Det är så man blir religiös

Ni vet hur jag hade worked myself into a hysteria i lördags med ringarna. Hade knappt gått en minut förrän jag nästan bokstavligen hörde en röst som sa smyckesskrinet. Jag visste att jag hade haft det framme, eftersom jag förvarar fejkringarna där. Det låg dock inte på Mikaels säng, där låg han, och han hade inte flyttat över nåt till min säng. Redan där minskade chanserna. Öppnade garderoben, tog fram smyckesskrinet och efter ett halvt ögonblick ser jag ringarna på fejkringarnas plats. Kan inte tro det. Mikael tycker det är världens naturligaste plats för ett par vigaelringar, och det må ju synas logiskt, men faktum är att till och med matbordet är en troligare plats, på mikron, bredvid tvn, varsomhelst nämligen. Smyckesskrinet är undanstoppad förvaringsplats för icke aktuella smycken. Vigselringarna är de aktuellaste smycken jag har och _förvaras_ aldrig nånstans förutom tillfällesvis i  iittalaskålen. Men jag måste ha varit yr redan och fått en av mina ljusa idéer och stoppat undan min mest älskade ägodel. Vilket jag aldrig skulle göra, så jag måste ha glömt av att de låg där innan jag ställde in skrinet.

Men bla bla bla. Det är ju så man kan bli religiös! Jag hittade dem efter bara lite inledande hysteri på första och enda stället jag hörde en röst säga åt mig att jag skulle leta. Här fortfarande inte några som helst minnen av vad jag gjort med smyckesskrinet och när, men en viskande röst tackar jag för.

Jag har burit mina ringar med osedvanlig glädje sen dess. Ickedestomindre inser jag att de behöver lite TLC och vi borde lämna in dem för rengöring, rhodinering och kanske liten förstoring. M har lämnat in sin för gravyr. Han vill veta att han har en säker källa till den där viktiga dagen man inte borde glömma. Fast det är ju snart, om en knapp månad. Hur fort kan fyra år gå?!

Inga kommentarer: