En person med mycket svår ME söker inte vård i första taget. Jag har berättat tusen gånger hur jag blev mer försämrad av sjukhusvistelsen på ett dygn än av galloperationen. Ändå hade de lovat att göra anpassningar för ME, som det sen inte blev nåt med. Anne Ö skrev i sitt avskedsbrev att det måste öppnas möjligheter för ME-sjuka att få vård, inklusive sjukhusvård, som inte skadar dem. Det är inte så i dagsläget. Så den här killen har med all sannolikhet gjort allt som är möjligt för att lösa problemet själv. Men sondmatning och vissa andra åtgärder måste man få hjälp med. Så han blev inlagd. Men sen kom en psykiatriker som sa att han är psykiskt sjuk (förmodligen nån slags functional conversion syndrome, det har hänt förr) och behöver tvångsinläggas på psyket.
Det är inte den första med magproblem pga svår ME och som får en psykiatrisk diagnos istället. För att vården inte har sett så svårt sjuka människor utan en bättre förklaring än ME förut. Det måste vara nåt annat, ME är ju bara trötthet. En jag hörde om fick diagnos ätstörningar och tvingades äta mat som hon inte tålde pga ME:n. Det var magsmärtor som gjorde ätningen svår, inte mentala problem med kalorier.
Kan ni föreställa er skräcken; man har en fysisk sjukdom som är så svår att man söker vård, och då säger nån man aldrig har träffat att man måste låsas in på psyket mot sin vilja? För att en annan läkare än ens egen inte tror på diagnosen. Vården ska inte ägna sig åt kidnappning av psykiskt friska med fysiska sjukdomar. Svenske Holger kämpar samma kamp.
Att mycket, mycket svårt ME-sjuka till slut inte kan äta är inget nytt. De har inte nog med energi för att smälta maten, så även om någon matar dem med flytande föda så orkar kroppen inte göra resten. Då leder en måltid till försämring av ME:n, som all överansträngning. Men om man inte sätter sig in i sjukdomen och tror att det är en mildare sjukdom än vad det är eller kan vara, då kan patienten tvingas in i vård som gör personen ännu sämre än innan. Det kan ta livet av folk, och har gjort det.
Jag tackar den som läst detta till slutet. Om nog många människor vet nog mycket om ME, så händer inte sånt här, andra eller mig. Tack för omtanken
2 kommentarer:
Men identifiera dig inte med Minnesota eller Holger. Du är inte där och kanske aldrig kommer i närheten. Sjukdomar följer inte alltid mönstret. Cancer går oförklarligt tillbaka eller stannar helt av (som hos min moster). Mamma hade rätt svår reumatism och skulle få stora smärtor och hamna i rullstol enligt läkarna. Hennes händer och fötter såg bedrövliga ut, men hon hade inget ont alls och hamnade aldrig i rullstol.
Just saying.
luvv
modren (som hoppades att ni hade en skön och lugn födelsedag)
Nej, jag vet teoretiskt att jag inte ska oroa mig, men ibland är det svårt att låta bli.
Förresten fick jag ingen avisering om den här kommentaren, måste kolla på det! Tack för idag
Skicka en kommentar