Ogästvänlig

På Babel i söndags var de på litteraturfestival i Longyearbyen i Svalbard. Mycket intressant. Det såg ut som om det snöade på ena stället och som om vinden blåste genom alla på andra stället. En författare sa till och med att det verkar som om platsen gör sig bästa för att vägra ta emot människorna som är där. De rekommenderar t ex att man varken dör eller får barn där. Det är tjäle i marken året om och svårt att begrava folk. Marken vill liksom stöta bort dem. Ja, det å så jag minns det tre dagar senare.

Men jag har tänkt på det här sen dess. Att marken, jorden, naturen inte vill ta emot människorna. Ogästvänliga in absurdum. Jag tyckte jag frös ihjäl i England, och det gjorde jag halvt om halvt, det kändes som att jag aldrig blev varm ända in. Kläderna som kom ut varma och torra ur torktumlaren var ändå kalla och lite fuktiga om man bara droppat dem i en fåtölj och gått hemifrån. Fukten och kylan kom ända in överallt, oavsett. För mig var det ett ogästvänligt ställe att bo på. Kanske om man varit rikare och bott bättre så hade det kanske känts annorlunda. Treglasfönster och centralvärme.

Så läser jag Magda Gad. Ibland försöker jag att låta bli för det blir för jobbigt. Men ibland dras blicken dit som till den ordspråkliga tågolyckan. Nu senast var det is-kvinnor, 18 stycken med 70 barn. En bebis var tio dagar gammal. Och jag ser fasorna och tänker Hur kan man föda ett barn till den världen? Till krig, tortyr, outsäglig fattigdom. Där papporna antingen är döda, krigar eller är fångar. Där de lämnat länder som Tyskland och Frankrike för att bli is-fruar. Varför??? I kommentarfälten upprörs folk över de oskyldiga barnen. Självklart. Men föräldrarna har gjort barnen skyldiga. Hur ska barnen bli annat än uppfödda på krig och hämnd? Det är ju som att fostra självmordsbombare. Det är föräldrarnas fel. Man borde inte få göra så mot barn. De borde inte få ha barn alls.

Folk som bor i Nordkorea får barn. Jag vet inte om diktatorn bestämmer hur många och med vem. Men de föder barn.

Men å andra sidan, Mikael fick barn fast han hade diabetes och autoimmuna sjukdomar kan man ärva.

Det finns inte en gräns mellan vad man accepterar från världen, det finns många. Landet som beter sig som att det vill ha bort människorna, som Svalbard, eller för oss som är lite mesigare, en lägenhet i England. Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att bo så igen. Kanske en månad, en sommarmånad, och om jag fick en miljon. Men min gräns för bekvämlighet var överträdd med långt. E sa att hon frös som en hund i Milano på vintern. Ouppvärmda klinkergolv som är till för att svalka på sommaren och ingen tycks tänka på att det blir kallt på vintern. Vad människorna fryser. Och vad de svettas. 20-30 grader på planerad resa, ojdå, 45°. Är det 30 måste jag sitta i duschen och äta glass.

Och mitt i kriget. Hur kan man föda ett barn till en IS-krigare och låta en tvåveckors bebis riskera bomber och granater och att mamman våldtas, pappan dödas eller blir satt i fångläger?

Jag har tänkt mycket på detta temat. Hur kan man bo på vissa platser när de är så fattiga, onda, ogästvänliga, kyliga, heta.

Men vad är hela jorden utom ogästvänlig? Jag skulle kollapsa i Afrika. Så dåligt som jag tål värme. Kanske Kapstaden med sina lyxhotell och en stilla havsbris. Jag skulle i alla fall dö fort om jag skulle behöva gå 1,5 mil till brunnen varje morgon och ha en kruka med vatten på huvudet på vägen tillbaka. Jag hade kanske dött på en månad, jag har ju fett att leva på men jag vet inte om de hade gett mig vatten.

Och alla ställen jag tänker på, i det här mindsetet, blir ogästvänliga. Naturen gör det inte lätt för oss. Det är det civilisationen som gör. Sätt mig i Alaska och kräv att jag ska leva av det jag kan fånga och döda under en vecka. Kanske skulle jag hitta en mask, men det är väl tjäle där också förresten. Jag kan inte fiska eller skjuta fåglar med vilket vapen vi än talar, bössa eller pilbåge. Jag vet inte om det är lättare att fiska men jag har ingen aning om hur man gör.

