Ännu närmare mållinjen

Snubbla på mållinjen har idag upphöjts till konst. Ni kommer knappt att tro mig.

Fastande och duschad två dar i rad (bara det! Slapp dock tvätta håret ena gången) och med en halv natts sömn bakom mig rullas jag haltande in på avd vad det nu var på SöS på utsatt tid 10.30.  Koll att jag är jag, byta om till tvångströja med hål bak, men med extra tröja som knäpps fram, vänta stående medan det bäddas, få dropp, packa upp lite grejer. Så småningom är jag trött, orkar inte prata, och Mikael går. Jag blundar med ögonbindel och öronproppar som inte hjälper alls lika bra som hemma. Dagrum med TV var kanske en sämre granne än lågmäld Mikael bakom stängd dörr. Kissa många steg bort i korridoren. Sen skjuts jag genom korridorer och kulvertar ner till själva operationssalen klockan ett. Avlämnad, annat dropp, ultraljud på urinblåsan (22 ml), hejhej. Bäst som jag tittar i taket kommer kirurgen som jag träffade förut uppe på avdelningen. Själva operationssalen var jag inte inne i än, bara förrummet. Men det kallar jag målsnöre.

Och vad säger kirurgen? Jo, att vi måste skjuta upp operationen tills på måndag. Jag höll mig från att börja gråta, blev till sist rullad upp igen, utskrivningsrutiner inkl resistenta bakterier (vore inte det festligt om jag inte ens blev opererad men ändå lyckades få en resistent infektion? Köp en lott...). Trots stenåldrig täckning lyckades jag få fram till Mikael att jag var klar för avfärd. Eller, jag skulle ju byta om igen och packa tillbaka mina saker osv, så vi hann ungefär på ett ut. Där kommer han, min själs älskade, stapplande med en rullstol framför sig. En syn för gudar. Och jag vill varna känsliga läsare men han hade köpt nya jeans när han åkte från sjukhuset och som han hade på sig. Ser så smärt ut och oj, vilken snygg bak.

Sen var jag så yr av sömnbrist att jag inte förmådde svara på frågor om mat. Förstod inte riktigt alltid frågan heller, men jag fick en stor portion kyckling med cashewnötter, och medan den wokades gick jag och mitt glukossprängda blod loss på remi, källarfranska, wienerbröd, pannkakor med jordgubbssylt, risifrutti, portionsyoghurt och svart vinbärsdricka. Detta var vad jag köpte på Hemköp alltså. Härom dagen när jag åkte komet till Ica och inte hade ätit alls var jag inte  hälften så sugen. Så socker gör en mer sugen på socker. Om nån inte har märkt det.

Men eftersom jag inte har sockeravgiftat mig än p g a gallan så tror jag det var en bra ide med glykosdropp för att inte blodsockret skulle dippa. Jag har haft migrän var och varannan dag och då vill man vara snäll. Eller dum, vilket det nu är. Undvika migrän vid fastande med sockerberoende finns bara en lösning på.

Och den heter tydligen inte galloperation.

Vi ses på måndag. Same procedure as last year, James.

P.s. Att duscha fyra gånger på fyra dagar såhär låter som överdriven renlighet, nu när jag vant mig vid att pudra håret och spruta på parfym bara, vare sig det behövs eller inte.

Tja!

3 kommentarer:

Sara sa...

Är naturligtvis superbesviken å dina vägnar, men kan liksom inte riktigt släppa tanken på jeansbaken: om han kom stapplande mot dig och sedan körde ut dig, hur fanken bar du dig åt för att spana in den? Det är nåt skumt med det här vittnesmålet!

/miss Marple

Anja Olergård sa...

Ja, miss marple är på helspänn som vanligt! Och hon har helt rätt. Jeansbaken doldes nämligen tillräckligt delvis under hemfärd och frosseriinköp av jackan och det var först hemma, när han stod lite manligt framåtböjd över datorn, som jag reagerade. Då reddes äventyret/mysteriet ut med en liten modevisning. Bra jobbat, Marple!

AL/Scandinavian Christmas sa...

"Stussade" också till över jeansbakssakens omöjlighet, så tro inte att du kommer undan med sånt i fortsätnningen, men framförallt vill jag utbrista det som min son hade sagt:

E DE MUUUULIG???????

De måste vara tokiga.