Djupa tankar

Igår grät jag under ett långt samtal med Mikael. Jag berättade att jag i början av sjukdomen bad Gud att bli frisk. Sen när jag inte blev frisk bad jag att jag skulle lära mig min läxa fort, så att jag kunde bli frisk. Men sen vet jag inte vad jag ska be om. Jag ber ofta om att orka stå ut med någon specifik smärta eller när jag mår så dåligt att jag inte kan fatta hur jag ska orka. Men den sista sortens bön har inte gått åt rätt håll, känns det som. Jag blir mer introvert, mer en människa som bara lever och andas och beklagar smärtor. Det är inte sån jag vill vara, men det känns som om sjukdomen tar all min kraft och det blir inget kvar för att sträcka mig utåt, hjälpa någon, glädja någon, se någon.

Mamma taggade mig i ett klokt blogginlägg som nån delat på fb. Det gav mig nya perspektiv och tankar. Jag får fortfarande inte ihop mitt eget behov av att sörja min försämring och att knappt stå ut ibland, med tanken på att jag har något att lära ut, som artikeln nämner. För er som inte orkar läsa en artikel också går den ut på att Gud verkligen inte orsakar allt lidande. Han gör inte så att barn blir sexuellt misshandlade så att de ska lära sig nåt. När man säger det så blir det fullkomligt självklart. Men man kan alltid lära sig nåt. Man kan också visa andra hur man lider graciöst osv.

Artikeln finns här om ni är intresserade.

4 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Det är som att kroniska sjukdomar tvingar en att bli incurvata, små människor inkrökta i sig själva. Det blir inget över till nån annan eller nåt annat. Men samtidigt brukar andra tycka att man är rätt "duktig". Tror man jämför sig med sitt tidigare effektiva jag för mycket.
Om man inte vet hur eller vad man ska be, kan man alltid säga Hjälp mig.
modren

En långvarig förkylning sa...

Fin artikel! Kram❤

Anja Olergård sa...

Vad trösterikt skrivet, mamma! <3

Jag läste ett annat inlägg på samma blogg och varför måste jag tro att "huvudsaken"i mitt liv är hur jag hanterar sjukdomen? Jag försöker ju räkna ut nåt jag ska lära mig och så ber jag om det.

Men det kanske räcker att jag ber Snälla hjälp mig stå ut, och att jag också ber Gud hjälpa mig att älska honom, mig själv och min nästa. För det är väl det som är den stora saken vi ska lära oss. ME känns som allt för mig, men för Gud kanske det knappt är nåt annat än ett sätt för mig att öva mig på kärlek. The Real Thing.

Glad att du gillade den, M. Det fanns fler inlägg som också gav mig kloka tankar.

Monnah sa...

Emellanåt ber jag Sinnesrobönen för några saker som ligger helt utanför min fixningsförmåga, men som jag inte kan släppa taget om av olika orsaker. Jag tycker den är fantastisk. Kram! ❤