Passar den?

Jag har en konstig klänning. Köpte den i London med kusin Rebecka, nån gång på 1900-talet kanske, jag minns det bara som väldigt längesen. Detta är en klänning som prickar i några av de där grejerna som min figur gillar, v-ringning och empirskärning. Jag minns inte om jag köpte den till nåt speciellt, men den är svart och fin och passar på fest, det kommer man ju till nån gång, vilket jag faktiskt också gjorde emellanåt förr om åren. Men tillfället kom aldrig, och jag minns inte om jag växte ur klännimgen eller om den växte ur mig. Jag har ju varit alla storlekar mellan 36 över rumpan till 52 över bysten, så jag vet inte säkert. Jag gav den till min kusin Terez som precis skulle på 50-årsfest där den skulle passa perfekt. Men så efter cancern gick hon ner i vikt och lämnade tillbaka klänningen. Jag har nog inte kunnat ha den sen jag gifte mig, den har varit en ynka storlek för liten, eller två när det var som värst, men jag ska ju på 30-årsfest på lördag och har nu börjat skärpa mig rejält på matfronten och jag hoppas, HOPPAS, att jag kan ha den på lördag och att jag känner mig fin i den. Det vore så roligt att kunna använda en gammal klänning för första gången 10 år senare, eller vad det nu blir. Som en dröm som plötsligt blir av. Sååå märkvärdig är den inte, men den är min och oanvänd, av mig i alla fall.

Sen kommer jag ihåg att jag har en svart boa. Tror födelsedagsbarnet eventuellt inte skulle älska om jag kom i boa på hans fest. Men det är en finklädd fest, och boan är inte från Butterix precis. Men festen är inte för mig. Får ha den på min 50-årsfest istället, jag saknar festligheter av skolklass i mitt liv. Inte ens på Nobelfesten kan man ha boa, det är för vulgärt för kungliga sammanhang. Men min kompis Sanne gav den till mig, hon är galen nog att ha boa, och jag märkte att jag gillade mig själv i boa! Nja, T, det här blir svårt att låta bli. Men, nej.

Jag håller också på med massa rullstolsbös. Liksom med kometen skulle jag nog ha fått den för många år sen. Tallinn-resan börjar komma närmare och Mikael skissade lite på tiderna när jag behöver vakna under dessa fyra dagar. Jag storknade och blev alldeles kall inombords. Jag vet inte hur jag tänkte, vet inte hur det ska gå till! Men om jag ska bli sängliggande i våldsamma plågor måste jag i alla fall ha njutit av det som putte mig över kanten.

Men först 30-årsfest. Mitt "styvbarn". Inga av Mikaels barn har bott hemma hos oss, de var ju i princip färdigvuxna när vi gifte oss, så jag känner verkligen inte att jag en enda sekund har fått rollen styvmamma till dem, särskilt inte när mamman är så mycket mamma hon bara kan. Jag är bara Anja. Men det hindrar inte att jag har utvecklat riktiga moderskänslor för dem. Tror ni T dör om jag skriver i födelsedagskortet att jag älskar honom? Han får tåla det! Det är det eller boa!

3 kommentarer:

Sara sa...

Jag röstar på både kärlekskort och boa, det gäller att sätta ribban högt!
Och om du skulle råka komma hit och hämta den där spikmattan (hittade den när jag sorterade kläder, men få inte dåligt samvete för att jag påminner utan skicka M när det passar!) så lova att du har boa på dig! Smaklösheter kan ju också tolkas som excentriciteter och det är vi all for här i krokarna!

Oj, captchanumret är nästan det telefonnummer vi hade när jag var liten! Undrar om det betyder nåt? Ett hemligt meddelande från sjuttiotalet? Som jag inte fattar!

Monnah sa...

Jag är med Sara. Kärlek och boa! Bättre blir det liksom inte. Jag håller tummarna för klänningen.

AL/Scandinavian Christmas sa...

Alltså. Med risk før att vara lite osnæll nu, men om man som 30-åring har en fest som ær så stiff att en boa ær en utsvævning, då behøøøøøver den festen en boa. Minst. Sætt en på Mikael också. Någon måste ju visa att man det inte ær sunt att vara en streber utan sjælvdistans. Inte ens vid den høga åldern av trettio solvarv...