Ingen skrämsel mer

Jag fick känning idag två gånger men inget mer. Första gången hade jag suttit upp, och det gjorde kanske det mindre troligt att det var reflux alltihop, men jag måste nog ändå säga att det måste ha varit det. Det känns inte som en inflammation i några muskler, det har jag nämligen också funderat på. Jag fick ju en mycket kortvarig bröstbensnåntinginflammation när jag hade haft magsjuka. Det stod på Tietzes syndrom att man kan få det om man spyr mycket, och jag hade spytt görmycket i 1-2 dagar. Som väl var gick det över. Men det känns det inte som nu. Den senaste blodtrycksmedicin kan man få hosta av, sa både doktorn och farmaceuten och det har jag fått, typ ett hostanfall om dagen, ibland inget. Så det är ju inte en svår biverkan. En del får det så svårt att de måste byta medicin. Jag har inte ens fått ont i hostmusklerna, så det är inte inflammation i dem heller. Och igår uteslöt jag också panikångest just för stt jag inte hade psnik eller ångest. Och jag tycker bara inte att detta kan vara hjärtat, så jag säger att det är magsyra, kanske för att jag ligger så mycket. Det konstiga är dock att det blir värre på kvällen, inte när jag nyss vaknat och har legat ner i minst 10 timmar.

Självdiagnostik är väl inget jag har examen i, men man måste ju faktiskt tänka efter på saker i kroppen för andras skull. Eller ja, jag vill väl inte dö heller just nu, men det varierar beroende på, ja, typ allting, sömn, migrän, ork osv. Jag läste nåt om en självmordsambulans och där sa de att de som är i gång med att begå självmord har som gemensamt att de känner hopplöshet. Så är det väl när man vill ta livet av sig beroende på depression. När jag vill ta livet av mig är det ingen hopplöshet utan bara en så stark orkeslöshet att man som frisk inte kan förstå hur man kan vara så trött att man inte ens orkar leva, leva ett enkelt liv som bara är att ligga i sängen. Men även det kan vara för jobbigt för de allra sjukaste. När plågorna är större än den mentala motståndskraften så begår en del självmord. Bara i år har 5-6 me-patienter dött, jag vet inte av vad.

Men jag skulle ju inte skrämmas. Jag är så säker jag kan bli på att jag inte tänker ta livet av mig. Heller. Före det tänker jag be Mikael fixa hästdoser av sömnmedicin eller smärtlindring eller depressionsmedicin, vad som nu behövs, och då går problemet antagligen över. Så jag är utom fara.

Fast Mikael visste att hjärtinfarkt inte alls behöver göra ont. Och det hade jag läst igår, men lämnade ute från diskussionen. Jag vill INTE åka till akuten för nån LITEN smärta. Men han tyckte att jag skulle väcka honom om jag fick ont i hjärtat nån mer gång. Vadå för, undrade jag, förstöra för oss bägge? Men hans erbjudande om att bli väckt för att trösta mig, hjälpa mig, vara med mig och dela både sorg och smärta med mig, var så vackert att jag inte kan förstå hur lycklig jag är som har honom. Ja, jo, han har ju sina fel (måste man påpeka det varenda gång, så folk inte tror man är naiv? Jag börjar tröttna. Alla vet väl att alla har "sina sidor", utom jag. Jag kan i alla fall inte komma på vad det skulle vara för nåt.:)

Ja, så jag funderar på att väcka honom om jag får ont nån annan gång. Han var snabb som en olympier varje gång jag fick gallstensanfall. Då tog jag voltaren en halv sekund efter första signalen, men det tar ändå 20-30 minuter innan den verkar, och då satt han bredvid mig, höll om mig, vaggade med mig, lät mina fingrar gräva sig in i hans armar när det gjorde för ont. Jag vet, att sitta i en soffa och jämra sig och vagga av och an låter inte så farligt. Nä, men jag hade gjort av med all energi redan på de låååååånga anfall jag hade innan jag fått medicin och diagnos. Då fick jag gå fram och tillbaka ganska hastigt och ganska framåtböjd i minst en halvtimme, medan jag skrek och grät. Då syntes det hur ont det gjorde. Men sen orkade jag inte visa det. Ofta vänder jag smärtan inåt, säger inget, gör inget, förutom kanske håller för öronen eller sätter upp handen som skydd för nån lampa. Om man har en energibristsjukdom så orkar man helt enkelt inte visa sin smärta på det dramatiska sätt som andra är vana vid. Om man har nåt som helst val ligger man kvar i sängen och bloggar.

Så ja, jag mår bra, och nej, jag ska inte skrämmas nåt mer. Det måste vara reflux. Mitt bltr var 139/88 och 95 i puls, så totalt normala värden för mig. Hjärtat hade inte ens rusat, fast det kändes så. Så reflux it is. Men jag går inte upp ur sängen för att ta en extra omeprazol när det inte gör ont. Jo,vet gör det, men så lite att jag inte väcker Mikael för det. Men för säkerhets skull kanske jag ska gå till hälsocentralen på måndag och ta ekg så vi får detta ur världen. Fy vad jobbigt. Den som ändå fick hemsjukvård.

Tänk att ha ett me-sanatorium i en herrgård med läkare, sköterskor, kockar, städpersonal, såna som sköter posten, räkningar och pakethämtning. Och handling! Man vet inte om man blir lite orolig en natt och måste äta Remi. Jag har en apelsinchoklad men inga ben som orkar hämta den. Tur!

Godnatt alla!

Inga kommentarer: