjt kanske, eller mera blockflöjt. Kör såklart. Olika körer, nån mer klassisk och nån med sväng. Sånglektioner. Nya word och excel, släktforskning. Scrappa, göra kort, tillverka smycken, använda symaskinen i korttillverkningen. Paketinslagning. Matlagning, gärna det italienska köket, men också gamla klassiker, kanske laga sig igenom Morbergs underbara kokbok med några vänner. Och alla pratar om att springa. Jag gillade det inte så mycket, eller typ avskydde det, när jag var frisk. Men att cykla älskar jag, och åka skidor. Nu är vi borta från kurserna märker jag. Gymnastik för gamla tanter vore kul, om nån äntligen kunde lära mig volter. Isdans. Kan inte ens åka bakåt av egen fart. Ta körkort såklart. Köpa en Segway och åka den överallt i byn. Kurser. Riktigt avancerad engelska, eller egentligen vill jag ju doktorera. Men jag vill gärna gå skrivarkurser också och få ur mig några av de böcker som vilar inom mig. Kanske vill lära mig om växter, typ hur och när beskär man sina rosbuskar? Och inredning. Jag vill lära mig stilarna tidsmässigt och också läsa idé- och lärdomshistoria och arkitektur och konsthistoria och koppla samman dessa perioder i litteraturen till nåt jag kan se som en helhet. Lära mig baka bröd, jag kan bara lite. Gå med i en filmklubb, en bokklubb eller två, en diskussionsklubb. Få manikyr och pedikyr, pimpa mina kläder och skor. Jag kan visat inte hålla mig till kurserna.

Ge mig det där Rituximab, gärna på fredag, då ska jag ändå till stan.

Min kofta!!

Less is not more. Det känner ni igen vid det här laget. Min blogg hyllar det överflödande, voluminösa, rentav voluptuösa. Både bildligt och bokstavligt, fastän ordet inte finns i SAOL. Så nu tänker jag på alla koftor jag har hemma utan frills på. Det ska jag genast åtgärda. När jag blir frisk.

Världens häftigaste gardin

Ellos (!) har denna gardin med fototryck till salu. Passar perfekt i huset Mikael och jag, mest Mikael, ska bygga på tomten bredvid ridskolan här bakom. Det ska nämligen vara ett nybyggt och fullkomligt underhållsfritt hus som ska se ut som en herrgård inuti med breda fotlister och så. Och nej, vi ska såklart inte bygga nåt hus. Men om vi skulle det osv.

Italienresan, MAT

Kalabrien, ja. Vi bodde på ett hotell där frukost, lunch och middag ingick. Passar jättebra när man har ME, förutom att jag aldrig var vaken på frukost och bara orkade gå upp och äta lunch ett par gånger. Eftersom Mikael var ute på vespaäventyr i omgivningarna medan jag sov så köpte han ibland med sig mat till mig som jag satt på vår altan och åt, i den ljumma brisen med utsikt över havet. Ibland fick jag mat från restaurangen, som personalen hade satt gladpack på. Verkligen prima behandling!

Maten var god, men inte världsbäst. Hotellet var trestjärnigt, och det stämde väl på maten också. Sicilienmaten var bättre. Men det fanns inget att klaga på, tvärtom! Jag stönade nog av njutning vid varje måltid. Det fanns förutom vanliga salladsingredienser ett ofantligt bord med kallt småplock, röror, aubergine i ugn, rostade paprikor, friterade zucchini, ägghalvor, rostbiff, verkligen allt möjligt. Den milda, nästan söta cipolla rossa (rödlöken) som området är känd för hade en given plats. Sen fanns det varmrätter, en pasta, en risotto, en kött eller fisk med potatis i nån form. Och varje dag nån liten kaka till efterrätt, en dag en mjuk chokladkaka, en annan dag typ sockerkaka med äpplebitar.

Veckans chock var när vi fick en liten bit ljus kaka, såg ut som sockerkaka. Men så smakade den jättestarkt! Vi var inne på om det var anis, för lakritssmaken var så stark, men när vi kom hem igen påminde mig AL om att Kalabrien är känd för sin lakrits, och det måste ha varit det i kakan. Så skumt att äta nåt ljust, en kaka, som smakar lakrits. Det har jag aldrig gjort hemma. Behöver inte göra det igen om man säger så. Men det var nog det enda på hela veckan som inte var gott.

