Hur vet man?

Jag är ju utan yrke. Eller, jag hade början till två yrken mellan 19-27 års ålder, inkl två universitetsutbildningar. Men jag vet ändå inte vad jag ska göra när jag blir frisk.

Man kan ställa sig frågor:

Vad är din passion?
Vad får dig att känna dig levande, nöjd och närvarande?

Sånt ska man göra mer av.

En annan vinkling är, Om du inte stressar, inte har något särskilt att tänka på, vad "drömmer" du om då?

Eller denna, som var jätteintressant: Vad är du mest rädd för, inte spindlar eller så, utan vad gäller ditt liv. Om du inte möter den rädslan idag så vinner den redan.

Jag kände verkligen att jag skulle försöka svara på de här frågorna.

Jag är en passionerad skrivare. Jag har skrivit "böcker" sen jag kunde skriva. I mellanstadiet skrev jag en serie i fyra delar om en tjej som försökte ta sig till OS som gymnast. Jag älskar ofta att blogga också! Förutom när jag är sur och tråkig och klagar. Det önskar jag att jag inte behövde ett utlopp för, i alla fall inte det här utloppet! Visserligen kan jag inte veta om jag har passion för löpning, men jag tror inte det. I så fall får väl det bli en rolig överraskning.

Vad tänker jag på när jag dagdrömmer? Resor, stränder, italienska middagar, flyta i vattnet, hålla Mikael i handen, ha tid. Samt inredning. Jag inreder vår lägenhet och andra, tänker på fåtöljer och tapeter och mattor.

Tänker lite på böcker och musik, som hobbies.

Men vad är min största rädsla i livet? Jag kan inte koppla den till nåt annat än det liv jag vet, och det är att bli jättejättedålig. Alla mina rädslor centreras kring sjukdomen. Det känns som om om den försvann skulle jag inte vara rädd för något längre. Men jo, jag skulle fortfarande vara rädd för folk och rädd för att prata med dem. Men frågan har ändå rätt, om man inte gör nåt åt den nu, så vinner den. Så jag ska verkligen bli bättre på att leva inom mina begränsningar så jag inte kraschar utan kan välja vad jag ska göra.

5 kommentarer:

Monica sa...

Mycket tänkvärt! Bra frågor. Du skriver ju bra, så sammanställ bloggen och ge ut!?

Anja Olergård sa...

Tusen tack för att du tror på mig. "Jag ska bara" komma ikapp med ansökningar och hemtjänstduschar och alla vårdbesök och blodtrycksutredning och mag- tarmutredning och sömnmedelsavvänjning och inga smärtstillande och aaaandas. Nej, jag ska ta det till mig, verkligen.

Anja Olergård sa...

Tusen tack för att du tror på mig. "Jag ska bara" komma ikapp med ansökningar och hemtjänstduschar och alla vårdbesök och blodtrycksutredning och mag- tarmutredning och sömnmedelsavvänjning och inga smärtstillande och aaaandas. Nej, jag ska ta det till mig, verkligen.

Anonym sa...

Ja, jag undrar också vad jag vill bli nær jag blir stor. Fast jag har både magister och fulltidsjobb och blir 40 snart. Ganska snart. Eh, kan vi kalla de åren ett halvt decennium? Det låter lindre mindre nærbelæget på det viset.

Betyder det att man inte hittat rætt eller betyder det att mænniskan alltid vill vidare? Och det som distraherar mig mest effektivt som dagdrømsstoff (nær sænglæge timmar i stræck ær enda sættet att øverleva dagarna) ær nog inte samma som det jag ær passionerad infør.

Trots allt ær jag i sjukdom mer intresserad av lættsmælt æn hårdsmælt och jag inbillar mig fåfængt att min true vocation in life inte står att finna i det førtsnæmnda.

Om det nu ÆR sant att det ær i dagdrømmarna och passionerna framgång ligger så ær de som følger:

-Skura badrum. Ja, jag gillar det oerhørt. Desinficera, skrubba, skura fogar med klorin och tandborte, jag kan hålla på en hel dag. Fast helst ska ingen anvænda det efteråt, før då upprætthålls inte glans och puts och så ær glædjen øver efter førsta besøket. Rummet skall helst endast beskådas efter min insats. Jag ropar på T och så sæger jag: TITTA. Skilllnad eller hur? OCh så ska han sæga ja, och så vill jag inte ut i resten av huset sen, jag bara sitter på toalocket och beskådar mitt verk, min enda lilla plats på jorden som inte ær støkig eller smutsig eller eftersatt på prioriteringslistan.

Første skurare på badrumsmuseum, finns det ett sånt jobb?

- BHar. Jag ær inte besatt av dem som uttryck eller symbol, bara mycket mycket intresserad in absurdum av dess passform. Går hellre utan æn med en dålig. Går hellre med æn utan. (Jo, jag gillar att ha på strumpbyxor också. Ibland har jag strumpbyxor men ingen kjol nær kvællen nærmar sig hemma.) Franskt ær bæst, svenskt och amerikanskt delad tvåa.

Første skurare på badrumsmuseum iklædd nylonstrumpbyxor och bh, so far so good på yrkesspecifikationen.

Det var passionerna, nu øver till dagdrømmarna.

Jag dagdrømmer om att gå på fest. Att ha tid att gøra sig iordning från topp till tå, så man kænner sig fin, inte bara fuskat och ordnat lite med det som kommer synas. Och alla de dær skavankerna som innfunnit sig genom åren, de syns ju inte nær man strålar som en juvel efter all ytpolish man bemødat sig om (læs betalat andra før att bemøda sig om).

OCh så dagdrømmer jag om att PRATA med andra på en fest. Finns så få tillfællen att konversera, hålla låda, ha långa berikande samtal. Det ræcker med 6 andra hærliga par i ungefær samma ålder som børjar med skålande på eftermiddagen, tar en 6 rætters (minst!) av minismå portioner på restuarangen och så avrundas allt på dansgolvet och avslutas på hotell. Egentligen borde jag skriva avslutas med hotellfrukosten, men jag e så gammal att jag vill sova mellan dansen och frukosten numera.

Første skurare på badrumsmuseum iklædd nylonstrumpbyxor och bh som æter och dansar och framførallt pratar i nio timmar. Ska søka på arbetsførmedlingen direkt.

Næ, den hær kommentaren får bli anonym, sånt hær kan man ju inte dela med sig av på publika forum.

Anja Olergård sa...

Vi har ingen aning om vem du är när du skriver Anonymt med dina hemmagjorda bokstäver. Men trygg, vi avslöjar sig inte.