Älska mig själv

Jag har i alla fall trott att jag älskar mig själv. Förr gjorde jag det, var självsäker och trygg och emellanåt och när tillfälle bjöds även lite pompös.

Men igår fick jag se ett foto av mig själv från julafton, och idag fick jag se foto av mig själv från två tillfällen i maj med min familj när mamma och pappa fyllde 70.

Jag är bara så tjock. Jag förskönar spegelbilden, men det betyder att när jag ser mig på foto i verkligheten, utan mina förskönande glasögon, så tycker jag att jag ser  helt förfärlig ut. Jag har gråtit två gånger för detta på två dagar, och jag är inte ens deprimerad. Andra människor som är tjocka kan ju vara fina i alla fall, men jag sablar ner mig själv nåt så fruktansvärt och tycker jag ser ut som ett missfoster. Jag är inte helt störd, som i anorexin där man är svältsmal men tycker man ser fet ut. Jag vet att jag är smällfet men ser mig själv (av kärlek och självbevarelsedrift) som möjligtvis lite rund. Och håret var inte klippt på tre år, men knappt fönat på tre år heller, så jag trodde inte det var så väldigt slitet. Men jag ser ut som en hippie i håret.

Jag fattar verkligen inte varför det här gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag har ätit till mig några av kilona själv, men de flesta är faktiskt medicinskt förklarade och inte mitt fel. Ändå har jag lyckats gå ner hälften, totalt 40 kg, med en diet som jag egentligen inte gillar. Det är ju fantastiska bedrifter. Förra året gick jag upp massa när jag provade Saroten mot nervsmärta, i höst har jag gått upp lite långsamt för att jag sovit dåligt och fått ta två ist f en av en medicin jag går upp av. Och idag har jag börjat med Gabapentin, känd biverkning viktuppgång. Jippi.

Om jag bara kunde älska mitt utseende fast jag ser ut så här. Det tar för mycket energi att gråta över nåt så värdelöst när barn svälter och dör i smugglarbåtar.

Men jag vill ha kort på Mikael och mig. Vill minnas saker vi har gjort tillsammans. Och inte bara när vi åkte segway för typ åtta år sen, när jag var smal och kunde hänga med på saker utan att krascha. Om han dör, ska vi då bara ha våra gamla bröllopskort kvar? Självklart inte, jag vill ha från nu också. Men jag måste stå ut med mig själv på fotona.

Men fy vad jag är utmattningstrött nu. Trodde jag grät för att jag var tjock, men det drar med sig massa annat, så det är bäst att stänga den burken. Äta en av jojos julklappsbullar. (Så jag blir ännu fetare.) Men jag får inmundiga den kärlek som hon gjorde dem med. Det är en stor sak. Jag går upp, dricker lite vatten, tinar en bulle, snyter mig, börjar om. Allt är rent, nytt, sunt, glatt. Och jag kan förlåta mig själv för att jag ser ut såhär.

2 kommentarer:

Monica sa...

Ja, vad säger jag som är uppmuntrande? Vad duktig du är som gått ner 40 kg? Ta många kort och låt bli att titta på dem förrän du mår bra igen? Kram!

Sara sa...

Skrev långt svar som försvann när batteriet dog. Summan av kardemumman: du är värd lika mycket kärlek som du så villigt ger din nästa. Och det betyder att man inte ska skämmas över sina vänner utan bemöta dem med lite värme, och det gäller en själv med. Bra att du kom på att det var utmattningen som talade, för annars hade jag fått lov att gräla på dig!
Kram!