Blä

Brukar behöva tre gäspningar för att somna, eller det brukar vara ett tecken på att jag är nog trött för att kunna somna. Jag tog mina sömnpiller för över fyra timmar sedan och har gäspat en gång och är tyvärr helt klarvaken. Fast jag är fullkomligt desperat efter sömn.

Ja, så då kan jag inte låta bli att börja gråta. Igår sov jag sex timmar och vaknade sen. Natten innan hade jag aldrig somnat om, så vis sen då gick jag upp och tog sömnmedicin, klockan kanske var sju. Jag var vaken i totalt tre timmar, märkte efter ett tag att första dosen inte räckte och gick upp och tog mer, och sov sen sex timmar till. Men det blir så himla mycket sömnmedel! Och jag vill inte vara så beroende av medicin för att somna. Det är så utlämnande.

Så nu har jag bett Gud hjälpa mig att somna (måste komma ihåg ett ps, att jag inte ska vakna förrän tolv timmar senare, please!), har varit uppe och gråtit ännu mer framför medicinskåpet. Det är en jobbig syn när man är labil att se alla paket som behövs för att hålla mig igång. Men så tänkte jag ut tre mediciner som jag kunde ta, tog dem, åt en sån där liten kanelkringla (man ska inte se ner på tröstätningens resultat i situationer som denna), kom på att 1) jag alltid får svårt att sova när jag har migrän, och 2) att jag alltid blir labil/deprimerad när jag får migrän. Att jag kom på de två gör att jag känner mig mindre gråtig. Det finns anledningar, jag är inte ett vrak.

Det tär oerhört att ha detta som liv. Att leva med och i en kropp som är så ynklig, och som behöver ett 20-tal piller om dagen för att funka normalt. "Normalt"?! Haha! Och om nåt piller plötsligt mister sin verkan så flippar motsvarande kroppsfunktion ur och gör det mer eller mindre farligt att vara jag. Jag vet, jag är överdriven, drama queen, men vissa är det så med. C-vitaminet är bara ett experiment eftersom någon visat att det hjälper migräniker. Och nåt har ju hjälpt mig, om det är det eller tre andra grejer, för jag har bara haft migrän en gång i juni och en gång i juli, om jag minns rätt. Vilket jag med all säkerhet inte gör.

Att sitta ensam med såna här tankar mitt i natten gör också att jag använder detta utlopp. Jag vet att jag måste skriva roligare, intressantare inlägg om detta ska läsas av någon annan än mamma. Och tro mig, jag vill inte bara vara den sjuka personen, men sanningen är att jag är nästan inget annat. Jag är så påverkad att normal är 20 år i backspegeln.

Nej, men nu måste jag sluta. Jag måste göra nåt enkelt som gör mig glad. Tror jag ska försöka mig på en fokuseringsövning, att bara andas in och ut. Inte tänka på nåt förutom andningen. Det hjälper. Så tack å hej.

3 kommentarer:

Sara sa...

Nej, du måste inte skriva roligare. Om du tål att leva utan att det är roligare än så, så vet åtminstone att vi är med dig.
Önskar jag att jag kunde skicka skedar så skulle det ordna sig med roligheterna.

Cecilia sa...

Vad tungt att sömnen sviker. :-( Och att behöva så många timmar. Det måste göra dig ännu mer stressad när du vet vad kroppen behöver.

Jag mår ungefär lika oavsett om jag sover fem eller nio, så jag slipper oroa mig om jag är nästan sömnlös nån natt. Men jag minns från utmattningsdepressionen hur stressande det var att känna panik över att inte kunna sova. Så jag är tacksam att slippa paniken och önskad att du slapp den med. Och att du får de sömntimmar just din kropp behöver. Jag ber för dig. Nu.

Monnah sa...

Jag har inget smart att säga. Trist att din kropp arbetar mot dig istället för med dig. Kram!