Sicket skämt

Nu är det så uselt med mig att jag nästan garvar. Tvättade håret, klädde på mig, åt frukost, låg i soffan och pratade med två kompisar en dryg timme. Efteråt grät jag av ren utmattning, mådde illa och darrade. Mådde fullkomligt pest. Inte förrän två timmar senare kände jag mig som människa igen. Då tittade min man och jag på Castle, som ju inte är världens smartaste program. Men när vi kom till slutet av avsnittet fattade jag inte vilka de inblandade var, men min man som hade halvsovit sig igenom programmet på mäns vis fick koppla ihop trådarna åt mig.

På fullt allvar, klarar jag inte av att prata med folk och att förstå tv-programmen? Inte lätt om man ser ett entimmes program och minnet klarar en halvtimme, kanske. Men detta är som ett skämt. Vad jag klarar utan att få symptom? Kanske klä på mig. Kanske äta. Inte laga. Kanske borsta tänderna. Kanske tvätta håret. Kanske inte samma dag. Kanske duscha, i alla fall på sommaren när man torkar av sig själv och inte får såna temperaturväxlingar. Och absolut inte på samma dag. Klarar att ligga på soffan, tyst, men inte hur många timmar som helst. Inte träffa nån, inte gå nånstans, inte bli kissnödig innan man har vilat sig så länge att man orkar resa sig upp. Inga ljud, inget fågelkvitter eller spelande cikador, ingen barnlek, inte den himla skällhunden som spräcker skallen när nån ringer på. Inga besök, inga telefonsamtal, inga böcker, inga tidningar, inget piano, ingen musik, inte bädda sängen mer än släta till lakanen hjälpligt. Inte plocka in matvaror som mikael köpt. Ligga i soffan medan han gör allt arbete. Inte säga till om allt annat arbete han borde göra också. Och så behöver jag honom, för jag är labil och utmattad och livrädd och värdelös. Idag är det så surrealistiskt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Försent, jag har redan gjort bägge.

Men nu tror jag jag provar ett enkelt sudoku. Rensar hjärnan från jobbiga tankar på sondmatning och Sophia Mirzas födelsedag (hon dog av felbehandlad ME för 8 år sen) . Jag minns i alla fall hur siffrorna ser ut, och jag kan skriva siffror i rutor med penna. Jag är begåvad och duglig.

Bäst jag får komma till den där psykologen snart, det behöver bli reda på inläggen. Lovar, ska tänka ut nåt kul eller klokt att dela.

1 kommentar:

Sara sa...

Precis så där var det när jag var som sämst i vintras, jag blev helt slut av att tvätta håret så jag fick lov att ligga och eftersvettas och vila en kvart innan jag kunde klä på mig och sen ligga ytterligare nån timme om jag skulle borsta tänderna. Och att hålla rätt på vem som var vem på tv var omöjligt så jag tittade bara på sånt som när folk ska välja hus på landet eller typ veterinär - och sjukhusserier. Där förutsätter de att man inte fattar ett smack utan har uppdateringar vid varje reklamavbrott. Passade mig utmärkt kan jag säga. Och allt fick lov att vara på ljudlöst, så det funkade bara med utländska program med textremsa.
Och sudoku var det som fick mig att fatta att jag har fått dyskalkyli, för det var bara att glömma.

Jag ska inte trötta dig med att räkna upp hur eländig jag var, för du vet ju redan själv hur det känns. Vill bara säga att du är inte ensam och jag önskar att jag kunde komma och svalka dig lite och sondmata dig med praliner och jag skulle vara alldeles tyst och stilla och bara överföra lite energi med mina psychic powers (som jag skulle ha).