Intervju med författaren Anja Olergård

Du har idag blivit refuserad för första gången. Hur känns det?
Ganska förväntat. Jag hoppades såklart på dels ett nej men med förklaring, eller ett ja, men det kan man inte räkna med första gången man skickar in nåt till ett förlag. Men kvinnans mail var vänligt. Alltid något. Man lurar nämligen gärna sig själv att tro att om det hade varit riktigt uruselt hade de inte låtit vänliga, men det är ju ett falsarium. Hennes vänlighet säger inget om kvaliteten på mitt skrivande. Men man vill gärna tro det, och gärna läsa in hela avhandlingar mellan refuseringens fyra rader.

Hur som helst, rent emotionellt känns det inte som en stor besvikelse, eftersom jag var förberedd.

Och att det har tagit ca 3 månader var också förväntat. De kan inte knö in de korta böckerna och vänta i åratal med sina James Joyce-romaner, men jag är glad att det inte tog längre tid. Lite skönt också att ha det avklarat år 2010. Nya tag, som det så hurtbulligt heter!

Vad har du för planer för framtiden?
Jag låter mig inte nedslås av en refusering såhär två dar före julafton. Jag kommer att få andra trevliga julklappar. Däremot önskar jag mig hett, innerligt och till och med liderligt mer energi! Jag har precis fått en idé till och vill hemskt gärna göra verklighet av den, kanske till deckarnovelltävlingen som går ut den 10 januari 2011. Fast det låter vansinnigt kort om tid. Och dagarna går och jag orkar bara laga makaroner till middag, så chanserna är inte jättestora att jag orkar koncentrera mig så som behövs. Men trots detta är mina planer att försöka skriva, långsamt, men så mycket jag kan. Mina examensuppsatser vid Göteborgs universitet fick högsta betyg efter minimala, om några, rättelser, men de tog å andra sidan ca sex gånger så lång tid att få färdiga som en normal kandidat eller magister. Och min sjukdom har blivit värre nu. Att säga att skrivandet går långsamt vinner årets underdriftstävling.

Hur som helst, min första, omedelbara plan med boken om bebin har alltid varit att vänta på det första förlaget (störst inom barn-/pekböcker) och sen skicka till tio andra på en gång, så det ska jag göra efter nyår. Jag funderar också på att vända mig till amerikanska förlag, om/när allt här hemma töms ut. En önskedröm är att svägerskan ska kunna läsa boken för mina brorsdöttrar. (Fast får jag den utgiven på svenska får brorsan läsa för barnen -- inte fy skam det heller.) Men det är svårare än man tror att skriva en barnbok på utrikiska. Jag vet till exempel inte vad för ord som verkligen används om gosedjur. Jag kan säga teddy bear och cuddly toy, men eftersom jag inte lever i ett engelskt klimat vet jag inte vad som sägs till vardags. Men jag har planer för detta också. Svägerskan har arbetat som journalist i några år (slutade sitt jobb i ett av the twin towers en månad innan det smällde 9.11!) innan hon skolade om sig till advokat, så vi ska samarbeta lite. Hon har en rätt stark humanistisk ådra. Och jag har två mycket bokliga och språkliga vänner till att ta till.

Sen har jag som sagt fler böcker i huvudet. Har två hela böcker, låt vara om än lite knapphändiga och med vissa detaljer hängande i luften, men det är rejäla idéer som passar in på den linje jag vill hålla mitt författarskap.

Vad har du för mål med ditt författarskap?
Jag vill gärna skriva deckare med underton av samhällsdebatt. Drar inga andra likheter med John Grisham, men jag har alltid tyckt om att man blir underhållen på samma gång som man börjar tänka på olika mer eller mindre filosofiska spörsmål, till exempel: Ett miljardstort arv -- hur blir ens liv efter det? Vad händer om någon inte vill ärva? Vad händer med familjerelationerna om pengar kommer med i leken? Eller Vilket ansvar har vi som samhälle för de hemlösa? Vilket ansvar har vi på individnivå? Vad innebär det att vara en god människa? Man kan fortsätta i all oändlighet. Min ena bokn behandlar temat mobbing och hämnd och hur tankar och planer på hämnd urholkar en människas inre, men också hur människans rättvisepatos är starkt och inte nödvändigtvis samma sak som hämnd. Den andra handlar om ifall alla människor har rätt att leva, oavsett vilka hemskheter de har begått -- om och när blir det berättigat att ta saken i egna händer och försvara sitt barn mot en våldsverkare? Dessa två böcker vill jag väldigt gärna skriva. De känns viktiga för mig.

Vad inspirerar dig?
Ett löp på kvällsblaskan när man hämtar paket på posten kan sätta igång en hel roman, som ligger och ruvar i huvudet och liksom väcker sig själv till liv pö om pö. Eftersom jag är relativt om inte sängbunden så i alla fall hemmabunden, krävs det inte mycket "verklighet" för att få igång fantasin. Sen vill jag absolut inte bara roa, inte bara skriva deckare man läser och glömmer, utan stanna kvar i sinnet på läsaren och få igång egna tankar och klä mina egna i ord. Därför är det oftast vardagliga ting som inspirerar mig, eftersom jag vill skriva "nära", om det som är runt omkring oss alla. Samtidigt får jag inte idéer på löpande band -- så fort jag ser en smutsig strumpa eller en gul paprika blir det inte en roman i huvudet. Men när den kommer, gäller det att fånga den och ge den plats att växa.

Vad har du för planer för jul?
Önskar mig i julklapp ett par veckors semester, där jag skulle sitta med helpension och daglig städning på ett hotellrum med utsikt och en bra skrivbordsstol, och bara skriva. Var på Åhlens i stan härom dagen, och det kändes mer exotiskt än London. Jag har varit i London så många gånger att jag känner mig bra mycket mer hemma där än i Stockholms innerstad, där jag i princip aldrig är. Men på nyår ska man ju äta räkförrätt och helstekt oxfilé, så jag får väl hålla mig hemma och försöka skriva mellan varven. Min man har haft ryggskott en vecka, och det är inte det smidigaste precis före jul. Men vi ska fira med hans barn, vilket särskilt han är mycket glad över. Själv är jag gladast över att slippa laga fullt julbord genom den här uppgörelsen. På detaljnivå planerar jag att ha nagellack på jul. Och armband som låter.

Hur känner du inför att bli kallad författare i den här intervjun?
Det är mer än prematurt, mer än självfixerat, mer än überseriöst :)

Inga kommentarer: