Pusha till att göra

Det är tusen gånger lättare att pressa sig själv till att plugga fast man inte har nån lust, dammsuga fast det är tråkigt, motionera fast man inte orkar. Nån Austen-karaktär säger att om det är en sak en man alltid kan göra så är det sin plikt. Öva etyder på cellon varje dag, plocka i diskmaskinen varje dag. Livet är bokstavligen, nästan från vaggan till graven, fullt av saker man gör fast man inte vill. Varje, varje dag.

Det är ärligt talat ganska lätt. Men att använda sin viljestyrka och sin självdisciplin till att låta bli att göra nåt som man visserligen borde ur ett perspektiv men inte ur ett ME-perspektiv, det är på en helt ny nivå av svårt. Det tog mig år att vänja mig vid att ligga i soffan när Mikael plockar in maten han nyss varit och handlat. Man hjälps ju åt. Nej, det gör man inte. Man utövar självkontroll och tränar bort känslan av illojalitet och ersätter den med acceptans. Såhär är mitt liv just nu.

Jag kämpar fortfarande med att göra saker långsamt. Igår frågade Mikael mig flera gånger om jag var långsam, och det värsta var att jag alla tre gångerna hade tyckt att jag var långsam. Men han hör på min andning att jag är andfådd långt innan jag märker det själv. Och långsam för mig är inte särskilt långsam. Jag säger alltid att Mikael skulle ha träffat min morfar, så skulle han ha förstått att det är den hetsen jag tyglar. Och att jag redan saktat ner när folk fortfarande tycker att jag är för vildsint. Jag tänker dels på historikern i Fråga Lund som pratar så tydligt och fint, men så långsamt att jag för spatt. Och den stora ME-idolen Morgan från Ullared, som rör sig så långsamt att det nästan är en konstform jag beundrar. Så skulle jag också röra mig.

Men jag är så ivrig. Det är verkligen svårt att stilla mig. Men jag antar att detta på nåt lite obskyrare sätt också har med tålamod att göra. Jag kunde vänta på att träffa Mikael och det var svårt, men nu i efterhand är det som att väntan på honom var en sekund och livet med honom är tusen år. Så när jag har lärt mig att vara långsam i min ME kommer jag säkert att tycka att det inte var nåt särskilt märkvärdigt. Eller jo, jag har ju slitit för det och ska inte förminska min ansträngning, men belöningen när jag lärt mig kommer att vara större än ansträngningen.

Så jag kämpar igen och en dag, ett ögonblick, i sänder. Måste tänka på långsam som min första uppgift, och sallad som min andra. Långsam som min första, ta på mig kläderna som min andra. Långsam, långsam, långsamhetens lov.

3 kommentarer:

modren sa...

Det här är inbyggt i oss från början. Jag är också som min pappa, blixtsnabb både fysiskt och mentalt. Får spader när det går långsamt.
Och jag försöker också lära mig att ta det lite lugnare men det är supersvårt. Det är att göra våld på sin personlighet. Men jag har ju blivit så yr, att om jag reser mig eller vänder mig snabbt så ramlar jag.
Hur gör man för att komma ihåg det? Jag bara undrar?
modren

modren sa...

Julie Andrews sa nåt om att hon älskar självdisciplin, för det gör henne fri att flyga. Gillar. Jag har alltid haft bra självdisciplin åtminstone vad gäller att inte skjuta upp, speciellt det som är jobbigt eller svårt eller obehagligt. Att ha nåt obehagligt som hänger över mig är bland det värsta jag vet.
modren

Anja Olergård sa...

Vet inte hur man gör för att minnas. Jag provade att ha ett armband på mig som jag både såg och kände och det skulle påminna mig. Men efter ett tag blev jag van vid det utan att jag fördenskull hade lärt mig att vara långsam.