Tefillin (av tefillah, bön, på hebreiska och arameiska; tefillin är den arameiska pluralformen böner) är två svarta läderkapslar. Den ena fästes men hjälp av en läderrem på överarmen så att kapseln sitter på bicepsmuskeln, och pekar mot hjärtat, den andra ovanpå pannan så att den nedre kanten är i linje med hårfästet. I varje kapsel finns samma fyra stycken ur den judiska Torahn skriven för hand på pergament. På huvudkapseln är dessa skrivna på fyra separata pergamentbitar i varsitt läderfack. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Texten som står på pergamentrullarna läses som en del av bönerna vid morgongudsjänster. Det finns specifika böner från den judiska bönboken som bes i samband med att tefillin sätts på. I dessa ingår till exempel uppmaningarna att "binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon".
Genom min tro anser jag mig också ha blivit del av Guds förbundsfolk och känner därigenom samhörighet med judarna. Jag älskar deras hängivenhet och är inte bitter för att de dödade Jesus, som en del kristna. De fåtal som ville det kan inte få mig att tycka illa om ett helt folk. Som jag ser det så har de lika stor kärlek till Messias som jag, det är bara att de väntar på honom för första gången, och jag väntar på honom för andra gången.
Sen älskar jag hebreisk musik. Det finns inte mycket som påverkar mig som filmmusiken till Schindlers list, till exempel. Mamma och pappa har varit en del i Israel, i alla fall i sin ungdom, och jag har tittat på diabilder flera gånger. Har alltid velat åka dit själv. Och på familjesemestrarna har mamma och pappa emellanåt sjungit Hava Nagila och andra judiska "klassiker" för att fördriva tiden i bilen. Till skillnad från när de började sjunga gamla psalmer så uppskattade jag det hebreiska sångarvet långt mer än det svenskkristna (t ex "Det gäller att trängas, att tränga sig fram, annars går himlen förlorad". Vad är det för knäpp text???).
En av mina favoritböcker är en serie på tre om Jesu liv, The Kingdom and the Crown av Gerald Lund. Författaren sätter in händelserna ur Nya testamentet i ett judiskt perspektiv och Jesu handlingar kommer i ett nytt ljus när man förstår lite mer om de judiska högtiderna och deras betydelse. Eftersom Jesus själv var jude försökte han givetvis undervisa inifrån judendomen och använda dess egna symboler och betydelser för att lära ut den nya läran. (För övrigt trycktes min review av böckerna i Deseret Books tidning för ett tag sen.)
Hur som helst, vår före detta granne, Peter B****stein (jag är en ny människa och försöker låta bli att skriva om folk på min blogg, som jag inte fått lov av att omnämna), är rabbin och har figurerat i TV vid några tillfällen genom åren. Vi passar alltid på att titta. Jag känner till och med igen honom, hans röst och hans mannerisms, sen min barndom. Han måste ha gjort ett stort intryck på mig! För ett tag sen hittade jag honom på fejan och vi blev vänner. Tack vare det fick jag upp i min newsfeed att han hade taggats i ett foto. Jag antar att det är en omskärelseceremoni, men det framgår inte. Jag blir fylld av glädje när jag ser fotot. Människor som tar sin tro på allvar och som utövar den, är något jag älskar.
 |
| "Vår" rabbin längst till höger. |
Religion och politik är en potentiellt explosiv kombination, och jag har i detta inlägg inte tagit ställning för/mot något politiskt som har med Israel-/Palestina-frågan att göra. Jag har för lite kunskap för det. Men att någon skulle hjälpa både judar och muslimer i det inflammerade området att lugna sig lite och inte bomba först och fråga sen (tja, det var ett stilistiskt övertramp och okänsligt uttryckt, men så tycker nog många att det är), det stöder jag. Fast å andra sidan kom ju inte förlåtelsebudskapet förrän med kristendomen, så det kanske inte går att säga så. Även om Sverige är avkristnat i religiös betydelse, så hänger många kristna idéer kvar och vi har ändå en grundtanke om att man ska tänka innan man handlar, och att tvister löses med tålamod och villighet att stryka ett streck över det gamla. Tänk Grannfejden, som jag sett en eller två gånger. Där handlar det om att bli hörd och förstådd, tagen på allvar av någon, och sen att hitta en gemensam grund att stå på och glömma det gamla grollet och börja på nytt. Nu är ju "grannfejden" i Israel/Palestina på den något större skalan, men jag tror att samma principer borde fungera.
Anyway, det här är ett teoretiskt ämne men ändå märker jag att jag skriver känslomässigt. Och långrandigt. Vad jag menar är att jag blev sååååååå glad när jag såg fotot på fejan. Jag känner gemenskap med och respekt för min gamle granne. Och jag har fler minnen av honom än han tror, som fortsätter att påverka mig. Det är riktigt missionsarbete, det, att genom sin person och sitt handlande i vardagen öka förståelsen, respekten och uppskattningen mellan olika religioner.
