Vilket erbjudande!

De allra sämsta ME-patienterna som inte kan gå ur sängen ens för att gå på toa, som får bakslag på en vecka om man lyfter dem ur sängen för att byta lakan och städa, som ofta ligger med hörselkåpor eller öronproppar och ögonskydd och blir sondmatade. Dem är vi lite rädda för, för om ett tag kan det vara vi. Det där med sondmatning har för några av oss blivit kodordet för det där förfärliga tillståndet som folk faktiskt dör av, särskilt om det kommer psykiatrer och tvångomhändertar den sjuke för att de ska lära dem att tänka rätt, tänka sig friska. Från denna fysiska sjukdom, neurologisk till sin art, och som inte på nåt sätt är psykisk, sedan många år enligt Världshälsoorganisationen.

Hursomhelst. Jag fick ett så fint löfte när jag klagade häromsiatens. Sara kan komma och sondmata mig med choklad.

Fattar ni vilken omtanke som ligger bakom? Vi som bara fortsätter att bli sämre är livrädda för sondmatningen, det där läget när man ligger i sin säng utan ljud, utan ljus, utan besökare, utan en ostbåge till uppmuntran för man kan inte tugga eller svälja själv. Eller gå på toa. Sondmatningen står för allt det där hemska vi kan ha ångest för är näst-nästa steg i denna helvetiska sjukdom.

Men att då få omtanke och humor i den där ångest-sonden, det gör så mycket gott.

Jag har kommit till ett läge när jag bara med största ansträngning kan låta bli att lipa. Jag kan och orkar i princip ingenting, kanske borsta tänderna eller smöra macka. Jag har också känt mig helt maktlös, för jag har bara inte nån positivitet kvar, inga skämt. Jo, jag har några, men de är mer som plåster när det behövs en hel kompress och gasbinda. Och maktlös då inför mitt eget mående, det känns dessutom oerhört skrämmande, både att jag kan börja gråta av utmattning i vilken situation som helst, och dels att jag inte verkar ha vad som krävs just nu för att gaska upp mig.

Men det gick upp en sak för mig nu, när Sara erbjöd sondmatning med choklad (kommer inte lipa på en lång stund tack vare det). Lösningen är den minst populära, redan från småbarnsåren kan vi själva, eller "kan sälv". Just nu kan jag inte själv, så jag ber om hjälp. Säg nåt roligt, säg nåt snällt, säg nåt vansinnigt, och ingen brådska för jag har ju chokladsondmatningen att glädja mig åt nu. Ensam är inte stark, varför har jag alltid trott att jag måste vara stark ensam?

Kommentera på bloggen. Maila till anjaolergard@gmail.com. Hälsa till mig om ni träffar mikael eller mina föräldrar eller syskon. Leta upp en bild på en pannkaka, för jag känner mig som en pannkaka som är spridd för tunt och går sönder när man ska vända den. Eller en fet tant som är snygg, så jag vågar visa mig på bröllopet. Ribby Allé 22, 13742 Vh.

För ja tack, nu ber jag den som har en sekund över att ägna den sekunden åt mig, och låta mig veta det. Det känns jättefjantigt att be om det såhär, men jag behöver verkligen vänskap just nu.

31 kommentarer:

Sara sa...

Ja, nu grät i alla fall jag en skvätt!
<3

Sara Boberg sa...

Du är inte alls fjantig utan stark som berättar vad du behöver.
Precis som Sara här ovanför skrev, så grät även jag en skvätt.
Har mailat dig några rader..... :-)
♡♡
/Sara B

Anonym sa...

Hej,

läser din blogg regelbundet och uppskattar dina inlägg. Du kan skriva.

Vi hade mejlkontakt för något år sedan eller två (minns inte exakt när). Jag halkade in på din blogg eftersom jag läste/läser en massa amerikanska mormonbloggar (framför allt Cjane och Nienie).

Hoppas du kan hitta ett sätt att förhålla dig till din tillvaro. Jag lämnar gärna en kommentar framöver också, om det hjälper.

Marie

Anja Olergård sa...

Det var ju inte precis meningen, men TACK för din omtanke.<3

Anja Olergård sa...

