För mycket att klara

En liten hand och ett meterhögt blont huvud kikade försiktigt in och stängde min öppna sovrumsdörr. Men jag kunde inte ligga kvar. Stod inte ut med att inte träffa de små. Och så ska de till Tom Tits med Johan och hans barn. Alla fyra barnen som jag älskar på ett ställe, och flera vuxna jag är svag för också. Till slut tvingade jag mig i säng, men låg och grät. Jag vill så gärna vara med.  Idag känns sängen inte underbar, idag avskyr jag den för idag är den mitt fängelse. Måste vila inför imorgon.

Och imorgon kommer sängen så småningom vara allt jag längtar till, varje sekund i stol eller -- huvva -- stående, kommer att kosta vansinniga summor som jag kommer att få betala av i ca två veckor. Intryck, folk, sorl, jag vill bara sova när jag tänker på det. Det är en skitsjukdom som gör att man varken orkar barn eller bröllop. Jag är ensam. Ensam och ledsen. Och arg. Och tacksam för att jag i alla fall kan gå på toa själv. Även om Mikael kommer att få duscha mig imorgon, och torka håret. Tror ni han klarar av en locktång? Jag borde måla naglarna ikväll. Han kanske orkar epilera mina ben också.

Skit och skräp och djungelspy. Jag är inte nöjd.

Men förfärligt nöjd att jag har alla dessa underbara människor i mitt liv. Det är bara lite som att visa ett barn en godispåse och sen ta bort den: -Här är Neo, här är Belle. -Jag måste sova...

Det är väl att vara vuxen, mogen: att anpassa sig, att acceptera, att spela med de kort man fått och inte fuska.

Så, jag spelar ut en fin Kåk. I färgen Snarker.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det är bra. Låt Mikael göra allt som går imorgon. Duscha, torka, föna, klä på dig.. Kan han sminka? :-) Lycka till med allt. Du kommer vara jättefin och bröllopet bli jättelyckat. Så glad jag är för Hampus. Och jag ska be för dig flera gånger under dagen att du ska få extra energi och orka mer än du tror och inte falla riktigt så djupt efteråt som du befarar. Många kramar och lyckosparkar. /Stina

Anja Olergård sa...

Å, tack, Stina!!