Jag behöver mataffärer för min överlevnad. Jag behöver treglasfönster, larm och lås, 23,5 grader i sovrummet eller så behöver jag byta till tjockare täcke eller ta på mig pyjamas. Jag är känslig som bara den för temperaturskillnader. Min egen termostat är typ paj. Men ändå väljer jag att bo här. Jag väljer visserligen att Mikaels och mina gener har för mycket fel för att tänka på barn. Vi var lite gamla redan till att börja med och det var aldrig en fråga iom att jag är så sjuk. Men två autoimmuna sjukdomar, nej fyra faktiskt, och kanske två neuropsykiatriska, båda har skumma fläckar som växer och behöver opereras bort, jag har dessutom syskon med varierande långt gången malignitet i sina fläckar. Jag har massa allergigener, massa magproblemsgener, kanske svårt att få barn, psoriasis har både Mikael och jag i bagaget, Ms pappa var så förfärligt sjuk att han åt cellgifter och dog mitt i livet. Vi är bägge lite överintelligenta men undersociala. Jag är lite rädd för folk men Mikael är det inte och kan säga tokiga saker. Stackars våra barn, vilka ufon de kan bli. Sjuka, konstiga ufon.

Men folk får barn ändå.

Folk bor där de känner sig hemma oavsett hur bekvämt det är där.

Så trots att jorden gör allt för att människorna ska lämna den i fred, så bosätter vi oss på hemska, oländiga platser, där naturen eller kriget vill få bort oss. Där marken inte tar emot våra döda. Där marken inte föder våra unga.

Varför?

Jag tror att människan är lojal. Även om en pappa är kolerisk skriver barnen grattis på Facebook och säger att de älskar honom. Även om man kan bli aggressiv av lågt socker så lever hundratusentals diabetiker i lyckliga förhållanden, mig inräknat. Varför?

Människan är tålig och mild. Människan avundas inte, hon skryter inte, hon är inte uppblåst. Hon beter sig inte illa, hon söker inte sitt, hon brusar inte upp, hon tänker inte på det onda. Hon gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.

Människan måste vara den obotligaste optimisten. Anpassningsbar, lugn när det gäller. Samarbetar, ibland för andras goda, inte sitt.

Människan - naturen 1-0

Det känns ju annars som en rätt given följd att tala om vad människan gjort med naturen som så snällt erkänner sig besegrad av sin härskare.

Naturen är mäktig. Nyss försökte naturen kasta bort några miljoner människor i Karibien och sydöstra USA. Men människan segrar och fortsätter bo i orkanbältet. För orkanbältet är deras hemma. Folk fortsätter att bo i norra England, i Svalbard, Nordkorea, vid foten av Etna och vid San Andreas-förkastningen i Californien. Och i Raqqa. Vi kan tydligen anpassa oss efter vad som helst, och älska det! Därför är människan högst i matkedjan. Men därför har vi också störst ansvar för kedjan. Ändå ner till de döda tingen ozon.

4 kommentarer:

modren sa...

Oj, det där var högt och lågt. Pessimistiskt och optimistiskt. Slag och smekning.
Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp...
Man kan alltid citera Astrid när det blåser.
Och jag är född i det för mig optimala landet, även om jag politiskt skulle vilja vrida det till höger.
Och generna våra är mer positiva än negativa. Så det så.
modren

AL sa...

Fint med ett genernas førsvarstal från modren. Så farligt sjuk i huvet ær du nog inte som kan kåsera ihop en fundering som rymmer så mycket.

Sara sa...

Tack och lov har vi ju inte ett samhälle där endast eliten får reproducera sig. I stort sett vilka knäppskallar som helst anses omfattas av fri-och rättigheter och får små ufon. Men nu kommer en motrörelse inte bara från rasideologerna: Nån skrev i tidningen att av miljöskäl bör ingen ha mer än ett barn.
Fast Hans Rosling brukade säga att det där reglerar sig lite självt, för när folk får det lite bättre sätter de färre barn till världen. Så i analogi med det så skulle barnafödandet i krigszoner minska om de bara slutade kriga. Vad vi ska göra åt Svalbard har jag emellertid inga svar på. Vänta på global uppvärmning kanske.
Peace.

Monica sa...

Detta är oändligt intressant. Vår bästa tid är nu, men världen har inte heller varit så hemsk som nu. Men tänk att leva under Djingis Khans tid? 20 miljoner centralasiater anses alla ha honom som anfader (frivilligt som ofrivilligt). Spanska sjukan hade ihjäl mellan 20 och 100 miljoner människor utan att visa hänsyn till ålder, kön eller samhällsbetydelse. En massa kineser har dött i svåra naturkatastrofer (de verkar ha haft det värst). Vi människor har en stark drivkraft att föra historien framåt trots svåra omständigheter. Det föds barn under krig som inte är skapade av våldtäktssex utan kärlek och det föds barn under blomstrande tider som inte är önskade.

Jag känner att din målande bild av att bo i England både är bildlig och bokstavlig. "Gilla läget" kan komma till stor nytta under sådana omständigheter. Bla, bla, bla, jag vet inte om mina tankar kom ut som jag tänkte dem, men nu får de vara. Hoppas du får en perfekt lagom varm och väldoftande söndag med god mat och mycket kärlek. Kram!