Nyopererad

Mår oerhört mycket bättre idag än igår. Då hade jag sovit två timmar på natten och var febrig till max, dessutom gjorde såren och magen ont och tusen ställen till, halsen, nacken, benen, ryggen, allt var stelt och ömt och överansträngt.

Idag, efter en rejäl lång nattsömn (trots att jag inte riktigt kunde vända mig om i sängen och vaknade varje gång jag försökte), så känner jag mig som en ny människa. Jag kan fortfarande helst inte stå rak, men kommer upp och ner i soffan utan varken stön eller skrik. Rösten och halsen krånglar lite efter andningsapparaturen, och jag snuvar fortfarande. Inte jättekul att hosta och snyta mig, men om man tar ett grepp om magen och håller fast musklerna så går det bra. Det är bara såret vid naveln som gör ont, inte de tre andra, men musklerna i hela magen är ömma. Mikael säger att det är för att de dels har blivit knivhuggna och dels blivit uppblåsta så kameran kan se. Men jämfört med igår är jag så lycklig idag! "Så mycket bättre!"

Däremot verkar tvättmaskinen ha dött. Så käckt, lagom till jul.

Och så kom jag på att vårt hemförsäkringsbolag har höjt premien med 50% trots att de dragit av rabatt för larm och att vi inte ska ha bostadsrättstillägg. Så vi borde kolla upp andra bolag och priser. Fy, jag är glad att jag kom ihåg det men inte glad att det måste göras såhär i adventstider.

Jag är i alla fall mest glad för att operationen gick bra och att jag är hemma nu. Sova i egen säng är gudomligt. Och det är så tyst och rofyllt hemma hos oss. Sjukhuset var kaos vad gäller ljud- och synintryck. Och stenhård säng. Och gå så långt för att komma till toan och maten.

Fast den där grejen som man kan dra sig upp i från sängliggande saknade jag igår. Och sjukhuskläderna! Knästrumpor som är så lösa i resåren att det inte krävs ansträngning att dra upp dem, och så en mjuk jerseyklänning på det, som inte sitter åt. Och underbyxorna jag fick satt så löst och skönt. De där kläderna är sannerligen inte vackra, men de är ultimata för ändamålet! Idag har jag gått i morgonrock och tofflor. Det får man.

Mår lite illa, men det är nog bara överansträngning. Har börjat ta LDN igen nu, det ser jag fram emot att få effekt av igen, och nu ska jag gå och ta Alvedon och Ipren. Värre ont än så har jag inte!

Såg en bild på Silvia i röd klänning från Nobelfesten igår. Har inte orkat leta upp ett ordentligt bildspel. Men jag såg på Homeland ikväll, på min ljudlösa dator. Inser att nästa avsnitt är säsongsavslutning. Men inte lär seriens alla trådar knytas ihop, utan man slutar säkert med nåt oerhört spännande så att man ska se nästa säsong. Kan inte nånting ha ett ordentligt slut?!

Jag har i alla fall ätit ett halvt päron igår, ihop med kvällsmaten, och en halv banan idag, ihop med frukosten. Det fanns inga stenar som kunde reagera, men jag var ändå lite rädd liksom. Men det gick bra och det var såååååååå gott! Skulle vilja ha en päronhalva nu också, men jag vet inte om jag vågar äta den själv, och jag är för mätt för att ta macka eller så till. Jag har ju stenarna i en burk, men jag vågar ändå inte lita på att jag inte får ont. Det är inte läge just nu för mig att få ont i magen av nån som helst anledning.

Förresten kan jag meddela att jag inte fick med mig alla stenarna hem. Ett gäng var beigea och rätt små, men så hade jag in en som var svart och stor som en puttekula och lät som en när man skramlade med burken. Kirurgen sa att det verkligen var en bra idé att ta bort gallan. Det hade jag ju trott ända sen ultraljudsmannen sa att gallan var helt full, men ändå.

Tänk att jag kan göra en så stor affär av en liten titthålsoperation som man gjort i över 100 år! Ja, titthål är halvnytt, men gallor har man tagit ut länge.

Nu ska jag bara inte få någon infektion eller så. Jag räknar inte med det. Och klara av ME-kraschen. Men jag mår så mycket bättre idag att jag inte kan vara annat än tacksam. Idag känns detta överkomligt. Att vara post-op är bra mycket trevligare än pre-op!

2 kommentarer:

Monnah sa...

Skönt att allt gått bra!

Sara sa...

Även om titthålsoperationer är blaha blaha i den stora världen, eller åtminstone i kirurgvärlden så tycker jag att du är en hjältinna och vilken patient som helst skulle ha kunnat göra en MYCKET stor affär av det! Och med ME ska man baske mig ha medalj! Med infattade stenar! Den svarta lät intressant!