Sara B, vänlighet från en främling (eller en vän jag ännu inte känner) värmer oerhört. Tusen tack för dina kommentarer och för ditt mail. Om jag inte hade migrän på gång hade jag låtit mig gråta en skvätt över er! Välkommen tillbaka!!

Anja Olergård sa...

Marie, jag minns dig nu när du påminner mig. Tack för komplimanger och peppning av högsta grad. Ledsen att detta har gått från en lite smårolig blogg till en smådeppig sjukblogg. Men jag gör mitt bästa för att roa, det går bara lite extra dåligt just nu. Du får hemskt gärna ge dig till känna fler gånger. Jag uppskattar det mycket! Men särskilt tack för att du kastade en livboj till mig när jag ropade på hjälp. <3

AL sa...

Jag har inget att erbjuda på skrattfronten för det enda min idiotiska galghumor kunde komma på var att erbjuda dig en roll som nunna i Sond of Music.

Men du står på min post-it ikväll. Flera gånger om.
Kram.

Anja Olergård sa...

Anna Linda, din dåre. Skämtet med släktträff fick mig att skaka lite på huvudet men nu skrattade jag faktiskt så högt att jag var rädd att jag väckte Mikael. Och rollen som nunna skulle passa mig utmärkt. Får jag vara hon som busar med tändstiftet eller vad det nu är? Tack och kram och tack för post-it. Detsamma.

Marita sa...

Hej Anja! Tror inte du vet vem jag är men vi har gemensamma vänner/bekanta. Halkade förmodligen in via någon av dem hos dig. ME är något jag inte visste att det fanns tidigare men nu vet jag det. Gillar på det sätt du skriver och med den självdistansen och humorn du har. Åsså gillar jag din omslagsbild. Angående choklad: jag säger bara Lindt 90%

Anja Olergård sa...

Hej Marita, nej, vi har nog inte träffats personligen men jag följer din blogg för jag älskar det du målar! Vi kanske har Den medelålders kvinnan gemensamt? Tusen tack i alla fall för att du tog dig tid att skriva till mig. Det lyfte mig verkligen. Träsket ligger ett par steg ner nu, jämfört med igår. Så tack, tack!!

Monica sa...

Du kommer att vara så tjusig på bröllopet! Du orkar till och med vara rolig för oss läsare fast du knappt orkar vara. Ibland är livet ett steg fram och två tillbaka. Jag hejar på dig! Kram.

Anja Olergård sa...

Å Monnah, sötis, dina ord värmer som en kamin! Tack och kram!

Sissel sa...

Kära Anja,
Vi känner inte varandra, men precis som Marita så har vi gemensamma bekanta. Du finns i mina tankar och böner! Var inte ledsen över att din blogg har, som du uttryckte det, gått från en smårolig blogg till en smådeppig sjukblogg. Alla känslor är en del av livet. Jag är tacksam att du delar med dig av ditt liv. Du skänker både glädje och perspektiv genom att göra det.
Förutom att du är en mycket duktig skribent som ofta får mig att skratta, så är du vacker som få!
Kram Sissel

Linda sa...

Det är första gången jag hittat fram till din blogg. Nu blir det ett bokmärke. Kram!

Lillemor sa...

Hej! Inte sett din blogg förut. Numer är du bokmärkt:)
Hoppas du får många pannkakor:)
Jag skickar en jättestor kram och ska läsa lite i din blogg tillbaka här.
Massa kramar❤

Anonym sa...

Allra goaste Anja! Jag läste ditt inlägg just nu och blev tvungen att sätta mig käpprätt upp i sängen, trots sen timme, och skriva hur underbar du är och att du bara måste orka bröllopet, inte bara för att du älskar bröllop och älskar brudgummen utan för att det finns så många (JAG!) som längtar efter att träffa dig! Du kommer vara tjusig, för det är du alltid, och alla kommer gråta av lycka över att du är där och allt annat man kan tänkas lyckogråta över på lyckliga bröllop.

Den här sjukdomen suger och jag önskar att den ville retirera, lite grann, lite då och då. Trots vad den gör mot dig, är du så varm och rolig, till och med nu när du bara vill gråta. Du är en av mina favoritpersoner i världen. Kram!!
/Hanna

Stina sa...

Nu funkar internet igen!

Blir ledsen när du har det så tungt. Skulle så hemskt gärna göra något som kunde underlätta för dig. Om jag var rik skulle jag ta tåget upp, smyga in medan du sov (med lite hjälp från Mikael) och putsa och feja lite och laga lasagne som var färdig när du vaknade. Och kanske någon smarrig chokladkaka till efterrätt? Och jag skulle ta med mig Elias så du kunde få klämma på lite bebislår. (Ja, han får växa till sig lite först.) Sen kunde vi prata om du orkade, men gör du inte det så anlägsnar jag mig obemärkt alldeles efter bebisklämmandet och tar tåget hem.

Helena sa...

Vilka underbara vänner det finns i cyberspace! Du är lika underbar du. Och nej, ensam är verkligen inte stark. Man mår bättre av många!

Jag vill ge dig massa kramar och hejarop. Du skriver så härligt. Till och med om sjukdomar och elände. Du är fantastisk som orkar att skriva.

Om du orkar skratta idag klicka på den här länken. Jag har sett den flera ggr, men skrattar fortfarande högt varje gång. Den kanske får din reslystnad stillad för en liten stund i alla fall. ;) Och skrattmusklerna får förhoppningsvis lite träning.

https://www.youtube.com/watch?v=vq3NJfxN2hM

KRAAAAAAAM!

Karolina sa...

Stor kram från mig! <3

Sara sa...

Eftersom du känner dig som en rätt misslyckad pannkaka tänkte jag gaska upp dig med en annan analogi: Den här äggakakan med fläsk är tjock, fet, fluffig och alldeles underbar!
http://medanlivetpagar.blogspot.se/2013/03/aggakaka.html

Sara.P sa...

Heja dig Anja!

Och jag skrev precis en lång kommentar med ett försök till att vara rolig. Men vips så försvann det. Tar det som ett tecken på att det inte var så kul...

Men, du är då fantastisk med ord. Inte bara när du får mig att skratta utan även när orden är svåra.

Ps. Jag gillar din reseskildring från Vadstena inte minst det där med furudoppet. Ds.

Ps2. Jag hoppas så att du får må bättre på lördag. Kram! Ds.

Anja Olergård sa...

Sissel, dig har jag ett hum om vem du är gift med, men mer är det inte. Du har ju dock själv bevisat att du är generös och omtänksam och med en stor men tacksam dos insmickran. Fantastiskt, tusen tack!

Anja Olergård sa...

Tack, vad snällt. Hoppas jag ska roa, vara klok och göra livet bättre!

Anja Olergård sa...

Pannkakor, du anar inte vad glad jag blir när du nämner dem. Att bli sedd är viktigt.
Hoppas jag ska kunna roa, glädja och hjälpa dig också. Lite stora ord, känner jag, så om du får ett litet fniss nån gång, kan vi räkna det?

Anja Olergård sa...

Hanna, du är ju så snäll. Jag blev lite rörd faktiskt, över tanken att nån vill att jag kommer på bröllopet. Hade glömt av det, kände mest ångest för att det är för jobbigt men man kan ju inte stanna hemma när det är ens bror. Du fick mig att minnas glädjen i det här bröllopet, inte bara ångesten. Det är nu mer så ett bröllop ska va :) Kram, och härmed bokar jag en IRL också!

Anja Olergård sa...

Å, vad fint det blev, Stina, och bad god lasagnen var, och chokladkakan smälte i munnen. Och snusa på en bebis är minsann god medicin!! Tack,min bästa doktor!

Anja Olergård sa...

Snälla Helena, tack. Jag har skrattat flera gånger åt din länk redan, främst för att jag är en sån imbecill att jag inte kan öppna den i telefonen. Men det funkade ju med skrattet i a f. Kram!

Anja Olergård sa...

Linafina, du gör mig glad i hjärtat! Kram!

Anja Olergård sa...

Tjock, fet, fluffig och underbar. Ny titel på bloggen?

Anja Olergård sa...

Sara, vilken litterär finsmakare du är som gillade mitt furudopp. Skämt åsido, det värmde! Tack och kram

Sara sa...

Nä, behåll exhausted but fabulous, den är fortfarande så bra att jag blir grön av avund varje gång jag ser den. Kan dessutom meddela att mina barn tror att det är du som poserar så snyggt i solstolen, de tycker att jag gott kunde vara lika piffig som du och inte ligga som en utsmetad aladåb i soffan.