Bästa tipset

Nu är ju Mikael såklart mitt allt här i världen. Men ändå inte.

Jag är en person med åsikter och känslor som inte är rotade i honom utan i mig själv.

Visst vill man att ens barn ska hitta kärleken, men ännu viktigare är att lära dem att hitta kärleken till sig själva.

Man måste vara någon även om man inte har någon.

Hur ska man bli älskad om man bara är en yta med ekande tomhet inuti, om man väntar på att fyllas av någon annans åsikter, intressen, passioner?

Hur ska någon kunna älska en för den man är om man inte är någon?

Det här är min passion. Att älska sig själv. Det behövs så in i bänken. Jag har fått kämpa för att leva efter min egen devis, på grund av min sjukdoms begränsningar. Säkerligen blir min känsla för hur viktigt detta är bara starkare när jag får arbeta hårt på att känna det som jag förut tog för givet.

8 kommentarer:

Harriet Klarin sa...

Å vad lycklig jag är att du förstått detta! Att inte definieras av nån annan, att älska sig själv, att trivas i sitt eget sällskap, det är lycka! Hur ska vi kunna älska vår nästa som oss själva, om vi inte förstår oss på att älska oss själva? Det här känns lite som motsatsen till FB där vissa ständigt sätter in nya selfies för att få bekräftelsen: Fina du! Så vacker du är! Inifrån och ut!
Jag minns en liten amerikansk fyraåring (Cathleen Johnson på MK) som stod och tittade sig i spegeln och glatt utbrast: I like me!
Vi är älskade barn till Gud, döttrar till vår himmelske Fader, med hans arvsanlag inom oss. What is there not to love?
modren, som alltid känt mig älskad av Gud, människor och mig själv

Marita sa...

Så väldans klokt sagt :-)

Anja Olergård sa...

Tack, Marita!

Och tack, mammi.

Monnah sa...

Vem är jag i andra personers sällskap? Vem är jag ensam i ett stängt rum? Jag kämpar för att verkligen få dessa två personer att smälta samman och bli till någon som jag kan stå för. Det är inte lätt att bekämpa självförakt och jag har aldrig tänkt att man är beroende av andra för just detta problem. Kärleken till en själv verkar komma naturligt för vissa och aldrig för andra. Hur det uttrycker sig är spännande att studera. Behöver man vara exhibitionistisk som Stina Wollter för att visa kroppsacceptans? Är alla som är lyfta/sprutade/målade/utklädda/uppklädda osäkra stackare med bekräftelsebehov? Som sagt. Mycket spännande.

Anja Olergård sa...

För introverta är det väl en riktig fråga om man är samma person ensam som med sällskap. Jag är inte samma. Men det beror på så mycket. Och är verkligen ingen lätt sak att säga nu eller nä på. Din fina radda med lyft till uppklädd var tankeväckande. Visst vill man inte vara den enda som tycker man är fin, eller om man inte ens gör det och behöver ta till medel. Fast smink är väl också medel? Att vara så ful och ofräsch man kan är ju inte ett smart sätt att visa utseendemässigt oberoende.

Monnah sa...

Jo, men det är just det. Vi har inte diskuterat det på tu man hand, men jag tror att vi båda slagits med liknande tankar om övervikt och vad det gör för ens självförtroende. Jag känner att jag i perioder klarar att vara både ful och ofräsch i andras sällskap, men då för att jag anser att sällskapet är mer värt än önskan att hinna fixa mig. Andra gånger fixar jag knappt att se mig själv i spegeln, ännu mindre på kort. Konstigt det där. Jag har inte samma bedömningsmall för mig som för andra... Just nu jobbar jag på att inte se ner på personer som korrigerar sådant de är missnöjda med. Lite i taget, så.

Anja Olergård sa...

Tänk vad vackra vi skulle vara utan speglar! Ja, nu menar jag inte dig utan mig. Fast varför är det ok att klanka ner så på sig själv, det undrar jag verkligen. Men den tanken leder till en ond spiral, för då är man ju dålig som dömer sig själv för hårt, och sen slutar det aldrig på nåt bra ställe.

Jag hoppas att du kan tycka om mig fastän jag gillar att jag inte haft en rynka mellan ögonen på tio år. Mitt botox är ju inte för skönhets skull. Så du kan träna dig på mig :)

Monnah sa...

Hahaha!