Äntligen!!!

Jag kanske inte borde jinx nåt, men idag var första dagen jag var lite bättre. Det är fortfarande ganska illa, men ett snäpp bättre gör stor skillnad för humöret.

Jag kunde också stå upp nog länge för att borsta tänderna, det var ljuvligt. Kom på nu att man ju kan sitta ner, jaja.

Vi fick soppa idag en en kvinna i kyrkan, kycklingsoppa med nudlar. Jag var besatt av den soppan, jag är så galen i pasta och idag var första dagen som jag kunde äta utan att må illa.

Sen gick jag och hämtade posten. Det har vi inte gjort sen vi blev sjuka. Det var helt underbart med luft!

Jag hostar fortfarande mycket, men tog min migränsprutan idag. Det hjälper nog. Har tagit en del medicin för migrän sen i lördags. Hosta och migrän är en dålig kombination.

Jag satte mig på duschstolen och lät vattnet strila. Kan inte kalla det för dusch, men det var ljuvligt efter så här lång tid. Fördelen med Corona är att man inte känner hur man stinker.

Jag åt också en apelsin som vi fick av Fern. Oj, vad gott.

Mikael verkar inte bättre men det kanske kommer med tiden. Vi får hoppas det. Jag kan inte tänka på långtidscovid nu, då får jag panik.

Men vi har haft det trevligt tillsammans under karantänen. Inga långa samtal, men lite småkonversationer när vi har orkat. Jag försökte ställa in i diskmaskinen men en tallrik och bestick gick bra, sen var orken slut.

Idag var första gången sen vi blev sjuka som jag sov mig igenom hela natten. Jag har sovit 12-13 timmar förut men hopslagen sömn är aldrig lika bra som i ett sjok. Tror det kan ha påverkat att jag känner mig bättre idag. Det var inte katastrof om jag behövde gå på toa, förut kände jag att jag höll på att svimma om jag rörde mig.

Det har legat ett lappersskräp på hallmattan sen vi blev sjuka men ingen orkar böja sig ner till marken. Och dagen innan Mikael blev sjuk gick hans fåtölj i bitar och han orkar såklart inte åka och slänga delarna på återvinningen. Men det är en världslig sak.

Det här med Corona har varit två rätt hemska veckor. Läste om några ungdomar i Norrland som hade fest och om de inte blev smittade så kom de nästa dag också. Jag blir så arg att jag kokar. Vi vet ju inte hur vi har fått corona, men nån har ju smittat Mikael, antagligen på jobbet. Jag har bara träffat barnen och hemtjänsten, som har antikroppar. Så det måste vara nån av Mikaels elever. Jag blir riktigt sur när jag tänker på om det var nån som kände sig lite krasslig men tyckte lektionen var viktigare. Det här har varit riktigt, riktigt jobbigt och att nån med berått mod har valt att ge mig Corona är en upprörande tanke. Men det kan ju vara nån som inte har symptom och inte visste om det.

En del blir ju lite bättre men så plötsligt halkar de ner i måendet igen. Jag funderade på om jag skulle köpa en pulsoximeter men de kostar en hel del så jag snålade. Jag antar att vi märker om vi inte får luft. Men nu tycker jag det ska gå åt rätt håll, inga bakslag med behov av andningshjälp.

Jag gjorde ett coronatest med olika frågor och svaret blev att jag ska ringa 1177. Tror inte det. 

Men hostan är lite bättre när jag halvligger i sängen. Är också glad att det bara var de första dagarna det gjorde så ont att hosta. Tydligen ska man ligga på mage och jag har försökt men det är svårt att ändra sömnställning när man har så svåra sömnproblem. Kroppen känner liksom igen om det är nåt som inte känns rätt.

Då har man haft Corona. Det gör jag inte om. Och inte för att det är över än heller, men nu är det uthärdligt. De andra dagarna brast jag i gråt när jag skulle gå på toa eller nåt, för att jag var så slut. Mikael låter fortfarande så när han måste resa sig.

Idag på MasterChef var jag så sugen på all mat! Det känns som om jag inte har ätit på två veckor, vilket ju nästan är sant. Fyra soppor har hållit oss vid liv. Fantastiskt snällt av mamma och pappa, Annya, Johanna och Fern. Imorgon ska vi också få soppa! Jag tror jag kan äta normalt nu, jag blev inte illamående alls idag, men Mikael har det fortfarande svårt. Jätteskumt med en halsinfektion som också känns som en magsjuka.

Faktiskt är jag lite sugen på spaghetti och köttfärssås. Eller lasagne! Du milde, det vore nåt!!!

Det var i alla fałl sorgligt på Masterchef idag, när en tjej åkte ut. Man vill ha dem kvar allihopa.

Idag var också första dagen som jag tog mig igenom mina sociala medier. De andra dagarna har det känts som om flödet ökat med 100% men nu inser jag att jag var så medtagen kognitivt att det tog lång tid att läsa även enkla, korta saker.

Förresten har jag haft puls på 73-78 i flera dagar. Jag har tagit mindre ssk-medicin än jag brukar för att jag helt enkelt inte varit vaken nog många timmar för att få in tre doser. Så jag vet inte om det är det. Men åh andra sidan är mitt blodtryck runt 150/105 och det är ju för högt.

Ett hostanfall senare. Ni skulle sett mig härom dagen, jag skulle ta astmaspray och jag började hosta så mycket av att andas in att jag struntade i medicinen.

Däremot har jag köpt nya c-vitaminer och äter 3g om dagen nu. Jag har värsta såren i mungiporna, knallröd tinga som känns skadad på nåt vis. Vet att covid tar massor med c-vitamin men mina mungipor ser ut som om jag har ätit rödbetor. Ska nog slå upp det. Men vilket litet problem i sammanhanget.

Och förresten är jag inte bara sur på den som smittade Mikael, utan på vårdcentralen som inte tog min vädjan på allvar. På lappen man skulle fylla i skrev jag att min man inte kan arbeta hemifrån och att han behöver skydda mig. Men vi hann inte ta sprutan och vem ska ta ansvar för de här veckorna? Sjuk i onödan, känns det som. Jag tycker själv att jag är mer riskgrupp än äldre som inte har nån i hushållet som rör sig i samhället. Jag har ju känt hela tiden att Mikael är en krutdurk som kan brisera när som helst.

Men nu får vi hoppas på det bästa.

Idag orkade jag till och med ropa till Mikael när vi låg i varsitt rum och han inte hörde mig. I början orkade vi nästan bara viska. Så det ÄR bättre. Men om det tog mig två veckor att bli sån här kanske det tar två veckor att bli normal igen. Men bara jag blir normal. Det här har varit bra träning. Jag har bara tagit piller, gått på toa och ätit lite, lite. Och att resa sig upp har tagit mer än alla krafter. En gång kom jag inte upp från sängen. Jag inser att jag verkligen inte vill ha det såhär jämt, och att jag behöver skärpa mig med vad jag gör. Inte göra som idag, duscha, hämta posten, stå upp och skala en apelsin. Utan minnas hur dålig jag varit nu och att jag inte vill hamna där igen pga ME:n.