Jag är lite allergisk mot ris och åt inte risotto mer än som smakprov några dagar. Ellen, kännaren, sa dock att svamprisotton från första dagen var den godaste hon nånsin ätit.

En dag tog kocken bara mammas tallrik och sa nu ska jag bestämma. Hon blev rädd för pastan, men han gav henne en perfekt portion av absolut ingen pasta. Jag åt däremot pasta varenda dag. Och Mikael åt kött och grönsaker och röror varje dag. Det fanns nog för att tillfredsställa alla smakriktningar och dieter.

Jag hade läst på tripadvisor att deras lasagne skulle vara väldigt god. Så jag såg fram emot den varenda dag. Till slut kom den, PÅ LUNCHEN. Men Ellen bad kocken att lägga undan en portion åt mig, och på kvällen gick Mikael och hämtade den åt mig. Fantastisk service av alla inblandade!! Jag gick bara runt och valde mat de första dagarna. Sen blev jag trött på det stora urvalet och trött i benen, så de andra tog mat åt mig. Det var underbart att sitta och bli serverad och mina ben tackade dem. Jag drömmer fortfarande om maten där, så god, äkta, back to basic. Mina favoriter var pasta bolognese, såklart, och spaghetti med tomatsås. Lasagnen var inte lika god som jag hade förväntat mig. Ellen säger att man har mer mejeriprodukter i maten i norra Italien, och jag saknade nog det lite, nordbo som jag är, och egentligen allergisk mot tomater. Jag är inte heller förtjust i skaldjur, förutom räkor, så den fantastiska spaghettin med vongole (musslor) var lite bortkastad på mig. Jag förstod dock tillräckligt mycket för att inse att även den var mycket god. Spaghettin smakade hav!

Jag har tyvärr redan glömt vad kyparen hette. Det står säkert i min anteckningsbok, men jag orkar inte leta. Någon av oss har också kort på honom, men jag har inte fått tag på det än. Det är väl kanske annars inte lika roligt för er att se som för mig att visa... Vi hade också en ung servitris med fantastiskt, fascinerande, stort lockigt hår. De såg oerhört prydliga ut i svarta byxor och vit blus/skjorta. Och inte såg de ut att lida av kläderna i värmen. Italienare ska vara hetlevrade, men bevisligen är de också helcoola.

Det där med att åka rullstol var annars ingen strålande ide. Vi bodde längst ner, mot havet, och restaurangen och receptionen var längst bort, uppför backar där vissa var kullerstensbelagda. Så det blev hämtning på vespa till middagen de flesta dagarna. Coolt.

Min syrra tar förresten mycket allvarligt på sin pasta. Fota när hon äter vad nästan som att svära i kyrkan. Men hon har väldigt blåa ögon. Och fixade lasagne till mig.

Vi brukade sitta på den lilla altanen. Frisk luft och mycket mindre ljud var underbart. Sen har jag svårt att göra två saker på en gång, men de andra, mer begåvade, kunde både äta, samtala och titta på utsikten. Kyparen påpekade en kväll att solen skulle gå ner om tio minuter. Det var verkligen en syn! Vi nordbor är så vana vid långa solnedgångar, men här sjönk solen ner i havet på ett par få minuter. Det sista kunde man räkna till tre och så var den borta, sänkte sig synbart från en sekund till nästa. Folket på balkongen blev som tokiga på att fota, och jag tog kort på folket :)

Sjukt fri

Idag var Mikael och jag och hämtade en rullstol. Jag borde ha tagit tag i det länge, men nu hände det äntligen (när Mikael gjorde det). Kometen funkar ju bra på sitt sätt, men den stoppar man ju inte i bakluckan precis. Har velat ha en enkel rullstol som Mikael kan köra mig i och så att jag kan hänga med till Ica nån gång eller så. Eller om jag måste nånstans där det är för långt att gå från bilen. Hittills har jag bara tvingat mig och betalat för det efteråt i dåligt mående.

Efter sjukhuset var vi hos optikern och valde ut bågar till mig. Vi tog rullstolen. Att bli rullad ut från sjukhuset kändes normalt. Men att åka i rullstol inne i centrum? Jag tvekade en halv sekund, men jag hade redan så ont i benen av att gå in till sjukhuset att det inte var nåt att fundera på. Och efter optikern kände jag mig så glad. Jag brukar alltid vara duktig på att övertala mig själv och säga det är en så kort bit, jag klarar det, för att jag måste. Men jag får ju ont och blir dålig. Och nu känner jag mig inte så som jag brukar när jag har varit ute. Med rullstolens hjälp kan jag få ut mer av livet. Jag känner mig jätteglad. Visst, det är trist med rullstol, men för mig betyder den inte begränsningar och ofrihet, utan mer av det jag vill! Jag är glad.

Dagens glosord

Min gamla barndomsvän, eller ungdomsvän rättare sagt, S, rider. Hon satte in en bild på insta av en häst som skos. Sånt tycker jag är lite coolt, och så började jag tänka på glosor, och kom ihåg att städ heter anvil. Normalt är det svårt att minnas en glosa som man bara förstår en minimal del av innebörden på, men anvil har fastnat. Sa till S att man inte använder sina smedjeglosor särskilt ofta. Hon påminde mig om att jag säkert kunde hammer, och det har hon ju rätt i. Så började jag sjunga inuti huvudet I'd rather be a hammer than a snail. Jo, så trodde jag det var när jag var barn. Kunde inte ordet nail, men ordet snail. Är så fascinerad av barns inlärning av andra språk!

Detta slutar dock med att S lärde mig en ny glosa, och den var så bra att jag måste dela med mig av den här: hovslagare heter farrier. Så kul att lära mig nåt nytt!

Livets stora frågor

När det är 27,3 grader i sovrummet och man måste ha kläder på sig för att DHL ska komma med paket (fast det gjorde de inte!! Bu!). Då vill hunden, varm som en kamin, ligga klistrad på mig med hela sin kropp.

Är hon inte smart nog att känna att det är varmt och att jag är varmare än luften och dra slutsatsen att det blir svalare en halvmeter ifrån mig? Eller betyder fysisk närhet mer för henne än att inte bli varm? Eller är hon inte så varm? Hon flämtar inte. Men jag skulle vara varm med päls i 27 grader. Men så är jag en människa, ingen hund.

Såna frågor kan man fundera på hela natten men aldrig få svar på.

Hashtag Om hundar kunde prata.

Måndagsbuketten, trädgård

Rätt och fel

Någon person hade tydligen kastat en tegelsten i huvudet på strandmördaren i Sousse härom dagen och sålunda satt stopp för massakern. Givetvis kallar vi den mannen för hjälte.

Samma sak med passagerarna som störtade det sista planet i ingenstans på "nine eleven". Trots att de faktiskt mördade människor så var det bättre än alternativet.

Läste, visserligen bara rubriken, om en man som blivit frikänd för att ha mördat sin dotters pedofil. De flesta kommentarer hyllade honom (och rättsväsendet) som hjälte. Jag vågade inte läsa artikeln av rädsla för att hålla med.

Själv tycker jag nämligen som princip inte att man får döda eller egentligen ens skada någons pedofil. Men jag har väldigt starka åsikter om att rättsväsendet borde låsa in pedofilen och slänga bort nyckeln. Sen är jag inte heller säker på varför pingis och tv:tid har ersatt stenhuggning eller tvätteritjänst. Men det är en helt annan sak. Jag tycker att vi ska ha ett väldigt starkt rättsväsende som skyddar medborgarna.

Däremot tycker jag inte att vi ska ha en mäktig stat, eftersom staten i sig inte har som mål att skydda invånarna utan att förslava dem. (Jag vet, förslava har väl inte förekommit i offentliga texter på det här årtusendet. Men ändå.)

