Goda nyheter

Jag var på rastning igår. En fantastisk konsert i den nybyggda kyrkobyggnaden i Handen. Och så kul att hälsa på folk, och glo, och höra vacker musik och fantastiska sångare. Min svägerska såg ut som en drottning och var "programledare". Det var helt underbart och jag hade till och med högklackat på mig! En bred, stadig klack visserligen, men ändå! Och min senaste klänning som jag köpte för två pund plus frakt på Ebay. Säljaren kallade mig galen men jag räknade ut hur hon kunde säga att jag bett henne skicka klänningen till en adress i UK, på samma gång som jag hade klänningen i mina händer i Sverige. Det är Ebay som har nån egen utlandsskeppningsdeal visar det sig. Men hur som helst, klänning, klackar, smink, folk, musik. Jag låg i min badenstol och fick hjälp till och från bilen. Och bakslaget kom redan samma kväll. Det är den goda nyheten! För ju mer jag har övertrasserat energidepåerna, desto längre tar symptomen att komma. Förr blev jag riktigt dålig oftast dagen efter att jag gjort nåt stort, men nu kom allt igår kväll. Det betyder ju att det här med att hemtjänsten duschar mig verkligen ger mig frihet att göra roliga saker. Och min fåfänga har fått stryka på foten för förnuftet också, och jag sprayade torrschampo i fyra dagar gammalt hår och gick. Och sminkade mig inte lika noga som förr. Och det gjorde att jag klarade av aktiviteten. Visserligen har jag vilat i flera dagar som förberedelse, inte klätt på mig eller gått till brevlådan för att spara energi, och det gick!

Måste också ge en eloge till arbetsterapeuten på Stora Sköndal. Hon har hjälpt mig så mycket, både mentalt med att acceptera mina begränsningar och också att hantera dem fysiskt. Så hon och hemtjänsten har gjort att det här året inte känns lika dåligt som andra år. Jag har ju en progressiv variant av ME men känner faktiskt som om jag har hoppat bakåt ett par snäpp till hur jag hade det för 1-2 år sen. Inte att jag är fysiskt friskare, tvärtom, men att jag har fler och bättre verktyg att hantera det. Så jag har det bättre. Att migränet har minskat spelar också en avgörande roll. Vet inte om det är pacing, q10, Lyrica eller Guds försyn. Men det är en senare fråga. Just nu känner jag tacksamhet över att det är så här. Samtidigt som jag är rädd att skönmåla saker både för mig själv och andra. Jag fick ju migrän idag som tog timmar att gå bort trots flera olika mediciner. Och jag har haft ont i kroppen och varit så nacksvag att huvudet kränger om jag som nu försöker sitta upp i sängen utan huvudstöd. Och så finns de vanliga problemen med livet och familjen. Som alla har. Och ibland blir det alldeles för mycket.

Men eftersom jag tycker om att ta ut saker i förskott, så man får njuta av dem flera gånger, så säger jag istället "Foten i kläm?"

"Jajamensan!"

P.S. Jag ber så hjärtinnerligt mycket om ursäkt för att jag inte har massa foton på min outfit, frisyr eller skor. Eller min clutch som färgmatchade min nackkudde. Det är väl annars vad som skiljer en riktig bloggare från en hobbybloggare som jag -- fotona. Men ni får tänka på att jag är en medelålders rund kvinna som de flesta gånger inte ens kommer ihåg att jag har en kamera i telefonen. Telefonen har jag dessutom aldrig i handen bland folk. Inte för att jag är så artig, utan för att jag inte kan göra två saker på samma gång. Men jag kanske måste ta ett foto av skorna i alla fall, de fick mest komplimanger. Så går det om man ligger med fötterna först. Tjena!

3 kommentarer:

Sara sa...

Det var verkligen goda nyheter!

Monnah sa...

Vad glad jag blir av att läsa det här! "Grattis", eller vad man nu säger.

Anja Olergård sa...

Tack, söta vänner!