Ni anar inte!

Jag älskar Mikael mer än nånsin men idag blev jag glad av en annan anledning. En kille från Manhattan ville flirta med mig på Pinterest. Jag förstod inte riktigt vad han ville, så jag svarade lite avvaktande, och då blev det tydligt att han ville lära känna mig. Så det svarade jag inte på, för det är väl så man hör eller? Att förklara att jag inte fattade vad han menade, och ja, jag bloggar (men du har inte brytt dig om att kolla den för då hade du sett att den var, ähem, PÅ SVENSKA), men att jag är gift, känns lite mer avsnoppande. No pun intended!!!

Men jag blev så glad att nån blev lite småbetuttad i mig (again, no pun intended!!!) av att ha sett mitt foto och mina intressen. Det händer inte ofta, så det var glädjande.

Annars är jag gladare och tacksammare än nånsin att Mikael kom hem till mig idag igen.

Och att han är så snäll och ordnar om sina alla planer för att följa med mig till Stora Sköndal. Idag trodde jag inte det skulle bli känslosamt, jag skulle träffa läkaren, men jag fick hålla honom om halsen större delen av vägen hem (hans hud lugnar mig). Jag blev nog dels påmind om att de är så bra, dels har jag inte kunnat arbeta så mycket med psykologen, men jag har gjort en del soulsearching, läst mina understrykningar i en bok han ville vi skulle prata om, och funderat på saker som den geniala AT:n har sagt. Så jag har ju fått in lite främmande tankar i skallen, och de lever runt lite och gör att geysern med känslor, som för övrigt är rätt tagna ur Karin Alvtegens svit Skuld, Skam, Saknad, Svek och Skugga, tillsammans med chefen Insomni. Men låter inte det som om jag skulle bli föredragshållare eller rentav psykolog och hjälpa kroniker?! ME-patienterna lär väl ta slut när vi väl får tag i nåt rituximab. Kanske inte i år, säkert inte i år, men får man hoppas på nästa? och absolut senast i början av år 2019 för då hinner jag bli frisk till vår 10:e bröllopsdag senare på året! Eller året efter, då fyller mikael 60 och jag 50. Men annars kan vi hitta på ett datum i september 2024, för då har jag varit sjuk 30 år och då måste jag väl i alla även halvgudars namn vara frisk. Visst?!

3 kommentarer:

Monnah sa...

<3

Anonym sa...

Hej fina du! Är så glad att du fortsätter med din blogg även i år. Tror säkert att du blir en bra föredragshållare när MEn är ett minne blott. 2016 var inget bra år för mig eftersom jag fick tampas med både ME och cancer.2017 ska bli bättre för i år firar jag och maken 40årig bröllopsdag. Kram till dig från Lena

Anja Olergård sa...

Nej men fy, både cancer och ME. Jag beklagar verkligen! Men gratulerar å det varmaste! 40-årig bröllopsdag är fantastiskt. Vad duktiga ni är som får det att fungera! kram!