Jag tycker därför också inte om veckans mest omtalade domslut. Jag är självklart för lika rättigheter för alla människor (utom pedofiler faktiskt, men det är en känslomässig åsikt som jag inte står för i verkligheten, då faller nämligen alla andras jämlikhet också). Tycker det är hemskt att homosexuella par inte fått ärva varandra eller besluta om livsuppehållande åtgärder, som det var förut och i vissa av USA:s stater. Men jag tycker att man istället för att ändra betydelsen av äktenskap skulle ha nöjt sig med att ett gaybröllop juridiskt skulle leda till registrerat partnerskap. Sambolagen är ju å andra sidan inte lika tät som äktenskapsbalken, men en vigsel är ju också ett starkare åtagande än att flytta ihop. Jag säger bara Stieg Larsson.

Men min anledning att inte lyckligt svälja beslutet har faktiskt inget med ovanstående att göra. Att nio personer däremot får avgöra frågan och dessutom vara så oeniga det över huvud taget går med fem mot fyra (fast fem myror är fler än fyra elefanter, eller kanske just därför), det känns inte rätt. Om det nu är tal om att ändra konstitutionen, så skulle väl den lagändringen gjorts i det organ som ändrar grundlagar, dvs senaten. Många amerikaner tycker dessutom att dessa nio inte representerar folket (de är ju inte valda) utan staten (som ju utsett dem) och att frågan avgjorts på ett felaktigt sätt, med mindre makt till folket och mer till staten, fastän beslutet själv gav många invånare mer personlig frihet och jämlikhet.

Jag drar likheter mellan detta och mannen som mördade pedofilen. Folk tyckte att handlingen var rätt och då bryr man sig inte om att man inte har rätt att ta lagen i egna händer på det viset. Det är precis vad jag tycker i det här fallet.

Men jag tycker att rättsväsendet ska vara starkt, men inte staten. Staten har inte längre (särskilt som kyrka och stat är skilda) något med folks giftermål att göra. Någon kanske måste kontrollera så man inte gifter sig med sin syster eller av tvång, men annars kan vilka myndiga individer som helst få vigas. Under vattnet, i rymden, eller på klingon. Detta är fullkomligt självklart. Men om individer och stater börjar göra det som är rätt men på ett orättfärdigt sätt, då urholkas samhällets själva kärna och när ett tomt skal stöter på påfrestningar faller det samman.

Mitt sista exempel för dagen är Grekland. Hur kan en regering gå till val på att inte sänka fler pensioner eller a-kassor, på att inte göra några fler åtstramningar, när den regeringen inte har pengar att uppfylla vallöftena? Som det är nu lånar Grekland pengar av andra för landets dagliga verksamhet, och när ordet skuldsanering hörs i sammanhanget blir jag upprörd. Hur kan man få låna över sina tillgångar och utan säkerhet? Det är inte rätt när privatpersoner gör det och sen låter nån annan stå för kalaset i den personliga konkursen. Det är lika fel när stater gör det. Även om det är behjärtansvärt både att ge sina medborgare hög a-kassa och sina barn sommarsemester. Men att nåt är rätt innebär inte att man kan överse med att man når detta på ett orätt sätt. En del säger skit i det, resultatet blev ju bra.

Och jag blir ju rörd när jag tänker på dem som har diskriminerats bara för att de älskar lika. Vi säger ju hela tiden att vi gillar olika, och just det var ett spel med orden som kanske inte var så smakfullt. När jag sett fb flöda över av regnbågar i veckan har jag tänkt på de personer som bakom flaggan satt in en lycklig bild på sig och sin partner. Att verkligen se människan innebär i det här fallet att något skulle gjorts åt saken för länge sedan. Orättvisor skadar människor. Men jag är inte säker på att det som skett nu verkligen har varit en bra sak. I det korta loppet, väldigt bra för homosexuella. Och det behövde de. Men jag tycker inte saker har gått till som de borde. Civilisationer behöver följa sina egna regler för att överleva. Det låter som om jag ser för långt in i framtiden istället för att glädjas över nuet. Men jag tror inte på att göra rätt fel. Jag tror inte på lagligt fusk. Kanske är det heller inte så enkelt att avfärda vissa resonemang som jag gjort här.

Å andra sidan är jag en trögtänkande, migränig passionata. Det är inte för inte som ingen ber mig skriva ledare i tidningarna. Men på min egen blogg har jag rätt till min egen åsikt, och här får ni den med smör på, som man säger.