Lite ledsen

Min goda vän och ängel, M, miste sin far för inte länge sen. Klart man blir ledsen, men jag tror aldrig jag har träffat honom, så det känns som sorg med vadd runt omkring.

Sen går Mikael ofta och besöker en äldre man från kyrkan som har varit med om än det ena, än det andra. Och varje gång blir jag säker på att han inte klarar sig. Men hittills har han klarat av allt, och kände till och med igen Mikael igen vid senaste besöket.

Så är det en kvinna som är änka och hon brukar pinna iväg i sina röda skor och köpa allt hon behöver, men hon skadade sig nyligen ganska svårt vid ett fall.

Så nu har Mikael nästan täckt in vartenda vårdhem och sjukhus i omgivningen, och för säkerhets skull besökte han härom dagen en annan gammal man som inte kan klara nånting själv och han var inte så uppåt.

Jag har pratat en del med min hemtjänstperson om döden. Hennes mamma dog i Alzheimers relativt nyss. Och i torsdags hade hon varit på begravning för en vän som var flera år yngre än mina föräldrar.

Ja, och så börjar jag tänka Tänk om Mikael har krockat och aldrig kom fram. En millisekund tar det för oron att som en mygga surra sitt budskap in your face faktiskt. Men jag lär mig att tänka logiskt och risken är väldigt liten att han ska dö just idag. Men han berättade att han pratat med grannen och hennes man Krister har gått bort. Han hade cancer och de förväntade sig inget annat, men för mig var det ändå en chock. Jag är liksom för nära döden just nu, och det skrämmer mig. Jag vill inte vara synsk eller förberedd. Jag SKA gå på hans begravning så be att den inte är kl 11 för då kommer jag att få minnesluckor av att ha sovit för lite.

Mig, mig, mig! Allt på den här bloggen handlar om mig. Ibland blir jag trött på själva ämnet och vill skriva om påhittade människors liv. Men jag orkar inte och det är jag ledsen för.

En bekant disputerade idag och då blir jag också avundsjuk. Doktorera och skriva böcker har jag velat göra i 20 år men den här förbålna sjukdomen dikterar tvångsvila.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för att Mikael lever. Varje dag är jag tacksam för att han är hos mig.

Och jag blev väldigt berörd av min fina hemtjänstperson i torsdags. Hon visar mig sån omtanke, och hennes kropp visar min kropp sån respekt. Hon gör det viktigaste man kan göra på denna jord, förutom älska sina barn. Men jag känner mig som om hon är en omtänksam mor.

Men hjälp, min mamma har bakat hembakat bröd till mig. DET är det finaste man kan göra för en annan människa.

Jag är omgiven av kärlek. Lite död också, som påverkar mig mer än det borde. Men Mikael höll aftonbön på telefon ikväll och bad Gud bevara oss tills vi ses igen. Han vet att han är viktig för mig. Och jag vet att jag är viktig för honom. Ni skulle se vilken enorm lila tulpanbukett som stod på vardagsrumsbordet när jag kom upp idag.

Att han finns! Att han är min!

Döden. Döden. Döden.

Hoppas ni kan må så bra ni kan.

5 kommentarer:

Monnah sa...

Puss och kram!

Anja Olergård sa...

Puss å kram till dig!!!

Harriet Klarin sa...

Mycket vånda och ve!
Jag får väl ta till ett av mina citatfloskelsvar:
Worry never robs tomorrow of its sorrow, is only saps today of its joy.

Ibland blir jag hjälpt av såna citat, faktiskt.
modren

Marie sa...

Så fint du skriver Anja! Och dina ord om din hemtjänstperson, wow! Tala om rätt person på rätt plats.

Anja Olergård sa...

Tack, Marie, vad snällt av dig. Och ja, rätt person på rätt plats är så inspirerande!