Mikael märker ju att jag är superduktig på att stänga av hur kroppen känns och bara köra på. Det har jag lärt mig från barndomen. Även om man tycker läxorna är tråkiga så läser man bara tills det är färdigt, och samma med cellospelet. Jag är väldigt disciplinerad på det viset och kan sköta det jag måste göra så att det blir klart i tid. Ja, teoretiskt sett och utan ME. Nu kan jag knappt plocka undan örhängena jag hade på julafton förrän i mars.
Men samtidigt som jag egentligen är så disciplinerad är jag så dålig på pacing. Dålig ska jag inte säga, men jag har inte blivit 25 gånger bättre för varje år jag varit sjuk. Jag kämpar verkligen fortfarande med det. Mikael beskrev det bra för min senaste läkare. Jag pacear väldigt bra i stort, dvs har koll på almanackan så det inte hamnar för mycket nära varandra, så mycket det nu går att styra själv. Och om det är några planer som jag inte är i form för så skippar jag dem fast jag blir ledsen av det. J är jättesnäll och brukar sätta in foton på Snapchat så jag ser vad som händer.
Men det vardagliga är jag så dålig på att göra lugnt. Jag hetsar, som min personlighet. Jag arbetade med psykolog Anders om att träna mig på att göra saker långsammare, och lyckades. Från början blev jag andfådd varje gång jag tog mediciner och klädde på/av mig. Vi kom på en metod för hur jag skulle vänja mig vid att göra det på ett annorlunda sött som inte gjorde mig andfådd. Just andfåddheten är tecken på att kroppen börjar använda den anaetoba energicykeln som inte funkar och så sätter allt med 400% mjölksyra och sånt igång. Om man inte blir andfådd för att man gör saker långsamt så kan man göra fler saker! Jag säger det ofta till mig själv under dagen och upprepar också Långsamt! högt för mig själv.
Men idag fick jag alltså en enorm pusselbit av N. Hon skriver att hon är överrörlig och att hon måste ha respekt för smärtan. Där kom det förlösande ordet! Jag har ju massa smärta, mest från huvudet men nästan alltid också på ett par tre ställen till. Viss smärta blir värre när jag gör för mycket, men viss smärta har jag även om jag bara ligger i sängen och blundar. Men speciellt huvudvärken hjälper inte mina mediciner mot, så jag tar Treo och Treo comp, som hjälper lite. Det gjorde jag i helgen, för att jag skulle kunna träffa mina ME-vänner. Men nu kan jag inte ta dem på ett tag, magen klarar det inte, så då får jag bara ignorera att det gör så ont att jag skulle vilja ha stark medicin. Och jag ignorerar smärta hela dagarna, varje dag. Man måste för att inte bli galen. Man gör andra saker koncentrerat, som kollar på allt på rean på Asos, för att om man gör ingenting gör det så ont att det tar av ens humör, ens motstånd, ens livsglädje. Är det då särskilt konstigt att jag även ignorerar andra signaler, som lite andfåddhet, lite törst, lite pulsstegring? Det är ju småsaker jämfört med huvudvärken som jag lägger mycket energi på att inte känna. Man kan inte välja vilken smärta man ska känna och vilken man ska ignorera. Känn inte huvudet men känn en mindre smärta som inte känns allvarlig. Hjärnan funkar inte så. Den känner alla smärtor eller inga. Om man har mist handen i en sågverksolycka kanske man inte känner att man har skoskav, den de är ju extremer. En huvudvärk är inget extremt, och framförallt är det inte akut smärta utan decennier lång. Det finns ingen inställning som säger ignorera huvudvärken men lägg märke till när du blir andfådd.
Det är inte en ursäkt men en förklaring. Jag ägnar mig åt så mycket ignorerade att ibland händer det med saker som inte ska ignoreras.
Det är också därför jag inte får mindfulness att funka. Om jag stannar upp och blir medveten, så blir jag dels irriterad för att jag får göra allt så långsamt och också märker jag ju om jag är uppmärksam att det är massa ställen som gör ont. Så jag får inte mindfulness att funka, även om mina försök att lära mig hur jag ska tänka för att inte trigga irritation eller förtvivlan inte har varit sådär helhjärtade precis.
Men nu får jag komma på hur jag ska dela upp mitt medvetande. Vissa saker ska gömmas, andra ska jag vara uppmärksam på.
Kanske är det samma jobb som varje småbarnsmamma gör: ignorera spyorna, uppmärksamma kramarna.
Tack i alla fall, kloka N, för att du löste upp den gordiska knuten för mig. Jag kom ett stort stycke framåt i hanteringen av sjukdomen! <3
1 kommentar:
Det är ju alltid trevligt om ens egna tankar kan hjälpa någon annan med en liten pusselbit ❤
Skicka en kommentar